Blay

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Sajterna lånar mycket av språket och beteendemönstret från fildelningen men bygger i själva verket på väldigt kontrollerade strukturer. Ett exempel är YouTubes gränssnitt för video. När du tittat klart på en film erbjuds du att klicka på knappen “Share” för att, kan man anta, dela med dig av filmen till andra. Men det enda som erbjuds vid ett klick är att skicka ett mail men länken tillbaka till YouTubes sida. Det innebär för det första att ytterligare användare strömmar till sajten, men också att YouTube kan plocka bort ett filmklipp utan att ytterligare kopior cirkulerar i nätverket, vilket man frekvent gör med upphovsrättsskyddat material i samarbete med filmbolag eller kontroveriella amatörfilmer från Irak i samarbete med amerikanska försvarsdepartementet. En form av kontroll som är omöjlig vid ett horisontellt fildelningsutbyte då varje person som tittat på filmklippet också delar ut det till andra. Sajter som Youtube erbjuder oss att vara både konsumenter och producenter, men glömmer en viktig tredje roll en användare i fildelningsnätverk har, nämligen att vara en nätverksnod som själv distribuerar informationen.

Men trots denna förlust av kontroll över innehållet fortsätter de stora siterna att locka användare, till och med fildelningsfetischister som jag sjäv. För vad de saknar i kvalitet tar de igen i kvantitet. YouTube och MySpace, Google för den delen, bygger på en modell där de lockar användare till sig genom att redan ha många användare på sajten, den så kallade nätverkseffekten.

Praktexemplet är auktionssajter som Ebay. Det attraktiva med ebay för mig som köpare är att det redan finns massvis med säljare där och vise versa vill en säljare att det redan ska finnas många köpare. På samma vis är MySpace attraktivt för en artist eftersom det finns så många användare att exponera sin musik för och i sin tur lockas användarna till MySpace eftersom det finns så många artister. En spiraleffekt skapas som nästan självmant genererar en ökande ström användare. Jag själv kan med enkelhet skapa en auktionstjänst, ett community eller en videosajt som kvalitetsmässigt är mycket bättre än Ebay, MySpace och YouTube, men jag hamnar då i ett moment-22 där jag behöver användare för att locka användare. De stora sajternas position är till synes ohotad då ett YouTube med kontrollbehov ändå är bättre än en fri videosajt utan filmer. Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster och för att nya tjänster ska kunna utmana jättarna krävs en revolutionerande kvalitetsförbättring hos de nya sajterna eller en kvalitetsförsämring hos de gamla. Det finns med andra ord bara två lägen, 1 och 0. Antingen förblir man störst eller så dräneras man på användare direkt av nästa paradigm.

Det som talar mot den här typen av dominans är att på Internet är det viktigaste inte att hitta mycket information utan att hitta rätt information. Därför kan en uppstickare utmana MySpace genom att inte ha flest artister men rätt artister; nyare, smalare artister och bättre sökfunktioner. Och när YouTube har lovat att inom kort rensa bort det upphovsrättsskyddade material som användarna lägger upp öppnas utrymmet för nya videosajter som släpper igenom de filmer som youTube väljer att blockera.

Om 2006 var året då de gigantiska sajterna säkrade sin dominans genom överlägset antal användare och centraliserade kulturutbudet, kommer 2007 bli året då uppstickarna försöker utnyttja deras kvalitetsmässiga brister. Nätverket slår tillbaka!