Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Jag kan inte motstå att kommentera några av de punkter som Anders Ekström tar upp i Sydsvenskan när han synar upphovsrättskritikernas “tunna argumentation”. I stort sätt håller jag inte med honom. Dels för att många av de punkter han tar upp missar målet och dels för att jag inte håller med honom om vad kärnfrågan är (“den om kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”).

Anders börjar med att ta upp invändningen om att det bara skulle vara upphovsrättsindustrin som är intresserade av debatten och att upphovsmännen själva inte bryr sig. Själv menar han att många artister är oroliga för fildelningen men inte vågar uttala sig om det med risk för att uppröra sina lyssnare. Och visst är det också bara företrädare för upphovsrättsindustrin som uttalar sig i den offentliga debatten, även om de ibland får kreatörer själva att skriva på.

Men är det verkligen så intressant vad artister har för åsikter om fildelning? Utvecklingen kommer inte avgöras av att artister har den ena eller den andra åsikten. Snarare av de som struntar i upphovsrätt och bara skapar på det sätt som känns naturligt för en artist på 2000-talet. Det som är intressant är ifall olika cirkulationsformer och kommunikationsteknologier, medvetet eller omedvetet, ges företräde i hur ett visst uttryck skapas, upplevs och framförs. Men för att få reda på det ska vi inte be artister prata. Ofta har de väldigt dålig koll på hur deras uttryck relaterar till yttre omständigheter (med rätta!). Istället är det upp till oss att läsa av uttrycken, se olika tendenser i dem och skapa den rätta platsen och kontexten för uttrycken att frodas i. En artist äger inte tolkningsföreträde för ett skapat uttryck och vet heller inte med nödvändighet hur det bäst upplevs, tolkas och används. Uttalanden från artister kan bara ge ledtrådar om vilken inverkan deras uttryck kan ha. Då ser jag hellre att företrädare för artister, vare sig det är IFPI eller Hybris, uttalar sig, så länge de inte försöker tala i kreatörers namn utan står för sina egna intressen och åsikter och sin egen roll i det nya medielandskapet.

Det nya medielandskapet ja. Det finns redan, där ute. Fildelning är inte något som skapats i ett laboratorium och som står inför en stundande implementering. Man kan inte diskutera fildelning så som man diskuterar genetisk modifiering, något som står inför dörren och med hjälp av lagar och institutioner kan falla under olika regleringar. Fildelningen är ett direkt resultat av miljontals sammankopplade datorer och den distribuerade gemenskap, programmering och kommunikation som följde av denna sammankoppling. Ändå genomsyras Anders hela artikel som att fildelningen är något som ligger på utredningsbordet och inte en pågående utveckling som vi måste ta hänsyn till här och nu.

Artikeln företräder en syn på social förändring där det först sker en debatt där olika möjliga framtider motiveras först att sedan, när en vinnare utsetts, implementeras i verkligheten, som är skiljd från denna debatt. Detta är Habermas teorier om den borgerliga offentligheten rakt av. Men så ser det inte ut i fildelningsdebatten idag. Vi har inte bara en debatt utan även faktiska kopieringar och kopieringshinder som sker parallellt och tätt sammanvävt med debatten i den semiotiskt-materiella väven som är vårt digitala medielandskap. Debattinlägg är direkta strategiska interventioner i kopieringen precis som att den pågående fildelningen är ett direkt inlägg i debatten. Anders påpekar också att fildelningen visar en sak; att det allmänna rättsmedvetandet inte står bakom lagen mot fildelning. Ändå menar han att detta inte ursäktar beteendet. Men så blir det i det decentraliserade system som är vår sociala omvärld. Det är så det allmänna rättsmedvetandet visar sig. En lag som inte har stöd hos allmänheten kommer inte följas. Jag vet inte i vilken utopi eller dystopi en befolkning skulle vänta en parlamentarisk förändring innan de agerar mot en lag som ingen tycker om.

Det är också bara genom föreställningen om att det är i framtiden som fildelningens effekter kommer och inte redan nu som Anders kan mena att

fildelning leder till ett musikliv av glada amatörer. Någonstans i gråzonen mellan amatör och professionell, troligen också mellan glad och dyster, har nog de flesta artister befunnit sig i när de skapat de där hyllade verken. Eller snarare våldsamt pendlande mellan de två kategorierna och sinnesstämningarna från dag till dag, månad till månad. Så långt inget nytt och inget varken fildelning eller upphovsrättsmaximalism kommer kunna göra någonting åt.

