Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Text på webben börjar nå perfektion. I det närmaste helt strömmande, förflyttnings- och modifierbart. Den kan existera var som helst i vilken form som helst. Hindren är snart borta. Men musik är skiljt från dessa revolution i text. Musik har marginaliserats på dagens webb, i dagens digitala liv. Musiken har skiljts från presentationen av självet, från sammankopplandet med andra, från skapandet av gemenskaper. Musikbiblioteket ligger fortfarande inlåst på den egna datorn. När du möter något i sociala medier möter du aldrig deras musik. Videoklipp har däremot följt med texten på webben och därmed dragit med musiken i andra hand. Det är långt mycket vanligare att se videoklipp inbäddade på bloggar och sociala nätverk än musik. Musik får dåliga centraliserade, städade tillhåll som Spotify medan video blir det kaotiska, punkiga mediet. Varför är då musiken så skiljd? En anledning är den rädsla som skapats kring musik. Rädsla för att skaffa, lyssna på, tala om, dela ut. Men det har också att göra med att musik inte kan reduceras till information lika enkelt som text och rörlig bild (även om de också kan vara mycket annat). Musik representerar inte något annat vilket texten och bilden tenderar att göra utan är bara sig själv. Musiken representerar inte eller annorlunda uttryckt - musiken länkar inte. När det digitala användandet idag går mer över till att handla om annat än effektivt överförande av information (inte minst för att det problemet är i det närmaste perfekt ordnat), när vi inte bara använder digitala medier utan lever med dem, när de används för affektiva sammankopplingar med människor, kultur och omvärld - då finns det en möjlighet att musik eller de lärdomar man kan dra av musik åter blir ytterst relevanta.

//

Mobilerna skulle kunna bli en väg ut för musiken. En väg för den att komma ut i de sociala nätverken. Mobilen är både en kontaktyta och ett musikbibliotek och mobiler (med deras bärare) skulle kunna presentera sig för varandra med hjälp av musik och få sin karaktär från den. Hittills kan vi bara tänka enklare handlingar kring musik när dessa mobiler möts; dela, mixa, spela, leka med musik. Spel och applikationer med musik i fokus, men det går att tänja på gränserna. Loopen är det närmaste musiken kommer ett videoklipp. Loopen är musikens snapshot. Loopen gör allt till musik; tal, oljud, bakgrundsbrus. Eftersom musik inte länkar som text och video måste dock musiken omgärdas av en situation. Möte mellan mobiler är en sådan situation. Här följer en konceptuell skiss på hur en applikation för musikmöte kring loopar skulle kunna se ut för mobiler. Tänk att applikationen har behållare för fem loopar. Dessa går att fylla upp genom att spela in via mikrofon, ta från mp3a eller liknande så länge någon annan med samma program är ihopkopplad. Fungerar som andra loopare som korg kaosspad. Looparna spelas samtidigt och kan taktsynkas. Man kan också få loopar från andra mobiler som använder samma program. När de fem behållarna är uppfyllda måste man dock byta loopar med andra, offra en för att få en annan, eller spela in en ny loop som hamnar på båda mobilerna. Detta är en begränsning som gör att situationen där applikaitonen används ger sin prägel på loopandet. Genom att ha fem behållare så är det inte bara mötet mellan mobilerna som gör musiken utan även en historia av tidigare mobilmöten. Man kan återvända till andra man tidigare delat loopar med och se hur de har förändrats. Man kan spela in en loop från en viss situation som ett snapshot av just den situationen. Detta är en konceptskiss men den innehåller vissa “design patterns” som skulle kunna prägla musik i mobiler. Det är musik som är beroende av kontexten, musik som delas med andra, som får en härstamning genom att den lagrar loopar från situationer, musik som skapar repetition och skillnad på samma gång osv.

//

Mobila teknologier som den som skissades ovan kan placeras under paraplyet Urban Social Technologies (UST), ett forsknings- och designfält som känns väldigt attraktivt och verkar ha mycket som talar för sig men som dras med vissa problem. Anna Vallgårda och Jens Pedersen skriver om fältet i artikeln “Viability of Urban Social Technologies”. Det attraktiva är att fältet verkar vara en konvergens av flera starka tendenser. Två av dessa är ubiquitous computing (UbiComp) och sociala medier. UbiComp innebär att datorer migrerar bort från skrivbord, hem och kontor och bäddas in i vardagsliga föremål samt urbana miljöer. Neil Gershenfeld satte igång detta i “When things start to think”. Den andra tendensen är såklart sociala medier via internet och behöver ingen närmare presentation. Sammansmältningen av dessa kan sammanfattas med “Making Things Talk” (efter titeln på en utmärkt bok om att få fysiska enheter att kommunicera). Så UST hämtar färskhet från dessa två utvecklingar. Till det kan vi lägga en tendens till ökat intresse för spatiala och plats-specifika frågor inom samhällsvetenskaperna. Stadsplaneringens uppsving, musikens återfunna platsberoende, det postdigitala, kulturgeografi osv. Alla dessa är på stark frammarch. På så vis skapas en stor lockelse för att ta den informationsteknologiska revolutionen och dess komplexa hantering av relationer ut i stadsrummet där en mängd andra interaktioner redan pågår. Det skapar möjligheten för informationsteknologin att integrera med, omtolka och omforma existerande platser och relationer. UST är dock en teknologi-i-blivande och har ännu ingen given form och trots det stora löftet finns det problem. Som Vallgårda och Pedersen skriver så är UST:s framgångar beroende på att en teknologisk innovation som också skapar en social innovation. Användaren för dessa teknologier finns ännu inte utan måste skapas samtidigt som tekniken. UST är en lösning som väntar på ett problem. Det är alltså inte frågan om att delegera sociala aktiviteter som idag utförs av människor till maskiner utan att skapa nya sociala aktiviteter. Mycket lärdom kan därför dras av (misstag från) stadsplanering som också har haft ambitionen att skapa ett nytt liv i staden. Så även om målet för UST är socio-tekniskt, så är metoden ofta endast teknisk. Vallgårda/Pedersen refererar Latour som påpekar att teknologier sällan förökar sig själva utan måste bäras fram av människor (eller andra teknologier). UST måste första hitta eller skapa denna bärare. Ett sådant ambitiöst försök är iPhone som genom det massiva utvecklarcommunityt sonderar terrängen för vad själva hårdvaran faktiskt kan användas till. Smart av Apple att inte försöka komma på detta själva utan skapa ett “design space” som sedan utvecklare och användare får utforska. Helt klart är att internet och stadsmiljön sammanflätats på ett nytt sätt av bärarna av denna teknologi och kanske har en kritisk massa av användare skapats som blir den sociala utvecklingen som UST:s teknologi behöver. UST kan sägas vara radikalare än många andra teknologier som tydligare passar in i en existerande social situation och delegerar funktioner från människor till maskiner. UST innebär kulturell innovation men kan samtidigt inte existera i ett vakuum. I värsta fall innebär det att genom tekniska medel försöka skapa sociala situationer, vilket övervaknings, kontroll och identifieringsteknologier i mångt och mycket gör. I bästa fall ligger utvecklingen av UST tätt inpå pågående utvecklingar och förstärker dem och underlättar för dem genom att röja de tekniska hinder som var i deras väg. Ett aktörsnätverk måste bildas som inkluderar allt från teknik, till människa och diskurs. Då gäller det att design inte bara handlar om att skapa nya gadgets utan även se till den sociala situation som redan existerar och till och med vara en negativ disciplin i bemärkelsen ta bort trösklar snarare än lägga till fler objekt.