Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Detta är läsanteckningar till en text av Robert Kurz som heter “Domination without a subject” publicerad hos Libcom (del 1 och del 2). I texten behandlar Kurz till stor del Luhmanns teori och det uppehåller sig mina anteckningar också vid. Detta inlägg ska inte ses som en sammanfattning av texten så läs gärna den i sin helhet.

Kurz har rätt i att Luhmann är den mest avancerade tänkaren, men som måste övervinnas. Dock läser Kurz Luhmann delvis fel, vilket leder till att Kurz position, som ett övervinnande av Luhmann, inte når lika långt som den skulle kunna ha gjort vid en bättre Luhmann-läsning.

1) Funktionella system är nödvändiga. Detta är Parsons, som visserligen var Luhmanns mentor men som Luhmann bröt mer med än vad som ofta erkänns. Gällande Parsons är det helt korrekt att mena att varje system fyller en för samhället nödvändig funktion, likt varje organ i en mänsklig kropp. Ta bort en funktion och helheten kollapsar. För Luhmann är det inte så. Varje socialt system har sin funktion, men den refererar inte till en helhet. Det är en funktion de skapar och upprätthåller på egen hand (dock i framväxt medberoende med andra sociala system) och det finns inget som säger att samhället behöver den funktionen. Den finns, den utförs, den uppkom, men det skulle lika gärna vara så att den inte fanns som funktion i samhället eller att andra funktioner fanns eller kommer finnas. För Luhmann finns det ingen nödvändighet i de samhällssystem som vi har idag, inte en en historiskt framväxt nödvändighet. Därför ligger han närmare Lurz fetischkritik än denne gör gällande. Dock så menade Luhmann att funktionell differentiering, allt konkurrenrande rationaliteter och auktoriteter, var i sig bidragande till ett pluralistiskt samhälle. Han skulle därför inte skriva under på att till exempel överordna politikens rationalitet på ekonomisk eller juridisk rationalitet. Men detta menar nog inte Kurz heller, utan karaktäriserar snarare de marxistiska positioner som Kurz tenderar att kritisera och fetischartade.

2) Människorna är del av funktionella system. Kurz menar att Luhmann hävdar att människorna är fast i att bara röra sig inom de funktionella system. Detta är heller inte vad Luhmann påstår. Tvärtom. Luhmann har fått utstå mycket kritik för att han tar ut subjektet ur sociologin och hävdar att samhället inte består av människor, bara av kommunikation. Detta betyder dock inte att människorna bara är köttsliga instrument för denna kommunikations fortlevnad a’la Matrix utan tvärtom att det mänskliga subjektet och den mänskliga kroppen bär på ett överflöd som inte införlivas i samhället. Kom ihåg att i systemteori så är omgivningen mer komplex än systemet. Människan kan inte reduceras till deltagare i funktionella system. Endast kommunikation finns där och den kan i sin tur uppkomma på en mängd olika sätt som inte kan förstås utifrån en analys av samhällssystemet i sig. Därför blir sociala system hela tiden överraskade. De kan inte beräkna nästa steg i kommunikationen baserat på tidigare kommunikation. De försöker detta, tänk till exempel på hur det juridiska systemet bygger på att en viss dom ska vara beräknerlig baserat på tidigare lagar, förarbeten, prejudikat osv. Men det finns ingen garanti till att så sker.

Det stämmer dock som Kurz säger att Luhmann inte har en egen drivkraft att övervinna den nuvarande funktionella differentiering av sociala system (i hans teori i varje fall… Vad hans personliga drivkrafter var registreras inte där). Däremot är Luhmann långt mindre fäst vid dem än Kurz gör gällande och visar också på deras kontingens, riskfyllda existens och den stora ansträngning som hela tiden måste till för att upprätthålla dem. Luhmanns sociala system är långt ifrån starka gravitationskrafter som får varje försök till förändring att varken meningslöst för att systemen hela tiden suger tillbaka historiens drivkraft till status quo. Tvärtom visar han sociala system som hela tiden hotas av upplösning och dagligen måste ta till desperata åtgärder för att hålla samman. Därmed faller han även undan den kritik av systemtänkande som till exempel lanseras av Adam Curtis i hans “All Watched Over by Machines of Loving Grace”, dvs en kritik av naiv tro på att system kan vara självorganiserande utan intervention av makt (riktat mot hippies, cybernetiker, internet osv). Luhmann visar om något hur delikat en balansgång mellan implosion och explosion av sociala system är och därmed hur extraordinärt det är att den moderna funktionella differentieringen av sociala system faktiskt håller ihop. Luhmanns systemteori blir ju också immun mot Curtis kritik eftersom de system som Curtis menar dominerar världen (institutionaliserad politik och global kapitalism) också är självorganiserade autopoietiska system. Det finns inget meta-system…

