Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Så var den färdig, min c-uppsats i Kulturvetenskap vid Malmö Högskola. Uppsatsen är en spionthriller som följer elektronmusikens historia och tre av de krigsteknologier som format den. Parallellt med den löper historien om den moderna krigsföringen och flera likheter i informationshanteringen kan ses i fälten, som båda gått från skapande av information till bearbetande av den. Vi får följa bandspelarens resa från krigsbyte till musikredskap i uppgift att bryta med det västerländska tonsystemet och skapa musik av dee reala oljuden. Uppsatsen fortsätter med synthesizern och vocoderns imaginära röster som i sin imitation av orkesterinstrument respektive mänsklig röst sågs som början till musikens död och möttes av rop om förbud. Man ska komma ihåg att detta var en period där teknologi mest förknippades med kalla kriget och befolkningskontroll. Men sen hände något. Datorn gick från att symbolisera kalla beräkningar hos byråkratiska institutioner till att bli ett redskap för frihet och kreativitet. Vi får följa både den teknologiska och ideologiska sidan av denna utveckling. Men hur var det egentligen med dessa löften om frihet? Var de bara en del i marknadsföringen? Var i själva verket motkulturerna och LSD-sessionerna en del av samma utveckling som drev pentagon och långdistansmissiler? Utan svar på den frågan står vi här idag med datorn som det självklara redskapet för elektronmusikern. Två inriktningar dominerar bland mjukvaran som används för att skapa musik. Å ena sidan flödesparadigmet. Händelsestyrt, icke-linjärt och matematiskt har det en särskild närhet till datorns innersta funktioner. Å andra sidan sequencerparadigmet som täcker skärmen med grafiska användargränssnitt med utseende och funktioner från gamla medier, allt från notbladet och bandspelaren till synthesizern och samplern. Med alla datorns oändliga möjligheter till musikskapande uppstår en skapandets kris där informationen måste göras hanterlig av dessa användargränssnitt. En liknande utveckling ser vi i den moderna krigsföringen när allting registreras i ljud, bild och position. Allt från den enskilde soldatens videokameror till satelliter pumpar information till kommandocentralen som måste göra den mänskligt tolkningsbar. Men vilka är det egentligen som har makten i en sådan miljö? Den som sitter framför skärmen eller den som programmerat algoritmerna? Ta även en extra till på min B-uppsats här. En diskursanalys över hur fildelningsdebatten styrs av mentala “bilder” tagna från gamla medielandskap.