Blay

Vad har vi här då? Jo, en överblick över Science and Technology Studies (STS) och hur det har utvecklats i Storbritannien sedan 1960-talet efter en artikel av John Law. Det här är en liten disciplin som har fått stort inflytande och varit väldigt produktiv de senaste tjugo-trettio åren. Om den har karaktäriserats av något är det en mängd förgreningar och problematisering av sin egen disciplin och dess riktning, så detta är John Laws version. Jag ska ändå följa den en bit på vägen och kommentera. Mer insatta läsare får gärna påpeka historiska felaktigheter. (Artikeln är On Sociology and STS, hittar den inte online…) I en bred bemärkelse kan STS sägas vara en sub-disciplin till sociologi, men John Law vill instället kontrastera det mot sociologin. Inte på grund av objektet för undersökningen; teknologins utveckling och ägande har varit central för sociologi influerad av Marx eller Weber och från och med Merton har vetenskapen varit ett sociologiskt studieobjekt. Sociologin har också alltid varit upptagen med sin status som vetenskap och sin relation till “de hårda vetenskaperna”. Law vill snarare separera STS och sociologi på grund av metod och antaganden och menar att de bara delvis överlappar varandra. STS kan säger uppstå på grund av den tätare sammanflätningen av vetenskap och samhälle under andra världskriget, inte minst manhattanprojektet och vetenskapsbaserad industri som biomedicin, militärteknologi, agrikultur och IT. Detta skapade ett behov av att på ett mycket närmare sätt förstå relationen vetenskap/samhälle. Law nämner speciellt C.P. Snow:s föreläsningar om “två kulturer”, att vetenskapens blindhet inför sin påverkan på samhället matchades av samhällsvetenskapernas vetenskapliga analfabetism. Som en direkt konsekvens av detta startas avdelningar för vetenskapsstudier i Sussex, Manchester och Edinburgh. De här avdelningarna tog sig sedan olika uttryck. Det kunde röra sig om studier av innovation eller studiet av politiska beslut kring vetenskap, men mest inflytelserik blev dels en kritik av vetenskap som ideologi från ett marxistiskt håll och dels ett utforskande av hur vetenskap bedrevs i praktiken, en slags vetenskapsantropologi. Den fortsatta historien om Storbritanniens STS-historia från 1968 till 1980 handlar till stor del om interaktionen mellan den marxistinfluerade kritiken å ena sidan och vetenskapsantropologin å andra sidan. Tidig STS av båda typerna lånade mycket från vetenskapsfilosofin, inte minst Kuhn, som tillät dem att (1) studera vetenskapen som en form av kultur, alltså ett mobiliserande av resurser för att göra världen begriplig, (2) att uppmärksamma de praktiska sidorna av vetenskap och (3) att bygga det på fallstudier. Studiet av vetenskap kunde inte ske på ett abstrakt, ahistoriskt plan utan var tvunget att studeras inbäddat i sina speciella omständigheter som gav upphov till en speciell typ av rationalitet. Med hjälp av Kuhn kunde man nu skapa vad som tidigare inte hade varit tänkbart - en sociologi om vetenskaplig kunskap.

//

Det här skapade dock ett visst problematiskt förhållande till vetenskapens sanningsanspråk. Latour skriver i “Re-assembling the social” hur detta var första gången en samhällsvetenskaplig disciplin intresserade sig för ett område som har högre sanningsanspråk än dem själva och därför krävde en omvärdering både av teorier, metoder och STS egen status som vetenskap. Till en början löstes problemet genom att helt enkelt studera den vetenskapliga kunskapsproduktionen utan att ge kommentarer på validiteten i det vetenskapliga  resultatet i sig, även om mycket handlade om vilka sociala intressen som styrde vetenskapsproduktionen.   Kunskap kunde användas för att legitimera makt, men inget uttalades om kunskapen i sig. Kretsen kring journalen Radical Science Journal (RSJ) ville dock utvidga kritiken och visa på hur vetenskaplig kunskap i sig förvreds av samhälleliga intressen. De hamnade istället med andra problem på halsen; om vetenskap, inklusive samhällsvetenskap, inte garanterar sanning, vad kan vara basen för en politisk och analytisk kritik av ideologi. Hur undviker man relativism? Typisk “sign of the times” i en era där epistemologiska fundament drogs bort under fötterna inom en mängd områden. (Latours kritik av detta i re-assembling)

