Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Fabriken i Malmö är inte bara ett fablab utan också föremål för designforskning knuten till MEDEA vid Malmö högskola. Det har börjat komma en del akademiska papper ur detta och här ska jag ta upp ett som heter Democratizing production: challenges in co-designing enabling platforms for social innovation skrivet av Anna Seravalli

Artikeln behandlar Fabriken utifrån konceptet “enabling platforms”. Detta koncept behöver inte bara handla om fablabs och liknande tekniska resurser utan är ett koncept som fångar initiativ som försöker lösa problematiken med att från institutionellt håll stödja verksamheter bestående av lösa, bottom-up-organiserade nätverk utan att kväva den spontana karaktären hos dem. Med hjälp av dessa kan en gräsrotsverksamhet fortsätta att självorganisera och styra sin riktning även om det finns en “enabling platform” som hjälper till att skala upp och även kan kanalisera den kreativa verksamheten i en viss riktning. Fabriken har till exempel delvis som syfte att skapa nya företag i Malmö. Det bästa är nog att läsa artikeln i fråga för att få ett grepp om begreppet. Det jag vill ta upp här handlar istället om problematik som kan uppstå med att börja med att skapa resurser på en viss plats och sedan försöka få olika communities att samlas kring den platsen.

Ganska många initiativ idag, framförallt i städer som har anspråk på att leva ekonomiskt på kreativitet och innovation, bygger på uppfattningen om att det existerar en kreativ potential ute i samhället, men som inte har kommit till sin fulla rätt eftersom den saknar institutionellt stöd, materiella resurser eller motarbetas på något sätt. Fabriken och liknande initiativ är den del av en klass av lösningar på det här problemet som handlar om att skapa mer eller mindre öppna hubbar där den här kreativiteten kan komma att bli produktiv, ofta genom att den kreativitet som anses finnas potentiellt hos människor kopplas samman med teknisk apparatur och en delande av kunskap mellan deltagarna. Denna inriktning är i sig en kritik mot allt för styrda uppifrån-initiativ som levererar färdiga, storskaliga lösningar.

Utan att ha gjort en grundlig undersökning om detta (vilket vore intressant att göra) har jag intrycket att dessa platser har svårt att nå den kritiska massa av deltagare som förväntas och som platsen har utrymme och teknisk kapabilitet nog för att husera. Det beskräftas också i artikeln att detta har varit ett problem för Fabriken.

På Fabriken har man försökt lösa detta genom att använda sig av “design-in-use”, istället för “design-before-use”. Det sistnämnda skulle innebära att man först köper in massa utrustning och ställen en plats i ordning för att sedan öppna portarna för deltagare. Problemet är att det är svårt att veta vilka behov som finns på förhand, innan man har involverade deltagare och de kommer troligen känna sig alienerade av att komma till en redan fördefinierad plats. Lösningen blir istället “design-in-use” som innebär att man utvecklar platsen och de tekniska resurserna som finns i samspråk med deltagarna allt eftersom behovet uppkommer i den praktiska verksamheten.

Varför är det då så att det inte dyker upp folk i den utsträckning som förväntas nr den här typen av plattformar byggs? En stark anledning tror jag är för att de potentiella deltagarnas liv innan plattformen stod klar inte bestod av tomheter som bara kan fyllas med nya aktiviteter. Deras liv var och är fulla av åtaganden och förlustanden. För att de ska delta i verksamheten hos plattformen måste alltså något annat som äger tid och rum i deras liv skippas. Detta är inte alltid så lätt. Framförallt eftersom det som äger tid och rum till stor del handlar om sådant som de måste göra för att tjäna sitt uppehälle, även på den tid som skulle kunna klassas som fritid. Sådant är livet för prekariatet.

Vad ska då en plattform göra? Kanske vore en annan utgångspunkt än att bidra med de materiella resurserna värd att prova. Istället för att börja med att bygga en plattform och förvänta sig deltagare borde man börja där (en viss grupp) deltagare finns i dagsläget och se vad som skulle kunna förbättra deras situation. Hur kan plattformen, kanske med enklare och mer mobila medel, existera just där, i deras liv? Med andra ord en större anpassning till de potentiella deltagarnas nuvarande situation. Ett annat alternativ är att skära bort andra åtaganden för att ge tid och utrymme åt användande av plattformen. Ett sätt på vilket det skulle kunna ske är att ta bort åtagandet “jobb” genom att finansiera deltagare (direkt eller genom lån) eller att ta bort orsaken till att de behöver jobba genom att bidra med resurser som de annars skulle behöva arbeta för att få tillgång till (mat och husrum kanske). Ett problem med denna strategi är dock att arbete i stor utsträckning är ett antingen-eller-fenomen. Antingen arbetar någon tills all sin energi gått åt eller så har de inget arbete alls. Oavsett behöver ersättandet då gälla hela inkomsten. Detta visar på ett vidare problem, nämligen att fablabs, hackerspaces, living labs och liknande “enabling platforms” försöker lösa problem som inte går att lösa med bara en smartare design av plattformen. Plattformen kan så gott det går anpassa sig bättre till den nuvarande situationen hos de potentiella deltagarna, men om platformarnas möjligheter fullt ut ska realiseras så måste även deltagarnas situationer ändras och det problemet måste lösas utanför plattformen själv.

