Hans Magnus Enzensberger om Heta-linjen-upploppet 1982

Ur: Hans Magnus Enzensbergers “Svensk höst (1982)” i boken “ACK EUROPA!”

I Institutionernas hägn

En vacker höstkväll i september 1982 samlades några dussin brokigt utstyrda unga människor på Fridhemsplan: helt vanliga skolungdomar, inga organiserade motorcykelgäng. Inte heller stadens fåtaliga punkare och anarkister var representerade annat än med med några få ombud. Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där, stod i löst sammanhållna grupper och pratade med varandra. När folkmassan hade svällt till nära tusen människor satte den sig i rörelse utan marschordning, utan paroller, utan förutbestämd plan, mot Rålambshovsparken.

Polisen var på plats efter en halvtimme, ett uppbåd på över femtio man med bilar, batonger och hundar. På ett ögonblick delades den fridfulla scenen i två hotfulla läger. Befälet gick in för att skingra ungdomarna. Polisen gick lös på enskilda personer, hundarna blev oroliga, det kom till blåmärken och sönderrivna kläder. Snart flög de första stenarna. Efter tre timmar låg den nattliga parken åter människotom och stilla.

Först nästa morgon kunde stockholmarna läsa i sin dagstidning vad som hade gett upphov till denna våldsamma aktion mot ungdomarna: en social uppfinning av första ordningen. Några klyftiga ungar hade upptäckt en intressant teknisk lucka i det allmänna telefonnätet: den som slog ett visst nummer utan bestämd abonnent kunde tala med vem som helst, som gjorde detsamma. De aktuella numren spreds som en löpeld genom Stockholms skolor och ett enormt, spontant telefonmöte uppstod. Ett nytt massmedium hade fötts: den “heta linjen”. Intelligentare än så kan man knappt använda modern kommunikationsteknik. Jag vet inte om det existerar något sådant som ett Stockholms stads kulturpris. Om så är fallet, har de okända upptäckarna av den “heta linjen” förtjänt det bättre än alla uppåtsträvande actionkonstnärer i riket. Det borde stå klart till och med för de välbetalda experter som i årtionden har tråkat ut publiken med sina bekymrade utlåtanden om den nuvarande ungdomens brist på målsättning, svaga motivation och normlöshet.

Nå, överheten föredrog, som sagt, en annan form av reaktion. Vad har man annars hundpatruller till? Visserligen fick polisledningen uppbära milt klander i några välavvägda tidningsartiklar. Den omständigheten att deras insats var ett klart brott mot grundlagen, där varje svensk medborgare garanteras mötesfrihet, var det självfallet ingen av kritikerna som nämnde, och jag har heller inte fått det intrycket att man har avkrävt räkenskap av någon av de ansvariga.

Nu är polisens egenmäktighet, det vet jag av egen erfarenhet, alls inte någon svensk specialitet, och hur motbjudande hela händelsen än förefaller mig skulle jag ändå inte fortsätta att tjata om myndigheternas småskurna ordningssinne om det hela hade inskränkt sig till ett par sönderrivna jeans. Det terror som utövas av den franska eller västtyska polisen (för att inte tala om den östtyska) tar sig när allt kommer omkring betydligt farligare former, som de svenska kollegerna knappast kan konkurrera med.

Vad som däremot tycks mig anmärkningsvärt är den omständigheten att deras övergrepp har en helt annan innebörd. I Rålambshovsparken rörde det sig inte om olagliga husockupationer; där förekom varken maskerade demonstranter eller Molotovcocktails, utan bara några hundratal unga människor som ville umgås litet med varandra.

Deras brott bestod helt enkelt i att de inte hade utnyttjat någon av de institutioner som inrättats för detta ändamål. Hade de vänt sig till rätt instans med begäran om att få organisera ett gruppmöte för dåligt målinriktade, svagt motiverade, normlösa ungdomar, så hade man inte bemött dem med polisbatonger utan med subventioner. Skaror av socialarbetare, förmyndare och fritidspedagoger skulle ha satt i rörelse för att hjälpa dem fram till en socialt önskvärd form av kommunikation.

Efterhandsbeviset för denna tes levererades inom en vecka. Knappt hade blåmärkena bleknat och jeansen lappats förrän den berörda myndigheten blandade sig i saken med ett erbjudande om att institutionalisera den heta linjen.

“Vi har förstått att heta linjen verkligen representerar ett behov för många ungdomar. Därför tänker vi inrätta ett särskilt telefonnummer för gruppsamtal, där förslagsvis fem personer åt gången kan samtala med varandra fem minuter i taget.” Logiken i den statliga interventionspolitiken är fullkomligt klar: första batongen, sedan moroten. Ungdomarnas sociala fantasi, deras självverksamhet skall kvävas genom ett slags kniptångsrörelse: å ena sidan genom att undertryckas, å andra sidan genom att förstatligas. Den frihet att röra sig och tala med varandra, som några hundra unga stockholmare hade tagit sig, framstår för såväl polis som vårdpersonal som ett självsvåld som inte kan tolereras.