//

Detta var vetenskap som kultur. Vetenskap som praktik var det andra man tog från Kuhn. Tidigare hade vetenskapen setts som en uppsättning formella lagar och teorier, men här sattes vetenskapens laboratoriepraktik och förkroppsligade kunskap som dess grund. Lagar och teorier är viktiga, men de är en del av en bredare, levande, konfliktfylld praktik som tillsammans utgör det vi kallar vetenskap. Vetenskapen är förkroppsligad, kreativ och materiell. Detta leder bland annat till Latours slutsats att vetenskap bara är giltig i laboratorier. Ska giltigheten transporteras måste platsen den ska till också konfigureras som ett laboratorium (med de instrument, verktyg och kunskaper det innebär). Det finns ingen abstrakt natur utanför laboratoriet som skulle vara vetenskapens ultimata referent. Världen är ett utökat laboratorium där rätt förhållanden måste upprättas för att kunskapen ska vara giltig.

//

Den tredje aspekten från Kuhn var fallstudien. Det här är en metod som STS har föredragit genom hela sin historia. Man presenterar inga enkelt sammanfattade teorier som kan appliceras på område efter område utan kunskapsproduktionen är alltid inbäddad i STS-forskarens praktik. Något annat sätt att presentera kunskap vore egentligen märkligt med tanke på de teoretiska utgångspunkterna om att kunskap inte kan skiljas från sin materiella inbäddning (som inte alls är teorier man utgår ifrån utan som uppstår i studien…). STS kan därför beskrivas som en viss typ av sensibilitet eller ett visst förhållande till metod och kunskap snarare än en uppsättning teoretiska konklusioner. STS-forskaren tänker genom sitt material. Det här har lett till en skepsis inför sociologins “grand narratives” (Nätverkssamhället, risksamhället), men man ska inte missta det för en slags mikrosociologi. Med Latour kan man snarare säga att materialet och de aktörer tillsammans med vilka forskaren gör världen begriplig alla skalar upp och skalar ner hela tiden och Latour menar att forskaren bör “follow the actors”. STS-forskare brukar också undvika att separera teori/data, något som sociologin annars har en tendens att göra. Viss data leder till en teoretisk slutsats, eller att en viss teori kan appliceras på en annan data. Teori och data konstrueras tillsammans och återverkar på varandra. Det här är också en konsekvens av att STS undersöker ett område där allting givetvis redan är teoretiserat. Vilket enligt Latour gäller hela samhället idag (i vad en sociolog skulle kalla den reflexiva moderniteten…). Hursomhelst skapar detta en viss frustration hos läsaren.

//

Vad har hänt sedan 1980 då? Fallstudien fortsätter med blir under 80-talet mer samtida än historisk och mer teknisk, större fokus på de faktiska teknologier som används. Även fokus på nya ämnen dyker upp. Framförallt teknologi istället för vetenskap. Exempelvis Thomas P. Hughes som studerade Edison. Vetenskap, teknologi, ekonomi, juridik och politik ingår i samma sammansättning när de elektriska nätverken växer fram. Tyngdpunkten ligger på den relationella logiken mellan dessa system, de får sin karaktär och möjliggörs enbart genom sin relation till varandra och ingen tjänar som ursprunglig drivkraft. Den här studien tjänar också som exempel på att de nya teoretiska insikterna hos STS uppkommer i fallstudien. Hughes menar nämligen att Edison var en ny typ av entreprenör som själv såg världen i de här systemtermerna och inte skiljde mellan de olika domänerna. Studieobjekten skapar alltså de teoretiska förutsättningarna för studien av denne själv. I en sådan här studie kan heller inte “sociala faktorer” användas som en förklaring, något som är vanligt att göra inom sociologin. Alla områden är delaktiga i utvecklingen och påverkas av sin relation till varandra. Då finns det inga sociala förklaringsfaktorer som skulle ligga utanför den här situationen, opåverkade av den och kunna ge en förklaring. Det sociala måste förklaras, inte tjäna som förklaring, som Latour påpekar. För att återknyta till skepsisen inför ‘grand narratives’ så är det man vänder sig mot att de här teorierna används som strukturer som redan skulle vara på plats när en utveckling sker snarare än att vara en integrerad del av dem. Det betyder inte att STS drar sig för att bygga storartade teoretiska konstruktioner. Under 80-talet uppstår också det märkliga fenomen som kallas ‘actor-network theory’ (ANT) som spårar hur nätverk av relationer framträder mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer (inklusive forskaren) i interaktion med varandra. Eller mer korrekt är att säga att alla aktörer också är nätverk. Det är alltså något av en oxymoron. Ett nätverk bildas av aktörer som i sig är nätverk av aktörer som är nätverk av aktörer osv osv. Tänker ni på nätverk som punkter med sträck emellan har ni alltså fel bild i huvudet. Om Hughes Edisonstudie studerade hur sociala områden (vetenskap, politik, juridik) uppstod i relation till varandra vill aktörsnätverksteorin också befolka den här bilden med icke-mänskliga objekt som teknologi, fakta, atomer, naturen, kosmos och allt möjligt som kan tänkas forma och formas av nätverket av relationer. Världen görs helt platt och inga distinktioner tillåts från början utan konstrueras genom studien. Aktörsnätverksteorin kan närmast ses som en metafysik (Vilket också görs av Graham Harman i hans nyutgivna bok om Latour: “Prince of Networks”. Nedladdningsbar här). Man kan också sätta det i relation till längre utvecklingar kring att förstå naturen, det sociala och det tekniska relationellt. ANT är kollisionen mellan post-humanistisk och post-strukturell sensibilitet och den materiellt och fallstudie-baserade STS-traditionen.