Efter detta skulle jag vilja ta upp en till fråga som Kurz i varje fall indirekt riktar som en kritik mot Luhmann. Detta är frågan om relationen mellan samhället och naturen. Kurz påpekar med rätta att Luhmann har tagit flera koncept från Varelas och Maturanas biologi. Mest känt är autopoeisis, vilket i sin tur är taget från filosofin—det är ett sätt att föra samman aristoteles begrepp praxis och poeisis. Det finns en motsvarighet här till ett begrepp som ekologi som associeras till naturen men i själva verket kommer från maskintänk (enligt Curtis dokumentär refererad ovan). Kurz drar paralleller mellan detta och de tidiga sociologerna som Comte och Spencer som såg samhället som en organism (då i bemärkelsen helhet som beskriver ovan också hos Parsons). Kurz kritiserar detta “absurda” synsätt som ser en oavbruten utveckling “från cell till samhälle” som om allt följde en naturlag. Istället menar Kurz att det mänskliga medvetandet, och i följden samhället, är en “andra natur” som har frigjort sig från den första naturen.

Här finns det några saker att säga. För det första om evolutionen. Kurz har säkert rätt i att Comte och Spencer såg evolutionen som en teleologisk, linjär utveckling från de första cellerna till kulmen i det mänskliga moderna samhället. Dock tror jag inte Luhmann ser det på detta vis och jag tror heller inte att man måste, eller ens bör, se evolutionen på det viset. Om Kurz menar att evolutionen—inbegripen i uttrycket “från cell till samhället”—innebär något som utvecklas mot ett mål, ett “högre stadium”, eller inneboende i cellens struktur från början, så har han en förlegad syn på evolution. Evolution numera (och kanske även hos Darwin, rätta mig…) ses som en helt a-teleologisk process utan mål, utan att avancera från dåtid till nutid mot högre grad av komplexitet eller annat mätbart. Det som ter sig absurt är i så fall Kurz som via Marx sätter det mänskliga samhället som “den andra naturen” (notera här att det är engelskans “second nature”, inte “other nature”). Det låter mer som en level up mot något bestämt mål i mina öron.

Vad är det då som får Kurz att framhålla denna andra natur? Jo, medvetandet och därmed språket. Hos Luhmanns evolution är språket och medvetandet något som samskapat varandra och därför sätter han samhället, språket och medvetandet som strukturellt beroende av varandra. Det är grunden till att han säger att samhället är kommunikation och hur han menar att samhället och medvetanden sätts i relation. Själv kan jag inte låta bli att tänka på Burroughs här som menade att språket var ett virus från yttre rymden som drabbade oss ap-liknande varelser. Det har varit den språkteori jag känt varit tillräcklig att utgå ifrån i varje fall. Men det kan vara intressant att tänka här på hur språket gör att människan skiljer sig från annan natur och vad det har att göra med samhällets framväxt och övervinnande. Måste språket ses som en frigörelse från den första naturen och den djuriska instinkten för att göra emancipatorisk politik möjlig? Deleuze till exempel menade ju att även det djuriska hela tiden är expressivt. Det stämmer som Kurz säger att det endast är från “evolutionens” högsta stadium som man kan gå bakåt i historien och se hur den ledde fram dit. Därför kan Kurz nu se hela det mänskliga samhällets historia som en historia av fetisch-strukturer (eller som funktionell differentiering som Luhmann säger), men det skulle inte ha varit möjligt att se detta tidigare, helt enkelt eftersom den framtiden inte var determinerad då.

Låt oss först gå tillbaka till vad det är Kurz vill göra här. Han vill hitta ett sätt att tänka kring den subjektlösa domineringen, utan att för den sakens skull behöver överge begreppet dominans och därmed ursäkta de som “bara gör sitt jobb” inom detta system och överge en grund för motstånden mot den repression och begränsning av det mänskliga subjektet som dominansen utgör. Kurz exempel är:

The complacency of the compulsively heterosexual man who is not really interested, despite polite bows to feminism, in self-improvement is notorious when it is asserted that, basically, he as a person is not the vehicle of certain authoritarian manifestations in sexual relations, but he “only” executes, under compulsion and with distaste, a socially-prevailing and historically subjectless structure.