I längden inser också ungdomarna detta, åtminstone några av dem. De bildar en kommitté som förhandlar med berörda myndigheter, med socialnämnden och televerket. Och från den stunden kan man låta polishundarna stanna i sin hundgård. Blott hjälpsamhet och förståelse möter de får som hittat tillbaka till fållan.


Max Weber har kallat denna fålla “institutionernas häng”. Vi vet vad det betyder. Vi, de moderna industristaternas invånare, har för länge sedan funnit oss i att vi måste tillbringa våra liv inom en labyrint av synliga och osynliga staket, och att byråkratin oemotståndligt växer i takt med våra samhällens storlek och komplexitet. Också kritiken mot detta tillstånd har blivit trivial. Det motstånd vi uppbådar är lika stumt som förgäves, och det av ett mycket enkelt skäl. Motståndet är nämligen ganska halvhjärtat. Just det som hindrar och besvärar oss lovar oss samtidigt lättnad, skydd, minskad komplexitet, och den makt att förfoga över våra egna liv som vi kräver tillbaka av byråkratins Leviatan har vi oftast själva delegerat åt honom. Risken med friheten tycks oss för hög, och faktiskt är den knappast möjlig att bära för den enskilde längre.

I detta dilemma finner jag ingenting som är specifikt svenskt. Och ändå kommer den teoretiska analysen inte åt den egendomliga karaktären hos de strategier, med vilkas hjälp man i den skandinaviska välfärdsstaten försöker glätta ut den grundläggande konflikten mellan människorna och deras institutioner. Båda sidor träder varandra nämligen till mötes i ett tillstånd som vore otänkbart på andra ställen: ett tillstånd av historisk oskuld.

Vare sig det nu rör sig om “heta linjen”, om alkoholismen, om stadsplanering eller sjukvård, om uppfostran av deras barn eller beskattning av deras löner: alltid är Sveriges medborgare beredda att komma sina myndigheter så troskyldigt och tillitsfullt till mötes som stode deras godartade beskaffenhet utom varje tvivel. En spanjor, en irländare, en italienare eller fransman skulle finna denna hållning obegriplig; för medborgarna i dessa länder har tvivlet, förtreten och misstron för länge sedan blivit en andra natur, och till och med tyskarna, om vilka man alltid brukar påstå att de förhåller sig särdeles lydigt mot överheten, kan sedan några årtionden tillbaka inte längre ta upp tävlan med svenskarna i detta avseende.

Denna lyckliga godtrogenhet har säkert flera orsaker. Den viktigaste torde emellertid stå att finna i en brist på erfarenhet som man bara kan avundas svenskarna. De politiska makthavarna i detta land har sedan urminnes tider avstått från ett tidsfördriv som är vardagsmat i andra trakter av världen: beväpnad människojakt. Därför hänger sig svenskarna åt tron att myndigheterna bara vill deras bästa.


Och i denna förmodan har svenskarna rätt. De institutioner som har ockuperat alla stadskärnor i landet med sina betongklossar förkroppsligar en visserligen främmande men alltid välvillig makt; ja, det är just denna välvilja som gör den oantastlig.

Så växer kring institutionerna ett slags moralisk immunitet som andra samhällen inte känner till. Att vilja inskränka, kontrollera och värja sig mot det Godas makt - sådant kan egentligen bara vara en angelägenhet för dem som har ont i sinnet. Följaktligen är det inte att förundra sig över att denna makt breder ut sig oemotståndligt, tränger in i alla det dagliga livets springor och reglerar människornas förehavanden i en omfattning som är utan motstycke i fria samhällen.

Så kommer det sig också att den institutionella apparaten kunnat lägga beslag inte bara på huvudparten av alla inkomster, utan också på medborgarnas moraliska värden. Det är den som sörjer för solidaritet och jämlikhet, för hjälp och beskydd, för rättvisa och anständighet - alltsammans saker som är alldeles för viktiga för att kunna överlåtas åt de vanliga människorna.

