Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Det tidigare inlägget om boken Things som var en inlämningsuppgift på min doktorandkurs blev underkänd eftersom den var alldeles för lång. 38000 tecken istället för angivna maxantalet 7500. Jag gjorde om och gjorde rätt och det blev en recension av boken istället

Boken “Things” är en antologi och kan därför vara något svår att sammanfatta i en kort text utan att gå igenom varje kapitel var för sig. Dock finns det vissa genomgående teman eller slitningar i texten som kan kännas igen från kapitel till kapitel, utöver det generella temat om materialitet inom litteratur och poesi. Ett sådnat tema är slitningen mellan objekt och ting, som även kan sägas vara slitningen mellan det manifesta och det dolda, mellan det isolerade och det sammankopplade. Redan i inledningen uppkommer denna slitning i formen av skillnaden mellan teori och poesi där teorin står på objektens och det manifestas sida medan poesi förmår att göra tingen närvarande utan att göra avkall på deras dunkelhet, utan att fixera dem och isolera dem från de sammanhang de stiger upp ur. Genom boken ges flera exempel på denna förmåga hos poesin, t.ex. genom användandet av gåtor i Tiffany:s kapitel. Det som gör att slitningen mellan objekt och ting kvarstår är viljan att närma sig objekten (vilket Schwenger associerar med dödsdriften hos Lacan) men insikten att ju mer vi närmar oss dem, desto längre bort verkar de vara för oss (så som Simmel-citatet i början av boken lyder) eftersom det vi når i närmandet bara är en stel representation av tinget.

Utifrån dessa slitningar uppstår under bokens gång en slags dans där objektet och subjektet bjuder upp varandra till olika rytmer i de olika kapitlen. Å ena sidan svarar objektet på subjektets närmanden genom att försvinna i den amorfiskhet som föregår alla objekt och å andra sidan växer det och innefattar alla sina relationer i tid och rum. Objektet ställs ut på museum och ges en plats i konsthistorien (Brown); det svartnar och förblir gåtfullt samtidigt som det omger oss som en svärm gräshoppor (Tiffany); det mördas av sin namngivare och återuppstår sedan som odöd (Schwenger); det mest livslösa objekt blir till subjekt och subjektet smälter och blir objekt (Frow).

Min egen analys av texterna i boken är att de genom sitt angreppssätt skapar sina egna paradoxer som de sedan försöker ta sig ut ur. Detta behöver inte vara en nackdel, inte minst poesin kan mycket väl ha som metod att etablera och röra sig inom pardoxer för att utforska var de leder betraktandet. Det som är gemensamt för texterna i boken är ändå att de utgår från representationalism, det vill säga utifrån möjligheten eller omöjligheten att skapa en korrelation mellan språk och värld. Till viss del figurerar omöjligheten att göra detta som tema, det är därför dessa paradoxer och slitningar uppstår. Vi har trots att inte att göra med så kallade naiva realister. Ändå finns viljan att nå närmare tingen och en förståelse för att den språkliga vändningen efter att den naiva realismen tillintetgjorts inte är tillräcklig för att möta dagens värld, vilken bland annat Mitchell relaterar framförallt till modern teknologi. Men inom detta perspektiv når man bara så långt. Genom att försöka bryta sig ur den språkliga järnburen öppnas endast två vägar; den ena är den poetiska som bekvämt ligger kvar och skvalpar i paradoxens vågrörelser, den andra är den analytiska vägen som leder till någon variant av psykoanalysens frånvarande objekt som bara kan skönjas på det sätt vilket den får språket att vika sig undan. Objekten tillåts här bara närvara som en påtaglig frånvaro, en plats dit man inte får tillträde, men vars dragningskraft förvrider det symboliska kring sig som ett svart hål. Vi får här den språkliga vändningens motsvarighet till Gödels ofullständighetssats; det finns något inom det språkliga som inte kan förklaras av språket.

För att komma längre krävs andra utgångspunkter, hur obekväma de än kan kännas för den som är skolad inom den språkliga vändingens rättssystem. Graham Harman till exempel förnekar inte finituden som Kant postulerade i relationen mellan tänkandet och tingen, men utsträcker den helt sonika till att gälla alla relationer mellan objekt. Och visst, det är väl precis lika orimligt att anta att relationen mellan människan och objekten är ontologiskt unik som det är att helt taget ur luften besluta att den inte är det. Karen Barad angriper problemet på ett annat sätt. Hon menar att vi helt missförstått vad representation är för något när vi söker en korrespondens mellan tänkandet och världen. Subjekt och objekt skapas istället tillsammans i intra-aktioner – inte inter-aktioner mellan två separerade entiteter. Vi befinner oss alltså aldrig varken på insidan av språket eller där ute på utsidan där objekten flyter omkring.

Lika undflyende som objekten och tingen är i “Things”, lika oförstående finner man sig ibland famlande efter ett syfte med bokens intresse för materialitet. Varför vill man så gärna nå objekten och inte nöjer sig med att skapa affekter hos läsarna? Är det endast som Mitchell säger en föreställning som antar att så snart man närmar sig det materiella så har man att göra med en hårdhudad, realistisk gest som politiskt progressivt tar tag i det som verkligen spelar roll (“what really matters…”)? Är det kanske samtidens snabba förändringar i materiella tillstånd både inom klimat, teknologi och samhällsvillkor som gör att det materiella inte längre kan vila där som en stabil grund ovanpå vilken det sociala och det kulturella bygger sina strukturer? Eller är det rent av de nya medietekniska villkoren för läsning, bearbetning, skrivning och överföring av text, som idag till största delen sker som maskin-till-maskin-kommunikation, som spökar hos våra kära litteraturvetare? Om inte vi lyckas få grepp om tingen först kanske det blir dem som slukar oss!