Blay

Fortsättning från del I Hur ska vi förstå uppsvinget för rapid prototyping? Ett sätt är att se det i relation till konsumtion av slutprodukter. Vilken relation har dem två? Å ena sidan kan man se intresset för decentraliserad rapid prototyping om en reaktion mot IT-industrins designade slutprodukter. Flera gånger har fenomenet också framställts som en reaktion mot masstillverkning av standardiserade produkter. Exempelvis av Bre Prettis från hacklabbet NYC Resistor på 25C3. Och visst handlar det om att öppna de svarta lådor man köper, om att se dem som abstrakta objekt där varje funktion står öppen för förändringar och anpassningar snarare än något med en bestämd input och output. En reaktion mot Apple helt enkelt. Å andra sidan spelar det ju rakt i händer på den senaste utvecklingen inom den postfordistiska produktionsmodellen med flexibel produktion, målgruppsanpassade produkter och möjlighet till individualisering. Kontroll idag behöver inte betyda en kontroll över en slutprodukts form, exempelvis genom att försöka sätta kopieringsspärrar, eller ha intellektuell egendom, utan kan uppnås genom kontroll över protokollet. Jag skulle kunna nämna Facebook här, men efter senaste uppdatering känns det som de ändå vill behålla en kontroll över slutproduktens form. Ändå är det ett bra exempel på en plattform vilken ovanpå användarna kan bygga en mängd olika applikationer där dessa applikationer skapar en nätverkseffekt som gör plattformer mer hållbar. Är Arduino en fysisk variant av webbtjänster med öppna API:n? Hur skulle i så fall Apples eller Microsofts versioner av Arduino-konceptet se ut? Är iPhone påväg dit? Vi kan tänka oss en katedral/bazaar-struktur där en katedralproducerad, masstillverkad produkt omges av en svärm av bazaarproducerade rapidprototyper i form av tillägg, modifieringar, plug-ins och liknande. En situation som liknar exempelvis webbläsarnas struktur idag. Tål att funderas på… Relationen mellan rapid prototyping och digital information är överhuvudtaget intressant. Det har konstaterats att det postdigitala innebär att digitala beteenden flyttar ut i den fysiska världen. Vi tänker oss följande scenario: Varför köpa något förutom mat och annan basal infrastruktur när man har internet? Internet ger ju information, underhållning och lols för flera livstider! Den kopimistiska livsstilen ger maximal utdelning mot minimal investering av resurser. Ett svar är jakande, internet räcker gott och väl Här kan man njuta av hela musik- och filmhistorien och fördjupa sig i världens alla kunskapsämnen tills dagen man stämplar ut. Eller för all del djupdyka in i ett dataspel och bara se dagsljus för matintag. Många goda människor har vandrat längs den vägen… Rapid protoptyping, som en del av det postdigitala, ger ett annat svar på frågan. Den affirmerar fascinationen för prylar, gadgets, grunkor och mojänger, men kliver in i processen i ett tidigare skede, innan slutprodukten har förpackats, förslutits och fått ett marknadspris, när det fortfarande rör sig om tillfälliga och kontingenta sammankopplingar av komponenter. Får man tag i en slutprodukt måste man istället backa designprocessen med reverse engineering och plocka isär produkten i sina komponenter. Från att låsa upp kopieringsskydd till att extrahera motorerna från gamla skrivare. Det handlar mer om återvinning, aktörsnätverk och bygga på det existerande än DIY. Så, prylhets ersätts inte av fritt tillgänglig digital information utan av byggande. Behövs en gaffel för att äta nudlar kan man laserskära en, som Eric Michaud gör här. Till viss del tror jag att detta drivs av en slags fåfänga och stolhet över att vara oberoende av andra, att minsann inte behöva vara beroende av företagens produkter och välvilja, men det behöver inte fläcka ner de faktiska konsekvenserna av hårdvaruhacking. Jämför dock med filmen nedan där Milton Friedman talar på ett helt annat sätt om en penna än hur Eric Michaud talar som gaffeln ovan . Istället för att vara stolt över att ha tillverkat den själv med hemmabyggda manicker, är han fascinerad över hur pennan involverar arbete från hundratals människor som friktionsfritt interagerar via marknadsmekanismen och där han kan gå till vilken butik som helst och köpa den här pennan utan att behöva ha någon kunskap om hur den kom till. Att bero på laserskärande av gafflar, var går egentligen gränsen för att bygga något själv? I det här fallet handlar det knappast om att på egen hand smida en gaffel (smider man gafflar?) utan om att designa en virtuell 3d-modell och sedan trycka på en knapp så maskinen producerar den. För att psykologisera detta handlar det alltså inte i det här fallet om en fascination för autentiskt handarbete eller charmen och auran hos handgjorda föremål, gaffeldesignen kan ju lika gärna ha varit kopierad, utan dels om en kontroll över tillverkningsprocessen och dels om att inte ge massa pengar till mellanhänder. Här betalar man bara för själva råmaterialet och tillverkningsprocessen (som i gaffelfallet troligtvis överstiger vad en plastgaffel kostar på IKEA), inte varumärke eller distribution. Till en början finns också fascinationen hos en post-webbdesigner för att något man skapat i datorn faktiskt blir ett fysiskt objekt och inte bara pixlar på en skärm. På ett plan är det alltså en förnekelse av att ett ekonomiskt system med arbetsdelning ens existerar eller kanske en bitterhet över dess misslyckande. Som Bre Prettis sa på 25C3 är det ”Like being on a deserted island, but anywhere”, vilket inte låter helt muntert. Det kan ses som ett sätt att behålla kontroll över sitt liv i en omgivning av ett abstrakt allomfattande tekniskt system baserad på specialiserad kunskap och dolda funktioner, men också som ett sätt att hantera överflöd av valmöjligheter genom att simulera brist. Ett sätt att upptäcka begär utanför prylhype. Rapid prototyping är en reaktion på anti-marknader och vissa företags monopol över utvecklingen av produkter. Skillnaden mot Friedman är också att rapid prototyping ofta handlar om klasser av objekt som vanligtvis omgärdas av intellektuell egendom och andra tekniska och juridiska begränsningar av användandet. Och visst var det stolta oberoendet ovan en överdrift. Rapid prototyping-världen kännetecknas inte minst av ett stort samarbete och en väl utvecklad gemenskap. I ett svar till en i publiken på 25C3 svarar Bre Pettis att det för honom också handlar om att i skuggan av en stundande ekonomisk kollaps i varje fall kunna bygga något basalt som man kan försörja sig på. Tydligen hade detta varit ett gott råd från en tidigare designskolelärare. ”Teori och estetik är fint, men lär er i varje fall en handfast färdighet som ni kan försörja er på ifall hela ekonomin går åt helvete…” tldr