//

Så vad har vi att jobba med nu? John Law nämner tre ledmotiv som tjänar som näringsrika källor inom STS nu: (1) Performativitet, (2) Multiplicitet, (3) Ontopolitik.

(1) Performativitet Tidig STS talade ofta om social konstruktion av vetenskap. För det första ska man inte beblanda detta med den allmänna uppfattningen om att socialt konstruerat betyder en fiktion, en mental projektion eller liknande. Ett hus kan sägas vara en social konstruktion i den här bemärkelsen; det är något som skapas genom ett nätverk av relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Men begreppet social konstruktion har tynat bort inom STS. Dels på grund av att det sociala inte används som förklaringskategori som jag tog upp innan, och dels på grund av att termen konstruktion också har eroderat. Bilden av en byggnadsplats där människor, objekt och kunskaper ingår relationer är korrekt, men begreppet anses antyda att när något väl är konstruerat så står det på egen hand utan att kräva massa underhåll. Istället tänker man sig en kontinuerlig process som hela tiden måste fås att framträda, återskapas, ombesörjas, ageras och uträttas (Jämför inlägget om  Johannesburg). STS gillar generellt arbete och ogillar fusk. Man får inte låtsas att saker och ting står för sig själv eller kan transporteras hur som helt utan arbetet som krävs för att upprätthålla, transportera och översätta. Det här ska inte blandas ihop med Goffmans teori som roller. Goffmans teori är dels humanistisk, endast människor agerar roller, och dels bygger på att det redan finns en scen (frontstage, backstage) där rollerna utspelas.

(2) Multiplicitet Även här lånar STS från större intellektuella tendenser; den samhällsvetenskapliga tendensen att erodera grundläggande kategorier samtidigt som man återskapar en kritik i denna världs av situerade och lokala materialiteter och diskurser. Ok, så vi har en verklighet skapad av relationer mellan nätverk av människor, kunskaper, objekt och praktiker som hela tiden ageras och upprätthålls. Det innebär att om vi förändrar relationerna mellan de här aktörsnätverken så förändrar vi världen. Simpelt! Problemet från vilken position man kan få fotfäste nog att knuffa ett aktörsnätverk i en annan riktning. Foucault talade om detta. Varje epistem, som han kallade de kunskapsmateriella system vi befinner oss i, sätter villkoren för vilket möjlighetsfält vi har. Sen menar Foucault att det finns heterotopiska utrymmen bortom epistemets gränser. Var finns detta heterotopier? Här kan man läsa Foucault på olika sätt, men någonannanstans är ett rätt bra svar - utanför epistemet vi befinner oss i. Annemarie Mol menar däremot att STS inte håller med. Istället finns heterotopierna överallt. Här kommer vi på sätt och vis tillbaka till skepsisen mot ‘grand narratives’. STS gillar arbete som sagt. Därför är man skeptisk till ett episteme som skulle gälla generellt för en epok. Man skulle tveka inför att påstå att vi ‘lever under kapitalismen’(Världen är ju platt!) eller i informationseran eller liknande. Alla dessa eror och samhällssystem får finna sig i att trängas i världen med helt andra praktiker och relationer. Om de gäller i en viss situation måste det arbete till för att visa vilket arbete som utfördes för att de skulle gälla just där. Det finns ingen default-inställning. Ofta vill STS också visa att de system vi på avstånd ansåg som väldigt stabila vid en närmare (fall-)studie framstår som tillfälliga, illa koordinerade, godtyckliga och rostiga. Detta skiljer sig mot tidigare STS-studier som undersökte hur stabilitet uppstod. Idag handlar det ofta om hur bräcklig den lilla stabilitet som finns egentligen är och vilket enormt arbete som krävs för att den ska upprätthållas.

