Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Overview

Tidig teknikfilosofi

Hans börjar med att nämna två böcker som sätter föreläsningen i ett sammanhang:

  • Fenomenologi, teknik och medialitet (PDF), en antologi som han själv har varit med och tagit fram.
  • Att tänka det tekniska (PDF), en ny avhandling skriven av före detta Ericsson-ingenjören Björn Sjöstrand som är den första i sitt slag att behandla Derrida som teknikfilosof1

Efter detta går Hans in på teknikfilosofins historia. När började man egentligen tala om teknik som en filosofisk fråga? Denna finns inte hos Hegel eller Kant. Marx är den som är tidigast ute med att skapa en slags teknikfilosofi. Han nämner änven Ernst Kapp som var tidigt ute med idén att teknik är en slags organ-förlängning; en idé som gjorts populär av Marshall McLuhan (McLuhan, 2001) men sågats till fotknölarna av Friedrich Kittler i en paragraf som är för bra för att inte citeras direkt:

In contrast to such an arch-catholic media cult [alltså idén om att medier är förlängningar av mänskliga förmågor som skapar en” global village”], which simply confuses the Holy Spirit and Turing’s machine, it is hopefully sufficient to point out that the development of all previous technical media, in the field of computers as well as optical technologies, was for purposes directly opposed to cosmic harmony – namely, military purposes.

(Kittler, 2010, p. 30)

Det är första världskriget som triggar igång teknikfilosoferandet på riktigt, menar Hans Ruin. Inte bara för det oerhörda lidande och död som orsakas när kavallerier som inte förstått att vi lever i en ny värld rider med sablarna i högsta hugg rakt in i maskingevärselden, utan för att första världskriget är det första tekniska kriget som förs genom en teknisk kapprustning.

Hans nämner José Ortega y Gasset och Nikolai Berdyaev som filosofer som sätter det teknologiska tänkandet i centrum för sin filosofi på 20–30-talet, men även Ernst Cassirer.2 Ernst Jünger är en given referens här också med sin “Der Arbeiter”,3 likså Oswald Spengler med sina tankar om teknikens inneboende kraft.

Den tidige Heidegger

Heidegger släpper “Sein und Zeit” mitt under den här perioden (1927) men ingriper inte i den samtida teknikfilosofin. Han huvudsakliga refernsverk när det gäller teknikfilosofi kommer först på 50-talet – i den andra vågen av teknikfilosofi efter andra världskriget, förintelsen, och atombomben – med “Die Frage nach der Technik” (1953). Dock har utgivningen av de skamliga filosofidagböckerna som går under namnet de svarta häftena kunnat visa att hans teknikfilosofi hade grott under en längre tid. Inte minst var hans samtal med den ovan nämnde Ernst Jünger instrumentella för hans egen teknikfilosofi.

Början till Heideggers egna filosofi om tkeniken går att skönja i en tidig uppsats om Aristoteles nikomachiska etik (tappade bort namnet på denna uppsats). I denna citerar Heidegger Aristoteles definition av det grekiska begreppet Technē fritt översatt som en “förnuftig förmåga till att skapa saker”. Det är vida känt att Technē för grekerna var ett begrepp som både innefattade det vi idag kallar teknik, men också det vi känner som konst (med samma rötter som “kunnande”), men Heidegger menade att det även finns en koppling till att åstadkomma eller framställa sanning. Aristoteles skriver också i “Nikomachiska etiken” att “Det finns fem sätt på vilket själen når sanning, nämligen genom konst [Technē], vetenskap, klokhet, visdom och insikt”

En teknisk syn på världen som skapad eller framställd låg till grund för den grekiska världsbilden, menar Heidegger. Här finns en koppling till Heideggers begrepp Ge-stell som blir viktigt i hans sena teknikfilosofi. Varat hos grekerna fattas genom det som är synligt och format genom framställningen. Heidegger använder detta till att öppna upp för en kritik av hur vi än idag använder grekiska metafysiska vokabulären och uppmanar till att inta en kritisk distans till dessa metafysiak begrepps tekniska ursprung.

Varat och tiden

Hans Ruin menar att det finns en motsättning mellan den här uppsatsen om Aristoteles och Heideggers storverk “Varat och tiden” som kommer fem år senare. Heidegger nämner inte alls Technē där, trots att diverse hammare och plogar förekommer flitigt. I “Varat och tiden” går Heidegger istället i polemik mot Descartes och den moderna fysiken. När Descartes sitter och filosoferar sent på kvällen i sängen så håller han en vaxklump i handen. “Vad är vaxklumpens essens”, undrar Descartes sömnigt. “När jag klämmer på den med mina trötta händer så ändrar den form, så det kan inte vara dess essens. När den smälter så är det enda som är konstant med den att den tar upp utrymme – att den har utsträckning. Det måste vara dess essens”. Descartes använder sig alltså av vaxet – ett bruksföremål – men reducerat det till ren utsträckning. Han plockar ut föremålet från bruket och gör det meningslöst. Utifrån det antar han – och den moderna fysiken – att världen är en ansamling meningslösa ting. Men för Heidegger kommer den meningsfulla bruksvärlden först och är det som möjliggör tänkandet. Vi är alltid redan kastade in i världen och måste börja tänkandet därifrån.