Ett opersonligt förnuft tycks behärska alla livsyttringar. Dess täta, finmaskiga nät omsluter varenda verkstadsklubb och varenda bondgård. Dess typiska uppenbarelseform är ämbetsverket, ett uttryck som inte har någon exakt motsvarighet på tyska. Ingen i Sverige har kunnat säga mig hur många sådana administrativa jätteödlor det egentligen finns i landet. En riksdagsman uppskattade deras antal till 75, en professor i statsvetenskap räknade med bortåt 200. På en punkt var emellertid alla överens, som jag frågade: Alla dessa myndigheter, nämnder, expeditioner, ämbeten, enheter, styrelser och verk åtnjuter en grad av självstyrelse som knappast vore tänkbar någon annanstans. Den kontroll som riksdagen utövar över dem är ytterligt återhållsam, och om den behörige ministern vågar blanda sig i deras verksamhet blir han tillrättavisad. Jag har intrycket att de härleder detta sitt självklara privilegium från det upplysta enväldets tid. De liknar jättelika, sinnrika, lite ålderdomliga konstruktioner, ett polhemskt teatermaskineri som tungt gnisslande håller statsväsendets kuggverk i rörelse, medan politikerna uppför sina skådefäktningar på scenen.

Det är som om tjänstemännen som behärskar dem stode över partierna. Detsamma kan sägas om de centrala fackföreningsledarna. De tror sig kunna tala och handla inte bara i namn av sin organisation, utan i hela samhällets namn. I deras yttranden återkommer ständigt vissa betecknande fraser: “Här måste samhället ingripa.” “Det kan samhället inte tillåta.” “Det måste samhället se till.” Om man undersöker sådana meningar närmare, kan man fastställa att order samhälle i dem är liktydigt med “den organisationen som jag företräder”.


Den gode herden - för att återkomma till honom - är, eftersom han alltid vill det bästa, alltid övertygad om att han har rätt. Att veta bäst ser han närmast som en förpliktelse. När han stöter på kritik, gör han visserligen en eller annan liten taktisk reträtt, men vid sina planer håller han orubbligt fast och han är och förblir besluten att genomföra dem någon annan gång, någon annanstans. Inte så, som vore den gode herden ofelbar, ofelbar är bara den ideala helhet som han företräder, ehuru alltid bristfälligt och tills vidare. Som inbiten pedagog vet han också att målet, som är människornas förbättring, bara kan uppnås delvis, och att han måste ha tålamod med sina skyddslingar om de visar bristande insikt.

Det är svårt att fälla något omdöme om den gode herden. Det beror på det tveeggade i hans verksamhet. Han erbjuder en service, en grad av livsomsorg som saknar motstycke; men han utövar också en “mild terror” som förskräcker mig. När han - naturligtvis bästa avsikt - bortför barn, spärrar in journalister och hetsar schäferhundar mot ungdomar, då är det lätt att harmas över honom; när han föreskriver gratis rullstolar och skaffar kvinnorna lika rätt på arbetsplatsen, skördar han bifall. Kanske är det alls inte möjligt att göra honom objektiv rättvisa. Kanske är man antingen god herde, eller man är det inte, och allt eftersom kommer man då att betrakta tillväxtkurvan för denna samhälleliga figur med belåtenhet eller med skräck. Ty den gode herden är ju ingen individ, utan själv ett kollektiv som fortplantar sig kaninartat. Knappt någon annan sektor av samhället torde kunna uppvisa sådana tillväxtsiffror. Och senast vid den punkt, där det gäller hans egen korporativa existens, tar också den gode herdens godhet slut. Här förstår han inget skämt.

För en tid sedan lär de offentliganställda förskollärarnas centralorganisation energiskt ha uttalat sig mot en grupp svenska föräldrar, som hade gett sin avsikt till känna att i fortsättningen själva ta hand om sina barn. Ett så fräckt övergrepp, sade de goda herdarna, hotade inte bara deras arbetsplatser, utan också de människovänliga målen i ett solidariskt samhälle.

En så slående argumentation kommer man knappast åt med citat. jag skulle ändå gärna vilja veta exakt, griper efter ordboken och finner följande uppslagsord:

Myndighet, av myndig. Ordet betecknar egentligen ‘den som har makt’ och är härlett ur det germ. mundô, ‘hand’. Det betecknar i synnerlighet den makt, som självständiga medlemmar av en familj utövade över de osjälvständiga: anglosaxiska mund, ‘hand, skydd, förmynderskap, förmyndare’ och ‘köpesumma för bruden och det genom köpet förvärvade förmynderskapet över densamma’. En härledning är myndling, ‘den som lyder under en annans makt’. Se äv. *förmyndare.”

Jag tycker mig minnas att det i den grå forntiden var en av vänsterns önskedrömmar att befria människorna ur deras omyndighet. Hur det kommer sig att dyrkan av staten i flera länder och, fruktar jag, även i Sverige har blivit vänsterns trosbekännelse, medan lusten att bestämma själv har förvandlats till själva inbegreppet av borgerlig förstockelse, har jag egentligen aldrig riktigt förstått.