Electrohype2008
Electrohype 2008 presenterar datorkonst på Malmö konsthall. Utställningen har fått kritik för att vara nostalgisk och tillbakablickande. Flera verk använder enkla mikroprocesorer, gammal teknik och skulle kunna beskrivas som lo-tech. Men för mig handlar det snarare om att exponera den datorlogik som i dagens datorer göms bakom grafiska gränssnitt och plasthöljen. Inlägget kommer därför behandla relationen mellan input/output, data/metadata och liknande. Vi börjar i ett mörkt rum med två upphängda, belysta vattenkar som vibrerar i enlighet med data hämtad från seismologiska mätningar - Voldemars Johansons Aero Torrents. Ironiskt nog måste vattenkaren ha vibrerat ganska rejält av den RIKTIGA jordbävning som drabbade skåne för ett par veckor sedan! Vore detta en roman av Thomas Pychnon skulle det skett någon omvänd feedback som gjorde att konstverket faktiskt orsakade jordbävningen som den sedan mätte… Här exponeras datan bara i metadatan, alltså verksbeskrivningen utanför rummet. Väl inne i rummet går det bara att diskursivt koppla skakningarna till seismologisk data, inte erfara det. Samma effekt skulle kunna produceras av helt annan data eller till och med en generativ algoritm. 
Att även den underliggande datan görs synlig i verket kan liknas vid en öppen källkod som det större förståelse för verket. Det är inte bara det färdigkompilerade verket är synligt (det skulle vara multimedia-konst) utan även koden som producerar yteffekten. I vissa verk är detta mindre tydligt. Hur reagerar egentligen Kerstin Ergenzingers Studie zur Sehnsucht på jordens mikroseismiska aktiviteter och besökarnas fotsteg? I andra är det mer tydligt, som Doug Backs 30-åriga Sticks bestående av fyra roterande pinnar. Den enkla programmeringen gör bara att de byter håll om de slår emot en annan pinne. Stör man rytmen genom att tillfälligt stoppa en pinne med fingret börjar en process av anpassning med pinnar som stöter emot och byter håll, stöter emot en annan och byter håll, tills de återigen lyckas hitta den rytm som gör att de precis kan rotera utan att slå emot varandra. Minimalistiskt, hypnotiskt och effektfullt! 
Ralf Baeckers neurala nätverk Rechnender Raum bestående av en ranglig trästruktur med små tyngder på hävstänger som har två lägen - uppe eller nere - exponerar den digitala beräkningen. Datan är synlig. Blir synlig just på grund av att den är extremt lo-tech. Just den beräkningen som döljs i ett videoverk som Public Figures. 
Datan måste vara antingen materiellt synlig, sjäva processen som genererar den är synlig, eller visuellt synlig i effekten, som i Kristoffer Myskjas verk Regel 30 eller subtilt närvarande som det mycket charmiga Semiotic Investigation into Cybernetic Behavior av Jesica Field där roboten Alan, som bara kan känna rörelse, förgäves försöker förena sin världsbild med roboten Clara, som bara kan känna avstånd. 
Till skillnad mot kritikerna som klagar på nostalgin och kallar på mer högteknologi kan datorkonst idag knappast handla om häftiga yteffekter. I så fall skulle nästan all konst vara datorkonst och man kan fråga sig varför det första verk man möts av är Erik Olofsens Public Figures, en film filmad med höghastighetskamera ut ifrån fönstret på ett pendeltåg som stannar på en station i Amsterdam uppspelad i extrem slowmotion så hela förloppet med att glida in på stationen är utdraget till 24 minuter. Estetiskt tilltalande, ja. Datorkonst, knappast. Datorkonsten är matematisk. Beräknandet står i centrum. Insamlandet, bearbetandet och överföringen av data, symboliska operationer. Nej, datorkonsten, som i grunden bygger på en konstant - den binära koden som strukturerar all digital information - måste utvecklas i andra riktningar än det visuella, gränssnittet. Även skiljd från konstnärligt inriktat användande av digital teknologi som även den blir allt för omfattande. Värt att nämnas är att Glitch var helt frånvarande från utställningen.