I uppsatsen om Aristoteles var det alltså som om grekernas metafysik var alltför upphängd på det tekniska och världen som bestående av framställda ting, men i “Varat och tiden” är det tvärtom som om Descartes är alldeles för lite upphängd på tingen när han med halvslutna ögonlock ser det nedsmälta vaxljuset reduceras till ren utsträckning.

Konstverkets ursprung

I Heideggers “Der Ursprung des Kunstwerkes” som grundlades 1935 (även om publiceringen skedde långt senare) utvecklar Heidegger Technēs två sidor i det som idag har kommit att skiljas åt i teknik och konst. Tekniken nyttjar naturen till ett syfte. Den inkommande naturen har fått en form som gjort den duglig för den utkomst som tekniken syftar till. Konstverket, å andra sidan, låter naturen vara och släpper den fri. Heidegger tar ett tempel som exempel på ett konstverk – eller snarare som verkande konst – som låter varat framträda och samlar både ett meningsskapande sammanhang och den bakgrunden som tillåter meningen att träda fram – jord och värld, som han kallar det. Technē samlar både hotet att världen reduceras till en resurs att utnyttja och befrielsen som låter varat framträda.

Trots sin kritik mot den moderna tekniken – i synnerlighet det kraftverk som förstörde Hölderlins Rehn-flod – så finns det hos Heidegger dock ingen idé om att återgå till ett agrart ursprung. Den nuvarande situationen är vårt ödet som utvecklats i varje fall ända sedan grekerna och det finns ingenting att återvända till innan det. “Där fara är, växer också det räddande”, som Hölderlin skrev i Patmos. Och räddningen är ett nytt sätt att tänka, en slags förändring av hållningen till varat. Ett meditativt tänkande; en slags lössläppt terapi som Heidegger kallar “Gelassenheit”.4

Frågan om STS

Efter föreläsningen ställde jag en fråga. Hans nämnde tidigt i föreläsningen att teknikfilosofi var ett jättestort akademiskt fält idag med bland annat STS och jag kunde inte låta bli att plocka upp den tråden. Dessutom har jag alltid tyckt att det är tråkigt att man inom STS ofta avfärdar Heidegger med endast en kort anmärkning om att han minsann talar om Teknik i singularis medan man inom STS undersöker teknik empiriskt i dess fulla komplexitet.5 Jag ville ändå pröva att tänka in dem i hans filosofi. Så jag frågade hur han såg på den trend som finns idag inom STS (och även inom så kallad nymaterialism) att låta tekniken och naturen så att säga göra motstånd mot människan och bli handlande aktörer i sin egen rätt. Vänder de sig i första hand mot Heideggers uppdelning av Technē i tekniken och konstverket? Heidegger kan sägas lokalisera det icke-moderna i konstverket till skillnad mot den moderna teknikuppfattningen, men Latour kan sägas mena med “We have never been modern” (Latour, 1993) att det Heidegger finner i konstverket står att finna i all teknik och vetenskap om man bara tittar noga. Därav behövs avancerade empiriska studier och inte “armchair philosophy”. Med rätt metod (ANT) går det att upptäcka att där den moderna människan trott att hon nyttjat naturen och gett den form har i själva verket en mängd monster och hybrider skapats. Svaret jag fick på frågan var rätt dunkelt, får jag säga, men nyfiken på kommentarer på det här nedan.

Hans Ruin föreläser om Heideggers teknikfilosofi och vägrar prata in i mikrofonen, till den bakre radens förtret.

Referenser

Kittler, F. (2010). Optical Media. Cambridge: Polity.

Latour, B. (1993). We have never been modern. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

McLuhan, M. (1964). Understanding media: the extensions of man. New York: McGraw-Hill.

Sismondo, S. (2010). An introduction to science and technology studies. Chichester: Wiley-Blackwell.

Fotnötter

  1. Avhandlingstiden finansierades tydligen med avgångsvederlaget från Ericsson som han fick vid pension.

  2. Hans vet hur man blidkar hemmapubliken med en Göteborgsanknytning.

  3. Hans berättar här en rolig annekdot om att Jünger, som levde till att bli över 100 år gammal, senare i livet fick problem vid flygplatskontroller då hans kropp” fortfarande innehöll kulor från gamla krigsskador som han fick i första världskriget.

  4. Ett begrepp som Heidegger hämtar från den gamla hippien Meister Eckhart.

  5. Exempel på det är i den populära kursboken av Sismondo, “An introduction to science and technology studies” (Sismondo, 2010)