Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

På förra tisdagens #powerofadhocracy hade Jacob Appelbaum ett föredrag som i korthet gick ut på att visa hur rutten nätets kärna är idag då bakdörrar och säkerhetsbrister medvetet byggs in i infrastrukturen för att regeringar vill kunna spionera på trafiken. Det ställs krav på att ny kommunikationsinfrastruktur både hårdvaru- och mjukvarumässigt måste byggas trasig från början för att möjliggöra detta. Internet så som vi känner det och får tillgång till det idag måste enligt Jacob betraktas som fientligt innan motsatsen bevisats. Vi måste utgå från att de sätt vi kommunicerar via internet är kompromissade och att deras säkerhet är trasig. Om man är en obotlig pessimist när det gäller internets tillstånd idag är man troligen närmare sanningen än någon annan, menar han.

Då #powerofadhocracy ordnades i samband med SIDA-konferensen #net4change passar det att översätta Appelbaums slutsatser till ett utvecklingsperspektiv på ICT (som man säger i de här kretserna, ICT4D). Konsekvensen av det Jacob säger, som jag tolkar det, är att det inte räcker idag att säga att internet borde spridas till flera människor. Det kan lika gärna innebära att dessa kompromissade nätverk installeras och som blir ett verktyg för kontroll. Istället borde frågan handle om HUR internet sprids och VAD för internetS? Hur det används och integreras i den lokala kontexten? Kanske kan internet skapas utifrån lokala situationer som kopplas ihop snarare än via universiella, deployade nationella nätverk med backdoors.

Situerad kunskap

Donna Haraway talar om detta i “Situated Knowledge” (Haraway, 1988) som applicerat på teknik innebär en åtskiljnad av å ena sidan teknik som försöker vara applicerbar på alla i alla kontexter och å andra sidan teknik som är utvecklad ur och i relation till en specifik kontext och specifika behov. Det är ju vanligt att se intenret som något universiellt och generiskt och att man därför inte skulle behöva ta hänsyn till lokala kontexter. Även om en viss kontext använder sig av standardiserad teknologi som datorer och mobiler kan man ändå tala om att den kan vara situerad om det är så att den sätts ihop till ett sociotekniskt assemblage på så sätt att den blir unik för den specifika situationens behov. Här finns det är tydlig länk mellan utvecklande av, användande av och kunnande om teknik som tillsammans vävs samman i en process som Helena Karasti har kallat infrastructuring (Karasti & Baker, 2004; Karasti & Syrjänen, 2004). Med det menas att det inte bara handlar om att sätta dit en teknisk infrastruktur som sedan kan användas (av de som har kunskap om hur den fungerar). Istället skapas dessa sociotekniska assemblage i en kontinuerlig process där tekniska verktyg sätts ihop med nya sociala relationer och utvecklar ny kunskap.

På #powerofadhocracy kom detta upp när Geraldine frågade om hur man kan få ett bredare folklager att förstå krypteringsteknologier. Appelbaums svar tolkade jag som att det inte bara handlar om att skapa verktyg och sprida kunskap om hur de används utan i första hand skapa en lokal kunskap om behov och faror för kommunikation i en viss kontext och genom det en förståelse om vilka tekniska verktyg som kan användas och för vilka syften. Man skulle kunna uttrycka det såhär: för att sprida dessa tekniker behövs inte bara bättre “interface design” utan också “interaction design”, dvs. det gäller att förstå hela sammanhanget som dessa tekniker kommer att användas inom. Susan Leigh Star har en bra fallstudie på detta i “Steps toward an Ecology of Infrastructure: Design and Access for Large Information Spaces” (Star & Ruhleder, 2001).

I min uppsats (som kommer upp här snart…) skriver jag om situerad kunskap i förhållande till hackerspaces och pekar på ett spänningsfält mellan å ena sidan kunskap och verktyg som skapas på hackerspaces, preciserade efter just den kontexten utan krav på standardisering eller interoperabilitet på det sättet som kommersiell utveckling måste ta hänsyn till. För hackern på ett hackerspace står det fritt fram att skapa och omforma teknologi utan att ta hänsyn till något mer än den lokala kontexten. Ingenting behöver anpassas för massproduktion och användarvänlighet. Å andra sidan finns det inom och mellan hackerspaces ett stort utbyte av idéer, instruktioner, designs och tekniska objekt. Detta utbyte förutsätter någon slags standardisering för att kunna vara till nytta även för andra. Antingen att standardiseringen kommer av att en viss teknologi utrustas med standardiserade kopplingar eller protokoll och dokumenteras så att andra kan använda den, eller en standardisering som kommer indirekt av att hackerspaces både ser till att använda liknande teknologier som andra hackerspaces som möjliggör tekniskt och kunskapsmässigt utbyte eller att det helt enkelt är så att både den fysiska platsen och våra sätt att tänka kring teknologi är så anpassade till en industriell standardiseringsprocess att den tekniska utvecklingen som sker på ett hackerspace kan komma till användning på ett annat på ett sätt som inte skulle vara tänkbart om utbytet skedde t.ex. mellan ett hackerspace och ett labb för permakultur.

Referenser

Karasti, H., & Baker, K. S. (2004). Infrastructuring for the long-term: Ecological information management. Proceedings of the 37th Hawaii International Conference on System Sciences.

Karasti, H., & Syrjänen, A.-L. (2004). Artful Infrastructuring in two cases of community PD. Proceedings Participatory Design Conference.

Star, S. L., & Ruhleder, K. (2001). Steps toward an Ecology of Infrastructure: Design and Access for Large Information Spaces1. Information technology and organizational transformation: history, rhetoric, and practice/Joanne Yates, John Van Maanen, editors, 305.

Haraway, D. (1988). Situated knowledges: The science question in feminism and the privilege of partial perspective. Feminist studies.