Plattformarna tar fram metoder och verktyg, samt knyter nätverk och skapar kunskapsresurser som gör en mängd olika former av tillverkling och skapande tillgängliga för en allt bredare deltagarbas. De sänker tröskeln och bidrar med olika trappsteg (och det är viktigt att alla trappsteg finns med, från lägsta till högsta!) för att följa en väg genom en snårig skog av utveckling. Men det stora problemet som kvarstår är inkompatibiliteten mellan detta sätt att arbeta och den dominerande Arbetslinjen1. Även det minsta steget in i personal fabrication har svårt att ta sig längre än en kvällsaktivitet för de allra flesta (framförallt de som inte har tillgång till detta genom andra institutioner så som universitet). Arbetslinjen är helt enkelt inte lika skalfri som möjligheterna för decentraliserad produktion är. Av den anledningen räcker det inte med att bara erbjuda plattformen och vänta på att folk ska utnyttja möjligheterna. Vissa grupper kan göra detta; studenter, de med fria yrken, arbetslösa som inte behöver vara på arbetsförmedlingen hela dagarna, konstnärer. Men avståndet till resten är långt.

Ett annat sätt att beskriva samma problem: Problemet är inte access. Problemet är inte avsaknad av möjligheter. Problemet är avsaknad av tillfällen att utnyttja de möjligheter som finns. De tekniska möjligheterna med datorer, nätverk och personal fabrication är ljusår framför de tillfällen att använda och utveckla dessa som ges i den nuvarande politiska ekonomin. Anledningen att remixkultur, nätmem, bloggar och andra mjukvarubaserade deltagarkulturella fenomen nått en sådan framgång är att de har kunnat utnyttja the bored at work network. Det vill säga att de har lyckats skapa produktionsformer som går att stycka upp i mikrosegment som var och en i en svärm av aktörer kan bidra med, inte helt olika hur data överförs i en bittorrentsvärm. Problemet med personal fabrication är att det kräver långa tidssegment som inte går att åstadkomma på en kafferast, vid frukostbordet eller vid den där åtråvärda halvtimmen innan läggdags.

There is the risk that personal fabrication will just become a tool for consumerism through which users ‘are empowered’ to create their personalized gadgets without questioning the actual industrial production system.

Personal fabrication har potentialen att radikalt omformulera hur vi ser på pch gör produktion. I dagsläget är den inte mogen för detta utan används mest, som Serevalli påpekar, till att skapa “customized gadgets”. Men det är så att en ny föreställning om och praktik kring teknik också kräver nya sätt att leva. De nuvarande sätten måste bytas ut, annars kommer tekniken, med sina vida möjligheter, bara att fylla de små luckorna som finns i de nuvarande livsformerna. Detta är ingen individuell ensak utan måste följas av ett samhälligt omorganiserande längs hela produktionskedjan (en kedja som i sig inte heller kommer att vara sig lik). Av den anledningen kan det vara extra intressant att studera den här typen av teknik när den introduceras i regioner där de här produktionskedjorna samt teknologiska- och socioekonomiska infrastrukturerna inte finns på plats. Där finns andra typer av behov och utrymmen för den icke-determinerade tekniken att få plats i.

Detta är vad som uppmärksammades som risken med “alternativ”-tendensen i ett tidigare inlägg. Serevalli föreslår att “open innovation” ska komplementeras med “social innovation” för att komma förbi problemet med “build it and they will come”. Här finns det dock problem med definitionen av social innovation som kan betyda både teknisk innovation som hjälper ett socialt problem, användandet av informationsteknologi för att skapa communities kring sociala problem och icke-tekniska (eller inte-i-huvudsak tekniska) lösningar som löser sociala problem.

