Blay

Det här inlägget är ett utvecklande och invecklande av en kommentar på copyriot. Inlägget handlade om länkning, kollektiv i bloggar och individualitet i bloggosfären. Karl Palmås slängde in en Tarde-influerad kommentar i tio punkter:

1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, > är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats > av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent > förnuft” utanför eller över “flocken”.)

Detta är ju helt rätt, skillnaden är bara vilken distans, spårbarhet och medvetenhet som finns angående smittans ursprung. Olika blogg-stilar skapar dock olika konfigurationer mellan läsare, den länkande och det länkade, menade jag som ett försök att ändå åtskilja olika relationer på andra plan än individ/kollektiv.

Samtidigt som jag skrev den läste jag också Arena om den svenska narkotikapolitiken, som leder inlägget vidare. Smittotänkandet, att smittor går från person till person, finns ju också hos Nils Bejerot, själva smittohärden till den svenska narkotikapolitiken:

Grundbulten i Nils Bejerots teori är hans idé om narkomani som > epidemi. Missbrukare bär på en ”social smitta” och narkomani sprids > ”epidemisk” på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en > ”van” knarkare visar en novis ”hur man gör”.

Vad Nils gör är att lägga skulden på narkomaner själva och frågar sig inte hur det kommer sig att missbruk uppstår. I den svenska narkotikapolitiken uppkom “föreställningen att narkotikaproblemet är möjligt att skilja från andra sociala mekanismer och därmed inte bara kan bearbetas i sin helhet – utan också elimineras.”

Vad jag skulle vilja ha utrönt är relationen mellan smittan och miljön där smittor uppstår. Ser man bara till det redan smittade så finns bara det aktualiserade, som mycket väl enbart kan vara symptom. I själva verket kanske blicken borde riktas mot miljöer som härbärgar potential för att en viss typ av smitta ska uppstå. I andra miljöer passerar smittor obemärkt förbi, men bara vissa frå fäste. Kanske går det rent utav att se att samma typ av smitta uppstår på skiljda håll i liknande miljöer. Det ger en helt annan blick än smittan som uppstår vid en källa och sedan sprider sig individ till individ.

Även Nils Bejerot som smittohärd ger bara en ensidig förklaring. Visserligen kan vi tydligt utröna att tankar som Nils sprider sig från person till person, departement till departement - Carl Persson, rikspolisstyrelsen, den borgerliga regeringen. Det är konkreta händelser som leder fram till den svenska narkotikapolitiken och inte ett “samhällsklimat” som bara uppstår ur tomma intet. Men ändå finns andra förklaringar till varför det först gick väldigt trögt för Nils idéer för att sedan vända och få dem att bli totalt dominerande i svensk narkotikapolitik.

Latours lösning på det hela skulle vara att säga att vissa tankesmittor kämpar om att få fäste i den svenska politiken, men för att vinna den dragkampen så räcker det inte med idéer för smittorna utan de måste också skapa allianser med massa materiella artefakter. För Nils Bejerot var det (enligt Arena-artikeln); de kriminellas livsstil, amfetaminets vandring nedåt i samhällsklasserna, jazzvågen, folkhygienen, blod- och urinprov, tillsammans med en uppsättning språkliga verktyg med hans egna böcker, forskning och slagord så som “löpeld”, “cancer” och “smittohärd”.

//

För att återgå till exemplet med bloggarna så var en del av min poäng om man förutom att se till att tankesmittor sprids genom bloggposter och spåra dem från individ till individ också skulle kunna göra en läsning av olika plattformar för skrivande (eller vilken aktivitet som nu ligger för handen) och kunna säga något om vilka uppkomster av smittor de uppmuntrar eller förhindrar.

Inom design finns begreppet affordance som kan vara till hjälp här. Varje objekt kan användas på i stort sett oändligt antal sätt, men de inbjuder eller underlättar vissa interaktioner, medan andra försvåras.

I artikeln “Affordances for Interaction: The Social as Material for Design” (PDF) tar Gaver som exempel en advokatfirma på högsta våningen i en byggdnad och en bokhandel på bottenvåningen. Det är prestige för advikatfirman att ligga längst upp medan det skulel vara katastrof för en bokhandel. Istället för att se detta som kulturella koder för makt så menar Gaver att de oliak fysiska konfigurationerna har olika affordance, affordans(?). En advokatfirma längst upp har låg affordans för tillgänglighet och förbipasserande. Det går heller inte att se vilka som besöker den, eftersom den som går in i byggdnaden skulle kunna besöka ett stort antal kontor. Något som tillåter att en diskret kontakt hålls med klienterna. Bokhandeln å andra sidan inbjuder till fönstertittande, spontanbesök och en snabb överblick över innehållet i bokhandeln (människor såväl som böcker…)

Nåväl, allt detta finns egentligen i smittontologin. Smittor har ju lättare och svårare att få fäste i olika kroppar.

Därför håller jag inte med i punkt nummer två i Kalles kommentar:

2. Därmed inte sagt att vi är slavar under en luddig Struktur, smittan > går alltid från person till person: “Beneath the indefinite they, > however carefully we search, we never find anything but a certain > number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have > become mingled together and confused.”

Vi är inte slavar under en luddig struktur, men väl en konkret plattform och för att förstå hur tankar sprids kan vi inte bara se hur de går från person till person utan också de materiella artefakter som antingen tillåter dem att få utlopp eller begränsar dess framfart. Nej, mer än så till och med. De materiella plattformarna är inte bara en påskyndare eller förhindrare av annars rent sociala, språkliga smittor. Liknande tankar kan också uppkomma på flera håll, genom likartat engagerande med omvärld och i konkreta praktiker. En gemensam kännedom av det materiella kan också skapa gemensamma tankar på olika håll. Att likartade miljöer skapar likartade beteendenhar inte att göra med en social struktur eller med att en smitta har spridits mellan dem utan att de har samma typ av affordans - inbjuder till vissa beteenden men försvårar andra.

Dock måste en sak till finnas för att beteenden ska formas av miljön - nämligen probeheads. Någon typ av undersökande, utforskande mekanism måste finnas som testar gränserna i miljön. En marknad, en genomströmning, desperation, löfte om rikedom, uttråkning, estetiskt utforskand, hacking. Först när flödet stöter emot gränser eller tar hjälp av miljön för att åstadkomma något så uppenbarar sig affordansen.

Ser gärna att diskussionen om tankar och materiell miljö fortsätter nedan!