Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Istället för att skriva långt om slemminarium i Göteborg fortsätter jag på spåret om panoptikon och panspektron som två komponenter i samma assemblage. Dagens objekt är något som kallas Fitbit och är en liten manick som du hela tiden bär med dig och som registrerar sömn, träning och annan hälsodata. Denna kan sedan koppla upp sig mot datorn och dina vänner som kan sätta upp gemensamma mål.

Här kan vi både se den panoptiska disciplineringen. Bara at tha Fitbitten (?) konstant närvarande kan få dig att sova bättre och tänka mer på hälsan, oavsett dess funktion. Alternativt bara bli stressad. Hursom så arbetar panoptikon på en symbolisk nivå. Ett symboliskt objekt verkar diskursivt på din subjektivitet med en föreställning om en möjlig verklig eller fiktiv konsekvens om disciplineringen inte skulle skötas. Samtidigt skapar Fitbitten panspektrisk data. Det är en rörelsedetektor som mäter rörelse i ett tredimensionellt rum och sedan mer eller mindre korrekt översätter det till hälsodata.

The Tracker measures the intensity and duration of your physical > activities, calories burned, steps taken, distance traveled, how long > it took you to fall asleep, the number of times you woke up throughout > the night and how long you were actually asleep vs just lying in bed.

Fitbitten vet alltså mer om dig än du vet om dig själv. För att förstå panspektronismen måste vi dock veta vad datan kopplar upp sig mot. Dels finns en feedback tillbaka till dig då man kan se sin egen data. Dessutom kopplar den sig till vänner som kan se varandras data och mäta dem. Vad kan hända med kroppsdata egentligen? Vilken funktion har den? Vad kan man använda den till? Kan kroppsdata bli affektiv på ett annat sätt än att man genom den kan tala om kroppen? Vilken gemenskap skapar ett slags flickr-community kring kroppsdata?