Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Film är ett tungt medium. Det krävs tung utrustning för att skapa den. Filerna kräver stort utrymme på hårddisken. Det tar tid att kopiera det. Ofta måste film förvaras inlåst eller medburet under långa stunder. Datorns processor får jobba hårt för att bearbeta materialet. Det är en främmande livsform för en dator att hantera. Det krävs kapital och stora institutioner för att producera och visa film.

Själv gör jag inte film. Jag skriver i plaintext. Det är ett väldigt säkert dataformat som har varit med sedan begynnelsen och troligen kommer gå att läsa så länge vi har datorer. Allt jag gör kopieras automatiskt till ett flertal ställen så fort jag skriver det. Jag behöver aldrig oroa mig för att förlora det, behöver aldrig skydda det. Om jag förlorar allt vet att var helst jag kan få tag i en datorterminal som också har en internetuppkoppling så kommer allt jag skrivit också finnas där. Jag är inte beroende av en viss enhet, ett visst operativsystem eller en viss mjukvaruutvecklare.

Å andra sidan kan film så en stark inverkan. Det kan få hundratals människor att bege sig samtidigt till samma plats dag efter dag. Filmen kan få dem att sitta still i flera timmar helt uppslukade av vad de ser och hör till den grad att de glömmer tid och rum. Plaintext fungerar annorlunda. Den kan man ta upp och läsa på spårvagnen eller när man väntar på någon på torget. Den slukar inte upp, men kan istället finnas överallt. Ett fåtal ord kan istället begrava sig under din hud och leva kvar där. Plaintext kan förändra dig inifrån som ett virus och bli starkare med tidens gång.

En textfil går att minnas i sin helhet. Det går att memorera en mening, en paragraf eller en dikt. Då gör man sig oberoende av källan. Det spelar ingen roll om man går tillbaka till den. Det finns inget mer att hämta där. Inga små detaljer och nyanser som man förbisåg förra gången. En film därmot går aldrig att minnas. Det går att minnas den övergripande strukturen. Det går att vagt minnas ansikten och scenarion. Det går att något sånär återuppväcka en känsla man fick vid tillfället man såg filmen. Men varje gång man ser den igen går det att upptäcka sådant man inte märkte förra gången. Hela tiden är man beroende av att återfå tillgång till verket. Det utövar en dragningskraft och kan inte bli en del av en så som en text kan. Genom att se en film har man för alltid förlorat sin autonomi. Men genom att memorera en text bär man istället för alltid på en ny smitta som i grunden förändrar vem man är.