Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Direkt efter Piratbyråns föredrag följde en paneldebatt. Här kan man se vilka som deltog och temat var Unofficial channels - How is guerilla media is revitilising music. På pappret en  tråkig utgångspunkt alldeles för fokuserad på distribution och för lite på hur information ges mening och visst förekom det diskussioner kring mainstream och independent som jag trodde var lämnade för länge sen. Bland annat gick det upp för mig att hela tänket med att framhålla oberoende skivbolag som goda och majorbolag som onda riskerar att skapa väldigt reaktionära positioner. Till exempel ondgjordes det av några panelmedlemmar över att mjukvara som Final Scratch möjliggör för vem som helst att DJa med mp3or. Mp3 med 384kbps-kodning var ett hot! Detta slog mot de oberoende skivbolagen som levde på att sälja vinyler till DJs. Och vi vill inte att de ska drabbas, eller…? Själv försökte jag trycka på att mainstream/independet bara är meningsfullt att tala om som strukturella skillnader. Till exempel var det meningsfullt en gång när det verkligen handlade om två helt olika nätverk och resurser för distribution, men inte en meningsfull distinktion när det gäller stil eller popularitet på musik. Finns det någonstans vi i dag bör tala om strukturella skillnader är det istället i fråga om fysiska utrymmen för upplevelser av musik och de regleringar, kostnader och pengaflöden som är förknippade med dem. Final Scratch, fildelning och vem-som-helst-är-DJ är bara ytterligare anledningar att fokusera på dessa utrymmen istället för distributionens ekonomi. Fascinerade berättelser kom däremot från Lukatoyboy från Serbien som bland annat drivit en piratskivbutik i Belgrad ända tills de fick anti-piratlagar som efterlevdes för första gången i början av 2000-talet och numera gör elektronmusikworkshops för barn. Mest fascinerande var historien om att Milošević själv var pirat. De kvällar när stora demonstrationer mot honom skulle anordnas såg han till att sända den senaste Hollywood-filmen på TV för att så många som möjligt skulle stanna hemma för den istället för att gå ut och protestera. Såklart helt utan licensering och ofta innan filmerna ens gått upp på bio. Här har vi content-industri i sitt esse! Precis såhär måste alla content-baserade ”lösningar” för digital musik bedömas. På grundval av deras praktiska effekter, inte vilken tillgång till vilket innehåll de ger. Märk väl att Milošević inte sände någon ideologisk propagandafilm. Nej, det funkade kanske för Hitler, men på 90-talet skulle ingen stannat inne för något sådant. Det var en ren social kontroll genom fastlåsning vid TV-mediet. En kritisk läsning av det måste lägga sig på den materiella, mediala nivån och inte vara en kritisk granskning av ideologiskt innehåll. På samma sätt måste tillgång till digital musik bedömas. Vilka inlåsningar skapar den, till vilka blir man beroende? Vilka praktiker skapas av IFPIs blomstrande marknad för internetbaserat innehåll eller Spotifys kommande mobiltjänst. Vilka praktiker skapas å andra sidan av blandband, bluetooth och körsång. Jag förstår nu vad vår värd, Belgradsguide och historieberättare Vlidi sa när jag och Rasmus besökte Belgrad i mars förra året. Han sa något i stil med ”Vi måste lyckas med detta [få människor att dela information fritt på nätet] annars kommer Serbien få ännu en TV-generation”.