Ofrånkomligt verkar man komma in på ekonomiska argument och jämförelser när fildelning diskuteras, även om det inte alls är där kärnan finns i min mening. Stöldargumentet har upprepats till leda, men Anders variant på det ger en ny twist: “Den som fildelar stjäl alltså inte en vara. Den som fildelar stjäl en tjänst.”

Stjäla en tjänst!? Nu blir det väldigt krångligt. Låt oss skippa metaforerna och bara tala klarspråk. Upphovsrätten är ett tidsbegränsat distributionsmonopol. Att fildela innebär att man bryter mot monopolet. Man kan motivera att upphovsrättens monopol är samhällsekonomiskt motiverat eller att det inte är det. En debatt som utgår från något annat kommer inte komma någonstans. Angående plastbiten: Varför kan IT-bolag bli så ofantligt rika så snabbt? Varför värderas de så högt på börserna? Och innebär en investering i dem samtidigt så stor risk? Anledningen är att de har så väldigt små marginalkostnader, kostnaden för att distribuera ännu ett exemplar av produkten. När det gäller CD-skivan är marginalkostnaden just priset för att skapa en enda liten plastbit och vid fildelning är den noll. Det innebär att även om det krävs arbete innan det ens finns en produkt att distribuera, så när den första investeringen väl är täckt har man väldigt stora vinster på varje exemplar. Blir det inte en succé, så får man dock räkna med att en stor investering gick förlorad. Men återigen, i ett överflöde av tillgänglighet på information innebär inte en kopiering en utebliven intäkt.

Mitt i det här stycket finns det ändå något att ta fasta på. Anders beskriver modellen innan fildelningen på följande sätt: “Det är en bra och solidarisk modell att alla som är intresserade av musiken bidrar med några kronor var.”

Det låter ju rimligt. Vi kan försöka diskutera detta. För att göra det måste vi låtsas som att monetära transaktioner bygger på att de inblandade kommer överens om en bra modell som man sedan implementerar och att de inte har något med tvång, inhängnader, makt och historiska tillfälligheter att göra. Men låt gå. Vad skulle det då innebära att bidra med några kronor om man är intresserad av musiken. Klart är att det inte kan innebära all musik man lyssnar på. Musik är så totalnärvarande idag att den mesta man hör är inte sådan som man är intresserad av överhuvudtaget. Inte heller kan det gälla all musik man hör på internet. Så mycket musik man bara flyter förbi på youtube, myspace, mp3bloggar och fildelningsnätverk som snabbt glöms bort. Det skulle bli många kronor i slutändan och det känns heller inte så motiverat att betala bara för man råkade lyssna på en låt som man sedan inte gillade. Med utgångspunkten att det finns mer musik tillgänglig än vad man ekonomiskt kan stödja blir prioriteringen inte bara att “ge kreatörerna ersättning för sitt arbete”, utan snarare att bara ge ersättning till de kreatörer som verkligen borde gynnas ekonomiskt. En musikekonomin baser ad på att man ersätts för nedladdningar, via skatt eller snälla konsumenter, skulle förvandlas till en enda stor jakt på flest klick utan en tanke på vad som faktiskt sker med musiken efter klicket. Det skulle knappast ta vara på de nya möjligheter som ett kommunikationsmedium, snarare än ett massmedium, ger upphov till.

Nej, intresserad måste nog i det här fallet betyda en mer långvarig relation till musiken. Kommer vi någotstans med det här argumentet utan att antingen stanna vid ett snusförnuftigt konstaterande att man ska bidra med några kronor om man är intresserad av musiken eller att rita upp någon godtycklig plats där musiken ska få betalt utan att begrunda vad för musik som gynnas av den? Troligtvis inte. Vi kommer nog ingenstans om inte “att få betalt” innebär att erbjuda något som inte går att få gratis. Och i informationsöverflödets ekonomi, innebär inte “något som inte går att få gratis” just långvariga relationer till artister och andra fans och upplevelser som går utöver det vanliga musiklyssnandet?

Nog om detta. Själv tycker jag att det här är ett bra utgångsläge. Ingen har EN bra lösning på hur upphovsmän ska kunna försörja sig i framtiden, men samtidigt vet vi att upphovsrättsindustrins åtgärder diskvalificeras eftersom de bygger på en felaktig föreställning av kulturekonomin. En bra grogrund för innovation, experiment, konceptutveckling och gråzoner. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att Internet kom, men vi befinner oss faktiskt i en tid där den största kommunikativa decentraliseringen sker samtidigt som kontroll över informationsflöden stiger upp som den viktigaste strategiska och ekonomiska tillgången. It’s not business as usual!