Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Ett lågintensivt, mikroskopisk, distribuerat och gemensamt internet noll, enklare och långsammare, men mer hållbart? Parallellt med ett högintensivt med hierarkiskt internet2 där allt är snabbare större och starkare? I mitten, dagens internet som en uppstyckad innehållsförsäljningsplats? Kanske.

bild-1// Under Internet2 Internet som vi kännner det - snart en kloak under de polerade affärskvarteren i internet2. Digitalt kabelwallah av sprakande kablar och rostande ledningar som hakar i ett hypermodernt informationsautobahn. Eller det trådlösa nätet som ett eget internet. Det hakar i det vanliga nätet, men har egentligen ingenting att göra med regleringarna i det kabelburna nätet. Sammankopplingen är på en mjukvarunivå. Troligtvis kommer de överlappa. De gamla miljöerna byggs på, delas upp och blandas sömlöst med nya strukturer. Informationsproblem löses inte med nya slicka system utan en liten bit mer datorkraft för att komma över en tröskel och sedan lapptäckesliknande påbyggdnader.

// Internet noll Den egna datorns outnyttjade kraft i en webb-baserad datormiljö kan bli den magnet som vänder trenden från det centraliserade molnet till den distribuerade informationskroppen. Illusionen av en central server åstadkommen av en svärm av koordinerade klienter. Den här svärmen är inget som internet en dag kommer vakna upp till och vara, inte heller ett tillstånd internet nå i framtiden. Men det är en abstrakt maskin som internet dras mot ju mer kraft datorerna får, ju större påfrestningarna av bandbredd blir, ju högre resiliens internet kräver och ju mindre internet kommer att lita på centrala servrar.

// Kontoret

Miniatyriasering var första vågen; mer kraft, lägre priser, mer spridd teknologi. Den andra vågen innebär att informationen transcenderar sin container, inte metafysiskt utan genom en kombination av kopiering och indexering.

I molnindén finns en idé om simulering av transcendent information, dvs information utan kopior som bara finns där oberoende av vilken dator den befinner sig på. Detta är i sin själva arkitektur en upphovsrättsfientlig idé. Att överhuvudtaget tala om fildelning i juridisk mening förutsätter att man äger, använder och kontrollerar sina egna processorcykler och lagringsutrymme. I grunden är det hela idén om datorn som en simulering av kontoret med filer, skrivbord och mappar som spökar. Ett data -> en fil -> ett namn -> en mapp -> en dator. Upphovsrätten i det digitala vilar på och kräver en obsolet struktur för att hantera data som likaställer informationens existens med den hos fysiska objekt. Allt en användare egentligen behöver är skärmen och RAM-minnet som projicerar nuet på den. Var beräkningar sker och information hämtas från kvittar. Tekniskt möjligt? Ingen aning. Men om idén om en digital realtidsspegling av verkligheten i varje fall åstadkommer google earth är även denna idé värd att ha som attraktor.

// Fel moln

Idag fungerar molnet tvärt om mot vad som skisserats ovan. Det är inte en brist i molnidén i sig, utan att vi idag har fel moln där informationen centraliseras istället att spridas ut.

Molnen som varje företag värt namnet skaffar sig idag är proprietära och konkurrerande mot varandra.  Inget moln kan kommunicera med det andra molnet (Jojo, via tillfälligt fungerande API:n som tillåter tillfällig åtkomst till datan om man sköter sig.) Man väljer en version av molnet från en leverantör och håller sig till det. På det en extremt tydlig uppdelning mellan server och klient som är så långt ifrån tanken på ett allomslutande moln man kan komma. De är en samling privatägda zeppelinare målade till att se ut som moln.

En gång i tiden ritades det moln utan logotyper. I slutet av 90-talet, om någon ville få riskkapital, gällde det att ha ett tecknat moln någonstans i presentationen. Det syftade till ett moln, även om implementationen på den tiden var väldigt naiv. Men ett moln innebar att så fort något åkte upp i molnet var det sammankopplat med allt annat i molnet. Ingen ägde molnet och det var inte uppstyckat.

Maya Design i ”The Wrong Cloud”: "It was the heyday of Java, when people were excited about things like “thin client” and “applets” and “zero-footprint.” The Net was going to be One Big Computer. PCs would be supplanted by “network appliances” that would have no local “state” at all. There would be nothing to configure because these machines wouldn’t have anything “in” them. Instead they would be “in” the information--in the cloud. You could walk up to any appliance and log on, and via the magic of the cloud, there would be your stuff."

På den tiden var relationen mellan diskutrymme och bandbredd den motsatta mot idag. Diskutrymme var dyrt, bandbredd verkade det finnas oändligt av. Skiftet kom dock snabbt. Över en natt hade vi dock oändligt stort och billigt diskutrymme. Diskarna ökade explosionsartat i storlek. En inte helt obetydlig anledning till att datoranvändarna skaffade nya datorer sisådär vartannat år. Så, vad skulle man göra av allt detta utrymme då? Precis som spelindustrin driver på, eller snarare motiverar, utvecklingen av grafikkort och processorer blev fildelning, framförallt av digital film, vad som motiverade användandet av allt större hårddiskar. Via p2p-programmen blev persondatorn också både server och klient. Gjorde det inte tillräckligt många bra filmer fanns det alltid tv-serier som i säsong efter säsong fyllde hårddiskarna. Att fylla dem var aldrig ett problem, bara en fråga om att mindre tröskelvärdet i urvalet.

Diskarna gjorde slut på idén om den tunna klienten, men nu börjar vi åter nå en ny jämvikt där den tunna klientens idé kan kombineras med det överflöd av gigabyte och processorcykler som ligger vilande på persondatorer världen över. Både klient och server, tillsammans med andra peers, i ett enda stort moln. Istället för att koppla upp mot ett gudomligt moln i himlen är det som om de lokala datorerna som avdunstar data och bildar moln på egen hand som flyter ihop med andras moln. Sammanlänkade datorer i ett fuktigt tropiskt klimat där varje laddning kan multipliceras genom hela systemet. Stora strömmar förflyttar data runt världen, men hos varje lokal dator har tillräckligt med data ansamlat sig för att klara kortare perioder av torka. Detta moln blir skalbart från minsta möjliga infrastruktur och upp till oändligheten. Molnet kan inte bara vara ståndaktigt mot yttre attacker, det kan heller inte stängas ner av sina ägare.

Detta är dock inte vad vi har. Vi är fortfarande upplåsta som klienter och servrar. De där billiga diskarna har inte spridits runt världen utan samlats i gigantiska serverfarmar. Företagen sålde detta utrymme och gränssnittet till dem. Den största inlåsningen av data någonsin skapades samtidigt som den förmedlade en aura av öppenhet och frihet. Man kunde ju komma åt den från vilken terminal som helst. Dessa serverfarmar kombinerades ochså med allt billigare processorer sammansatta i jättelika kluster och vips så flyttade även beräkningskapaciteten från den lokala datorn till dessa terminaler. De gamla zeppelinarna har blivit jättelika Hindenburgs.

Liknelsen med zeppelinarna stämmer bra eftersom dessa låtsasmoln ständigt kraschar. Vissa exloderar dramatiskt andra får helt enkelt slut på bränsle och sjunker sakta mot marken tillsammans med den data de ansamlat som sitter fastspänd utan möjlighet till flyktväg.