Blay

Nu kommer mer spatialfilosofi kring temat hackerspace/labb. När jag letar igenom bilderna (nästan som att läsa tidningen) från LabtoLab och ett möte i Budapest mellan ett gäng medialab/hackerspaces uppkommer frågan “why do we share ?”, “why do we want to learn?” och “why do we organize” på en tavla. Frågor om sammanblandning, kommunikation, utvidgning, blivande. Men frågorna är fel ställda. Frågan som egentligen borde ställas är snarare den motsatta; why do we sometime do otherwise? Varför vill vi ibland inte lära, inte dela och inte organisera (dvs forma sammansättningar)? Det hela handlar om ontologi. Ser vi oss själva (kroppar, labb) som isolerade enheter som ibland delar med sig till andra, ibland öppnar sig för andra, ja då blir problemet just delandets problem. Hur skapas delande och hur uppmuntras delande? Detta är i grunden en cartesiansk ontologi med problemställningen om hur en entitet kan kommunicera med en annan, t.ex. sinnet med kroppen. En Deleuzisk ontologi skulle å andra sidan vända på steken. I grunden finns begärsmaskiner som hela tiden producerar, hela tiden sammankopplar. Det vi ska fråga oss, det som behöver förklaras, är varför begärsmaskinens flöde ibland hindras. Varför flyter inte mina tankar och mitt blod direkt in i ditt system? Jo, för att jag har blivit med kropp (“jag” går ju inte direkt att använda här, men ändå), en kropp som riktar mina tankar runt i min hjärna och mitt blod i mitt blodomlopp, avskiljt från ditt. På samma sätt måste det förklaras hur ett labb blir en kropp, en enhet, avskiljt från andra. Hur kommer det sig att vi stöter på hinder i begärsproduktionen? Hur kanaliseras flödena? Någonstans blir labbet till. Får ett namn, en organisation, en kanal för kommunikation och produktion. En mer användbar ontologi tar inte några av dessa ytterligheter med isolerade enheter och absoluta flöden som utgångspunkt. Slemmet är nog en bättre bild; flytande tröghet, klumpbildning med klibbigt ytskikt. Detta är vad jag tror försöks formuleras borta hos de spekulativa realisterna, bland annat med Grahan Harmans “object-oriented philosophy”. Nåväl, i frågan om labbet är det lätt att tänka sig att dess gränser följer ungefär samma figur som lokalen det huseras i, med väggar som avskiljare, fönster att se in igenom och dörren där det då och då passerar människor och objekt. Men jag gissar att det hellre bör föreställas som ett aktivt slem, eller slembildning, som delvis har en utsträckning genom lokalen men som både når längre än så och som inte helt upptar lokalens rymd.