Blay

Sittandes här i lockdown (själv i en lägenhet i ett ändå förhållandevis socialt Berlin), personligen involverad i minst två forskningsprojekt som på ett direkt sätt berör coronan och uppenbarligen – precis som flera andra – med ett nyupptaget bloggande råkade jag på ett antal gamla inlägg som också behandlar smitta, fast från ett helt annat perspektiv. Jag talar givetvis om den smittontologiska debatten kring förra decennieskiftet som sedd i dagens ljus får nya innebörder.

Den smittontologiska debatten skedde mitt under bloggkurvans numera tillplattade peak då skrivande lika ofta skedde i någon annans kommentarsfält som i den egna bloggens inlägg eller i mer professionella publikationer. Debatten – eller vad det nu var, kanske var det bara en smitta utan tydliga positioner – handlade tvärtemot dagens situation om att se om tänkandet runt smittor och deras spridning kunde vara ett sätt att förstå sociala processer av spridande av idéer och praktiker, kanske till och med accelerera dessa genom smittans praktik. På ett mer teoretiskt plan var det förhållandet mellan struktur och agens som stod på spel.

Upprinnelsen var nytänkandet var tankesmittan Gabriel Tarde som Bruno Latour vid den tidpunkten kraftigt lanserade som ett alternativt fundament för samhällsvetenskapen istället för det som Durkheim stod för och som hade kommit att bli det dominerande perspektivet. Tarde baserade sin sociologi just på idén om smittor som sprids från person till person och på att förstå dess nätverkade dynamik. Durkheim å andra sidan aggregerade individer till strukturer genom befolkningsstatistik och baserade då sin analys av samhället på massan, strukturer och tendenser som blev synliga genom en metodologisk nationalism som såg samhället inneslutet på den nationalstatsnivå där det statistiska insamlandet skedde. Efterföljande samhällsvetenskap har sedan tenderat att göra de här tvära kasten mellan å ena sidan en lokal plats där etnografiska metoder kan användas och makronivån där samhällsstrukturer lever.

Latours poäng med att återgå till Tarde just då kring skiftet 00-/10-tal var att han menade att dagens digitala mätningsmetoder gjorde den tvära uppdelningen mellan individ och struktur onödig. Nu kunde vi följa hela kedjan från smittohärden till pandemin, så att säga, genom digitala spår och det tvingades oss att göra hela arbetet med att spåra utvecklingen, snarare än att acceptera att samhällsstrukturer bara finns där och påverkar individer (se om ANT i tidigare inlägg). Den samtida digitala övervakningen med sin kartläggning av sociala nätverk följde samma metod.

Men mitt i den smittontologiska debatten fanns också en verkligt viral smitta i och med svininfluensans utbrott som jag följde i Mexico City på distans. Det var också den första epidemin som blev en digital informationsepidemi med ryktesspridningar via sociala medier. När jag ser tillbaka på dessa inlägg återkommer frågor om social distans, en delad stad som på vissa platser är övergiven och på andra packad och osäkerheten i hur riskhantering av den osynliga smittan hanteras. Citat från inlägget Smitta, geometri, information - om svinfluensan:

Virusets flöden och informationens flöden är båda katalysatorer för dessa förflyttningar av populationer och ommöbleringen av den urbana syntaxen. Vilka beteendemönster, smittor och sorteringar skapas av makroåtgärder som att stänga skolor och biografer, men ha köpcentra öppna eller mikroåtgärder som när WHO rekommenderar att man ska hålla sig minst en meter ifrån andra människor? Spridningen och begränsningen av viruset är också lika beroende av de förflyttningar, isoleringar eller koncentreringar som en mutering av informationslandskapet kan åstadkomma som någon egenskap hos själva virussmittan.

Ett annat inlägg i min egen blogg handlade om tankesmittan som var den svenska narkotikapolitikens spridning från Nils Bejerot till varje nod i den svenska statsapparaten. Där diskuterades om det inte bara fanns smittor från person till person utan också vissa extra mottagliga miljöer där smittor kan få fäste. Slemmet var en annan tankefigur som kanske representerade detta som var ett objekt på en annan nivå än bara personliga kopplingar. Se inlägget Smitta och plattform.

Ytterligare ett inlägg tar avstamp i en debattartikel om smittbekämpning från två professorer, varav en – Björn Olsen – återkommit nu som en av de ökända 22 forskare som skrev debattartikeln som kritiserade Folkhälsomyndighetens hantering av coronan. I Epidemiska beteenden blandas övervakningen in som alltid går hack i häl med smittans framfart och smittbekämpning.

Den smittontologiska debattens praktik kan sägas ha varit en slags inverterad epidemiologi som försökte förstå hur tanke- och praktik-smittor kunde få fart och bli pandemier, snarare än att bekämpas. Kanske kan även Corona-strategierna som olika länder nu implementerar inverteras för att skapa modeller för politisk praktik framöver? Kanske säger det något – som Bruno Latour påpekade på Twitter – att det är de praktiker och institutioner som kommer att behöva hålla stängt längst eftersom de har störst risk för smittspridning – museum, klubbar, teatrar, konserter, politiska sammankomster – som är de platser där verklig gemenskap och möten uppstår.

Läs också några andra smittontologiska reflektioner från Textz.com som också fått en nystart under bloggvåren 2020 eller botanisera bland andra bloggar som deltog då för tio år sedan.