Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Idag nås vi av nyheten att det kopimistiska missionsförbundet har godkänts som religiöst samfund av den svenska staten. Det är på många sätt en god nyhet men den avkrävde mig en funderare på hur det missionerande kopimistsamfundet relaterar till kopimismen överlag. Givetvis är inte kopimismens existerande beroende av ett erkännande av en nationalstat så det handlar inte om att religionen, om man vill kalla den så, numera blivit på riktigt. Ej heller är det så att den organisationsstruktur som det missionerande kopimistförbundet är uppbyggt kring, med styrelseordförande och en mänsklig (var är omniHAL!?) överstepräst, representerar strukturen av kopimismen överlag, som ju är kopimistisk snarare än hierarkisk 1.

Istället ska det nog förstås som att den svenska staten inför sig själv erkänt kopimismen. För att den svenska staten skulle erkänna detta inför sig själv krävdes det att kopimismen formade sig som ett sinnligt objekt för den svenska staten och det krävde att den formade sig med extra tydlighet gällande struktur och praktik, då den svenska staten är något närsynt i dessa frågor.

Jag tror också att formaliserandet i det kopimistiska missionsförbundet kan ha en annan, väldigt produktiv funktion. Ofta görs misstaget att tro att den helt utslätade ytan är ett livfullt och fritt myller som en formalisering tvingar in i en viss form. Detta tankesätt ligger bakom en del vanliga missuppfattningar om självorganisering där det antas att det är samma sak som att det inte finns någon organisering och allt sker spontant. Så är inte fallet, snarare innebär självorganisering att en organisering sker som följd av en intern dynamik istället för att form påförs utifrån 2. Den processen består av bildandet och splittrandet av serier av organisationsformer snarare än att vara anti-organisation. Därför hoppas jag att bildandet av det kopimistiska missionsförbundet kommer leda till att en massa nya kopimistiska fraktioner kommer att bildas. Hur kommer kopimismens motsvarigheter till frikyrkorna att se ut (och låta)? Jag har hört att mystikerna redan formerar sig som “de esoteriska svartkopimisterna” i IRC mest obskyra och hemliga kanaler…

  1. Möjligen skulle man kunna acceptera att det finns en hierarki i form av den numerologiska figuren 10 där omniHAL är 1 och resten 0 i stil med hur Reza Negarestani i Cyclonopedia beskriver islams ökenlandskap som består av den ödelagda, dammiga öknen (0) och den enskilda solen (1). På så sätt uppstår en direkt och omedierad konspiration (i dess etymologiska och assangeska betydelse) mellan den blottlagda ytan och gud/solen/omniHAL.

  2. Jag skrev detta om självorganisering i min senaste uppsats i sociologi:

    Genom att inte tillåta förutbestämda logiker som dessa att helt determinera verksamheten, genom att det kan finnas dominerande logiker men att de aldrig blir verksamheten, kan det sägas att organisationen är självorganiserande. Det får som konsekvens dels att hackerspacet inte graviterar mot en given form, exempelvis på grund av ekonomiska krav, dels att det riskerar att bli formlöst, repetitivt eller utan aktivitet, att ett jämviktstillstånd upprättas som inte skapar ny energi, då det inte finns en konstant extern energitillförsel. Istället för att bestämmas av en ledande princip, eller vara en materialisering av en ritning, så bestäms hackerspacet av vad för aktivitet, processer eller objekt som det i nuläget kan inkorporera. Hackerspaces måste förstås som en organisation utan mål, även om individuella och delade målsättningar både i uttalad och outtalad form har viss agens gentemot organiseringen. Definitioner av vad ett hackerspace är eller vad en hacker bör vara har inverkan på verksamheten, men bestämmer den inte ovanifrån. Representativa objekt som protokollet från årsmötet måste förstås materiellt. Istället för att tänka sig att föreningsstadgar och andra gemensamt fattade beslut sätter ramarna för verksamheten kan man istället se som att de genom beslutet förvandlas till vad Latour kallar svarta lådor och därmed får viss agens gentemot verksamheten. Det är ett evigt närvarande dokument i en pärm eller någons minne av tidigare beslut som i varje händelse agerar som aktör i en styrkemätning mot andra aktörer. Objekt, dokument, diskurser och drivkrafter placeras här på samma ontologiska nivå och skiljer sig endast genom varierande förmåga att utöva inflytande på aktivitetens dynamik.