Blay

Det här inlägget bygger vidare på accelerationism-inläggen och seminariet, men utforskar mer fritt möjliga skillnader mellan accelerationism och eskalationism som begrepp och strategier.

Accelerationism är som i tidigare inlägg beskrevs som ett speciellt förhållningssätt till (kapitalistisk) kris eller omställning. Istället för att svara på kris med krav på nedbromsning och återupprättad trygghet svarar accelerationismen med att utveckla och snabba på krisens tendenser. Dock måste det betonas att accelerationismen är ett svar på och ett förstärkande av kriser. Den iscensätter själv inte kriser. En annan strategi, som Copyriot har benämnt ‘escalationism’ och kopplat samman med hacking kan däremot sägas göra det. Låt oss ta två exempel.

Idén med accelerationism, som kommer från Anti-Oedipus, är att kapitalismen frisläpper begär som den sedan fångar in. Accelerationismen tar fasta på de här begären, men försöker löpa ifrån infångningsprocessen och accelerera begären utanför kapitalismens kontroll. Ett välkänt exempel är piratkopiering av Hollywood-filmer. Kapitalistiska processer skapar begär efter filmer, men istället för att arbeta fram tillräckligt med pengar och göra ett begränsat urval utifrån pengabrist så tillskansar sig piratkopieraren allting på en gång. Glappet mellan att begäret uppstår och dess uppfyllande, det glapp som en kapitalistisk process behöver, suddas ut. Accelerationismen skiljer sig därmed från en annan politisk reaktion mot Hollywood i form av den klassiska kulturkritiken som förkastar Hollywood som ideologiskt, passiviserande m.m. i själva innehållet. Man kan säga att den här taktiken, hos Deleuze & Guattari, hos de autonoma och inom piratkopieringen i slutändan inte fungerade. Kanske, som konstaterades av Brassier i förhållande till Nick Land, att den gör sig beroende av att det finns stratifieringar och tröghet som den kan accelerera och gör sig beroende av att de stratifieringarna hela tiden skapar affirmation och begär som den kan utnyttja.

Eskalationismen å andra sidan använder sig av en annan taktik. Den hittar orealiserade, inlåsta begär och möjligheter, men som ändå har gjorts möjliga av kapitalistiska processer, och öppnar upp dem, delvis som ett sätt att, som Copyriot också menar, skapa kris i ett tidigt stadium, så att krisens utspel inte får katastrofala konsekvenser. Från hacking känner vi igen den här strategin i det klassiska utforskandet av säkerhetshål samt i skapandet av cipherspace, som just använder sig av en möjlighet som skapats, men inte realiserats av de kapitalistiska processer som gett upphov till internet.

Så i fallet med accelerationism handlar det om begär som skapas av kapitalism, men som realiseras på ett sätt som inte är kapitalistiskt. I det andra fallet om begär som kapitalismen inte “vill” skapa, men som den inte kan undvika att göra möjligt i sin strävan efter att skapa ett annat. Genom att skapa cyberspace så möjliggörs också skapandet av cipherspace eftersom den använder sig av samma maskiniska konfiguration.

Det går att hävda att accelerationismen har döden som sin horizont. Den tar ett begär, ett mänskligt begär på många sätt, och drar det bortom gränsen där begärets cirkulation kan upprätthållas cybernetiskt (eller organiskt). Cybernetiska system (precis som människan) kan ju varken ha för svaga och långsamma eller för starka och snabba flöden flytande genom sig. Eskalationismen å andra sidan tenderar inte mot döden utan mot nya former av liv och skapande. Men till skillnad från accelerationismens mänskliga begär skapar den former av liv som är posthumana. Att bygga cipherspace skapar ju nya former som inte är överblickbara av ett mänskligt subjekt. Det är grunden i ciphernetics. Man vet inte vad cipherspace möjliggör och det finns ingen punkt från vilken det går att registrera vad som pågår där.

Där accelerationism raderar politisk agens till förmån för att bara intensifiera flöden så finns det agens inom eskalationismen just eftersom den bygger på att upptäcka och realisera outnyttjade möjligheter. Den föregår alltså de kapitalistiska processernas skapande av begär och flöden istället för att som accelerationismen bara vänta på dem. Att förstå denna agens behöver dock ytterligare studier i ciphernetik.

Eskalationism är därför en probabilitetspolitik som innebär att man agerar där en konflikt/kris skulle kunna uppstå senare. När krisen väl är där fungerar inte eskalationism i just det fältet. Paranoian som kan följa med en sån taktik är välkänd inom hacker-världen och illustreras dessutom bra av Terminator. Sarah Connor måste förstöra Skynet innan det byggts för när det väl är sammanställt är det för starkt för att motstå. Men är det verkligen killen som bygger schackdatorn som kommer att bygga skynet i framtiden? Måste han dödas, måste hans maskin förstöras? En möjlig icke-paranoid eskalationism skulle inte gå ut på att försöka förstöra Skynet innan det uppstått utan på att i förhand rusta för den dagen Skynet byggs, i vilken form det nu uppstår. En outforskad möjlighet i Terminator-universumet är också att skynet har redundant kausalitet och därför kan uppstå genom ett flertal olika processer (det är nog något Nick Land skulle skriva under på). TV-dramatiken förutsätter att Sarah Connor måste leta efter just den personen som bygger skynet, men i faktisk teknologiutveckling uppstår teknik snarare av ett helt aktörsnätverk som till viss del är oberoende av enskilda personers insatser. Det är något för nätpolitiken att tänka på också. Vad innebär det t.ex. att möjligtvis kunna stoppa ett avtal som ACTA när krafterna som gav upphov till det fortfarande verkar? Vad är det som gör ett avtal som ACTA möjligt att framträda? Och hur kan enskilda segrar användas för att dämpa den kraften istället för att vänta på att nästa grej kommer.