Detta är då vad han menar att Luhmann gör genom att i princip säga att ingen funktionell differentiering av sociala system är verken bättre eller sämre än någon annan. De bara är. Och dessutom reproducerar sig själva utan subjekt. Vi får se om jag håller med om detta dock. Troligtvis inte eftersom jag inte läser Luhmanns teori som sådan att de sociala systemen tvingar människor att “bara göra vårt jobb” eller anta vissa funktionella roller (se ovan) och att de därmed står utan ansvar. Detta just eftersom att Luhmann inte räknar människorna till samhället. Snarare kanske man kan säga att samhället är något människorna använder sig av av olika anledningar. Det finns alltså alltid något val att inte använda sig av det, även om det skapar massa svårigheter. Tvärtom menar Luhmann att medvetandet, kroppen och samhället är tre former av system som är “operationally closed”, dvs autonoma från varandra. Dock är de “strukturellt kopplade” vilket innebär att de inte kan existera utan de andra (samhället inte utan medvetanden, medvetanden inte utan kroppar osv). Men hans poäng är att kroppen inte är medvetandet och medvetanden inte är samhället. De andra systemen tillhör omgivningen för ett system. Det är en omgivning som också nödvändigt måste existera för att systemet ska “få fäste”, eller ens komma till från början. Det Luhmann snarare menar är att det händer massvis som inte är en del av de sociala system, däremot skapar dessa händelser “irritationer” på systemet som gör att de reagerar på dem, och när de väl reagerar på dem gör de det enbart, per definition, utifrån sina egna premisser.

Kurz problem här är att han både vill ha kakan och äta den. Han vill både skapa en kritik av fetisch samt skapa ett meta-system utifrån vilket han kan värdera fetischen, utan att själv skapa en ny fetisch. För Luhmann är inte detta ett problem. Han säger bara att det inte finns något meta-system och att även hans systemteori är ett socialt system. Det finns ingen plats att objektivt betrakta även systemteorin ifrån. Därför exkluderar Luhmann också all form av moral i systemteorin. Den observerar andra system som sin omgivning men kan inte ha någon metafysik utifrån vilken den gör normativa utsagor. Normativa utsagor är förstås möjliga, men då handlar det om att skapa ett socialt normativt system, inte om en icke-plats. Hur då komma runt detta? Foucault kom ju nära i sin “praxis despite theory”, alltså att praxis är möjligt även om teorin säger att vi är fast i systemen. Problemet för Foucault var att han inte förstod att teorin är en totalitet enbart utifrån sig själv. Hans teori är inte metafysisk. Luhmann skulle snarare säga att praxis givetvis är möjligt, men inte samtidigt som vi till vara systemteoretiker.

Som Thornhill skriver i “Niklas Luhmann’s Theory of Politics and Law”:

[Praxis] would involve taking a position which would immediately jeopardize the theoretical orientation of an observer of social systems. He would be forced to operate within the very systems he was observing and, in doing so, accept all the limitations restricting their vision of the world as well as their claims that the future should, with the aid of ‘reliable’ knowledge, be predictable.

Och detta är ju ok. Ingen mening med att alla ska bli systemteoretiker. Luhmann har ju ersatt denna meta-normativitet (ärvd från Kant) med systemens rationalitet vilket leder till att samhället består av konkurrerande rationaliteter. Det innebär att normativa konstruktioner som Kurz söker är fullt möjliga men de kommer att existera som ett socialt system tillsammans med och i konkurrens med de andra rationaliteterna. Det kommer att reagera på händelser i omgivningen utifrån sin egen rationalitet och inget annat. Filosofin är död, leve (den systemteoretiska) sociologin!

But if the self-knowledge of the observer, who includes himself in observation, also includes the observation of the system’s internal contradiction and thus that of the observer himself (of his own form), another concept of practical supersession is grasped, that is, the identity of practical self-supersession and the observer’s self-supersession, who by this very fact ceases to be a mere observer and therefore for the first time really abandons the “ab extra point of view”.

Menar Kurz att det kommer att bli möjligt att observera från en meta-nivå efter den moderna fetischens uppbrott (eller dess kris)? Menar han vidare att den ontologisering av system och observatör, inte har existerat tidigare i historien? Med hans eget resonemang kring fetisch borde man ju kunna se historien som historien av olika konfigurationer av system/observatörer. Kommer detta då att övervinnas? Hur skulle det egentligen kunna se ut? Är i så fall kritiken mot OOO att de ontologiserar fetischförhållanden under moderniteten korrekt? Hur det skulle se ut är förstås inte möjligt att säga (ännu).