(3) Ontopolitik Den post-humana performativiteten innebär att multipliciteten också gäller ontologin. Det skiljer sig från många sociologiska teorier som menar att det finns en multiplicitet av perspektiv men att de ändå betraktar samma verklighet. STS skiljer dock inte människans betraktande från en oberoende värld. Ett annat perspektiv är helt enkelt en annan konfiguration av världen. De två skapar varandra. Ett perspektiv är inte en mental föreställning utan ett sätt att organisera sin relation till världen och därmed också ett sätt att omorganisera världen i sig. Detta tillsammans med att heterotopierna finns här och nu öppnar för nya strategier kring politik och intervention. Det är här ontopolitiken kommer in. Politik handlar här inte om att kritisera system utifrån utan om instabiliteten och de multipla verkligheterna som existerar inom varje konfiguration. Man kan t.ex. hacka EU-lagen, göra egna statliga utredningar, konfigurera om flöden inom musikindustrin, bygga nätverk eller göra interventioner inom sjukvården, vilket är exemplet John Law nämner. Att ställa sig utanför och kritisera är enligt STS en genväg, fusk och byggt på lathet och dessutom en överskattning av stabiliteten hos makt. STS gillar arbete!

//

Vi har alltså sett hur STS egen utveckling har följt deras metod för fallstudier. Utvecklingen av disciplinen har inte resonerats fram i en fåtölj utan framträtt genom de prövningar man gått igenom och att undersökningsobjektet genom fallstudien har tillåtits protestera mot etablerade föreställningar. Detta är Latours definition av objektivitet; att objekten tillåts protestera (is allowed to object) och inte påförs förklaringar hämtade utifrån. Genom att just studera vetenskap som har ett hårdare sanningsanspråk kunde inte samhällsvetarna påföra sina egna teorier hur som helst. Detta fungerade som ett stålbad som gav STS en välutvecklad sensibilitet när man sedan utvidgade sig till andra områden och som nu även fått konsekvenser för ontologin och dess relation till politik.

//

Det kan vara värt att avsluta som John Law gör med en reflektion över vad metod innebär för STS och vad det har för implikationer för samhällsvetenskapens plats. STS gör som bekant ingen skillnad på verksamheten som studeras och deras egen verksamhet; båda sysslar med mer eller mindre rutinmässiga praktiker som representerar och skapar verkligheten. Vetenskapen skapar verkligheter som passar sina metoder. Ska världen mätas måste den också göras mätbar. Se till exempel Christopher Kullenbergs arbete om de svenska samhällsvetenskapernas roll i att både mäta och forma Sverige i efterkrigstiden. Det här ska inte tolkas som att vetenskaperna är något slags lurendrejeri som hur som helst kan presentera och omforma världen, utan att varje vetenskap och sitt studieobjekt är ett dubbelt infångande och måste studeras på fallstudiebasis. Om vi då förstår samhällsvetenskap (och annan vetenskap) som verktyg för att göra verklighet så kan vi undra om verklighetsteknikerna är subtila och nyanserade nog för samtiden eller snarare reflekterar och återskapar dåtida verkligheter. Vi kan också undra om det är så att samhällsvetenskapens metoder håller jämna steg med en allt mer teknologisk, snabb och reflekterande informationsbaserad verklighet hos studieobjekt som organisationer, företag och stater. Vi kan ytterligare undra, om nu samhällsvetenskaperna producerar verklighet, ifall vi är för upptagna med metodernas formella ”hygien” och ägnar oss för lite åt att förstå hur de redan nu och potentiellt griper in i skeenden utanför samhällsvetenskapen. Om samhällsvetenskaperna också producerar verklighet och därför inte är neutrala bör vi slutligen undra hur relationen ser ut mellan dem och de olika delarna av staten och näringslivet som sponsrar den. Jag avslutar med att citera Law:s avslutning:

[T]here is a theory of domination hiding here, a sensibility to inequality that we have not yet quite managed to articulate. This is that domination is often not a system effect, the consequence of a coherent order. Rather it is a result of non-coherence. Of elements of structuring, ordering, that only partially hang together. Of relations of subordination that are relatively invulnerable precisely because they are not tightly connected. Invulnerable because when one is undone the others are not pulled down with it. How to think this well? How to interfere in the non-coherent structures of domination? For me this is the great challenge for sociology in the 21st century. I have no answers. But of this I am certain. Research methods that describe and try to enact coherence by imagining domination as a structured whole count as part of the problem rather than as part of the solution.