Som synes så fortsätter det här resonemanget det som startade på Copyriot om att det svenska internätet har ändrat sitt förhållande till accelerationism från fildelningstiden till dagens nätpolitik. Förändringen kan antingen ses som ett svar på de attacker på internet som kommit den senaste tiden med ACTA som det stora flaggskeppet och en brådskande nödvändighet att växla över till försvarandet av vissa nätprinciper. Men det finns också andra tendenser som baseras på andra insikter. Kanske kan de beskrivas som en förståelse av att accelererandet slutligen leder till nollintensitetens död. Att processen inte bara kan accelereras linjärt utan också måste veckas. Två av konsekvenserna av denna insikt kan sägas vara den post-digitala utvecklingen och ciphernetiken.

Den post-digitala utvecklingen vilar på föreställningen att det finns en slags fallande avkastning på accelererad tillgång till information och att den abstrakta digitala sfären av information, innehåll och kunskap inte kan existera utan ett materiellt korrelat (som idag i allt högre grad kan varieras). Även de kroppsligt orienterade cyberteoretikerna på 90-talet, som Nick Land och Sadie Plant, missade den här poängen. De föreställde sig ett virtuellt cyberspace, bara att det hos dem var augmenterat av kött-baserade gränssnitt till det reala “där ute”. Den här förestälnlingen om att det reala finns “där ute” och att datorteknologin finns någon annanstans i sin egen värld har på senare tid definitivt krossats av den översvämmande närvaron av sensorteknologi och utgångspunkten för ett post-digitalt perspektiv är att de tidsligt och rumsligt inte kan separeras.

Ciphernetiken och byggandet av anonyma och kryptobaserade cipherspace ska inte bara ses som ett säkerhetsmässigt svar på övervakning utan också som ett experiment i nya former av konnektivitet. Vad som är möjligt att åstadkomma med de här nya formerna av konnektivitet måste fortfarande utforskas. Cipherspace är inte bara en kryptografisk spegling av cyberspace utan kommer med sina egna möjligheter och begränsningar som skapar sina egna beteenden. Ciphernetiken ska förstår som teorin för utforskandet av möjligheter i cipherspace till att koppla maskiner, människor, information och matematik på nya sätt.

Utvecklingen har också att göra med att accelerationismen missförstod vad den samtida kapitalismen handlade om. Det var inte alls ett evigt avstratifierande av hierarkier till förmån för opersonliga flöden. Tvärtom har framväxten av finanskapitalismen koncentrerat kapital i ännu färre händer och frammanat sammanslagningar av företag till jättekorporationer med interna kommandoekonomier där cybernetiska kontrollsignaler ersätter marknadens osynliga hand. Detta är ju DeLandas/Braudels argument, att kapitalism är monopoltendens och antimarknad snarare än marknadsekonomi. Nick Srnicek tog upp detta i sitt föredrag på seminariet.

Det här blir något av ett problem för accelerationismen som ju bygger på att accelerera existerande destratifierande flöden. Det finns två möjliga accelerationistiska svar på den här typen av kapitalism. Det ena är en relativ (strategisk) accelerationism som försöker realisera den framtid som kapitalismen säger sig sträva mot. Alltså att nedmontera anti-marknader till förmån för marknadsflöden (och nedmontera välfärdsinstitutioner till förmån för verklig förändring). Det andra är en slags absolut accelerationism som istället för att ha kapitalismen som horisont tar sig an mänsklighetens villkor direkt. Som inte bara är emot kapitalets stratifieringar utan ALLA, även de som upprätthåller människan och mänskligheten (så som den är konfigurerad idag). Den absoluta accelerationismen handlar alltså om ett spekulativt och radikalt om-organiserande av mänsklighet. Det drar starkt mot post-/trans-humanism här. Den absoluta accelerationismen vill inte accelerera kapitalismen till dess kollaps för att något underliggande mänskligt ska komma fram, utan för att radikalt mutera vad mänsklighet innebär. Den relativa accelerationismen är fortfarande antropomorf i det att den vill frisläppa mänskliga begär som antas finnas där bakom nånstans, även om det så att säga är begär mer mänskliga än människan själv. Manuel Delandas vitalism och emergens skulle definitivt kunna beskrivas som en sådan. I varje fall när han är som mest polemisk mellan meshwork och hierarchy. Hit skulle också Ayn Rand kunna räknas som tänker sig att människans moral frisläpps av marknadskrafter. Att marknaden släpper ut och belönar det mest moraliska i människan.

Nick Land var den som öppnade för den absoluta accelerationismen eftersom han inte erkände den antropomorfa eller vitalistiska begäret. De spekulativa realisterna och framförallt Reza Negerastrani kan sägas vara de som plockat upp den tråden idag. Alex Williams menar i sitt föredrag att frågan om politisk strategi kan ställas inom den absoluta accelerationismen men inte utifrån mänskliga premisser, inte utifrån korrelationismen. Dagens politiska nätverk kan inte konceptualiseras utifrån ett mänskligt subjekt utan de kan, med Graham Harmans ord, övermineras och undermineras. Å ena sidan handlar det om att det mänskliga subjektet undermineras av sub-humana processer och sammankopplingar. Å andra sidan om en överminering från komplexitethållet och nätverksteorin. Så en fråga om politisk strategi utifrån spekulativ realism skulle i så fall ställas som så: Kan vi ens tänka politiska strategi i dagens klimat utifrån ett perspektiv som är begripligt för människor? Eller missar vi alltid då de politiska processer och allianser som de facto pågår?