Ett problem, men också en nödvändig komponent, i dessa plattformar är att man vill nå folk i en roll som inte är deras inkomstbringande roll, hur prekär den än är. Man riktar sig alltså inte till exempelvis konstnärer, designstudenter eller egenföretagare inom design (även om dessa inte utesluts), utan kort och gott till “folk”. Detta generiska folk existerar såklart inte på riktigt utan är en sammansättning av olika typer av människor med den minsta gemensamma nämnare att de åberopas utanför deras vanliga sociala roller. Det ska inte sägas att de åberopas som deras riktiga jag utanför sociala roller utan i egenkap en en potentiell framtida roll som de har kapacitet att uppfylla under rätt omståndigheter. Kan ett av problemen i själva verket vara detta? Att vardagen är fylld av olika sociala roller och åtaganden till den grad att en enskild individ aldrig är detta “folk” utan istället måste åberopas som en av alla de sociala roller de ändå fyller i vardagen? Vad som egentligen ligger bakom denna appell till “vanligt folk” kanske i själva verket är ett sökande efter ett “framtida folk” (i en lätt Nietzscheansk anda). På det viset är det en form av spekulativ design 2, dvs att man försöker skapa en plattform och en designprocess för något som i dagsläget (pga av arbetslinjen, låt säga) är omöjligt. Plattformen får då inte funktionen att den uppfyller ett visst behov som existerat i en vakuum tidigare (folk med önskan och tid att delta i designprocesser men utan teknisk och fysisk möjlighet) utan plattformen blir ett sätt att ställa krav på ytterligare förändringar i samhället, på nya sätt att organisera samhälliga relationer på ett sätt som möjliggör en slags deltagarkultur som vida överstiger vad plattformen själv förmår att åstadkomma.

Utifrån detta perspektiv riktar sig inte en plattform till ett coming community enbart i bemärkelsen att man bygger en plattform för att ett community ska forma sig som inte var möjligt tidigare eftersom de tekniska förutsättningarna som plattformen erbjuder inte fanns på plats; ett community som bara är slumrande. Det handlar också om att det community som skulle kunna formas, nyttjandes de resurser som erbjuds, är upplåst i andra communities (exempelvis jobb) och av den anledningen inte ens tillgängligt då de tekniska resurserna som plattformen erbjuder finns tillgängliga — även om potentialen hos de tilltänkta individerna, i forma av kapacitet, begär och behov, finns där.

Istället för att fråga vad det var för fel på plattformen som gjorde att deltagandet uteblev kan man ställa sig frågan vad det är för fel på det sättet samhället är organiserat som gör att det inte förmår utnyttja de möjligheter som här ställs upp (hint: arbetslinjen). Beroende på vilken nivå man vill lägga detta på och vilket tidsperspektiv man har blir plattformen antingen, genom sitt delvisa misslyckande, en av form av kritisk design eller en möjlighet att involvera fler aktörer; exempelvis lokalpolitiska aktörer, för att förändra den sociala situationen som förhindrade deltagande eller ett nätverk av andra platformar för att komplementera den egna3.

Ett problem med det nuvarande stadiet är att nya former av gräsrotsinnovation ofta står att välja mellan att krossas av olika sociala tryck eller att bli lobbyister på heltid. Det är i varje fall min erfarenhet från internet; antingen fortsätta bygga i motvind eller ge upp byggandet för att försöka stoppa den annalkande stormen. Det finns en distans mellan policyskapande och kreativt skapande som gör att översättningsprocessen hamnar fel. Det krävs av de som vill bygga att de måste översätta vad de gör till färdiga politiska beslut. Det gör att de måste försöka ta sig alldeles för nära beslutsfattandet och riskerar att försvinna i policytunnlarna (Vill utfärda en varning för Bryssel här!). Om de politiska institutionerna ska få någon chans till bättring måste nya plattformar skapas där en konversationsloop kan uppstå där de som sysslar med kreative skapande kan uttrycka vad de håller på med i sitt eget språk och översättningsarbetet sker i en kontinuerlig process där policyskaparna tar mer av ett eget initiativ till att föra in nya praktiker i politiken. Kanske kan halvinstitutionaliserade platser som Fabriken (med hjälp av universitetets legitimitet) bidra till detta.

  1. Jag använder detta som ett paraplybegrepp för alla de politiskt ekonomiska initiativ som gör att tid måste spenderas på mindre relevanta sysslor än de som skulle ha uppkommit om folk istället fick syssla med vad de ville. Bäst representerad är denna tendens av Fas3.

  2. Här ska detta förstås i betydelsen av en form av kritisk design som syftar till att lösa ett problem som ännu inte existerar, eller som skulle kunna vara en lösning till ett specifikt problem under andra omständigheter. Jag menar inte spekulativ design i bemärkelsen icke-betalda designförslag.

  3. Detta skiftar egentligen bara problemet upp en nivå eftersom nätverket av platformar också behöver undgå att motarbetas under den tid det tar att bygga upp ett nätverk som kan klara livsförsörjning av sina deltagare.