Blay

Kollade nyligen på Soundclouds föredrag från reboot i år. Soundcloud.com kan beskrivas som ett Flickr för musik som de vill ska ersätta FTP, email, chatt, p2p eller *share för att sprida enstaka musikfiler och göra det lika enkelt som att lägga upp bilder och kommentera på bilder. Helt enkelt göra musik till ett socialt objekt. Allt väldigt 2.0 och smidigt (om den du ska skicka till också har konto på soundcloud). Det här inlägget är ingen bedömning av tjänsten utan istället vad de sa om digital musik i föredraget. För det första avfärdas begreppet “free”, som både förekom som tema på reboot och såklart i Chris Anderssons nya bok. Istället borde man sluta prata om enheter, filer och verk överhuvudtaget. Detta är en fabriksmodell och har ingen relevans när det gäller digital information. Det är inte ens meningsfullt att tala om reproduktion och distribution eller ens kopior. Visst har de rätt i att det är det meningslöst att tala om någon slags digital tillverkningsmodell, dock får man för den sakens skull inte missa nätverkets sammansättning. Var informationen befinner sig och vem som hanterar den platsen. Att tala om “free” förvirrar bara, menar soundcloud. Det förväxlar digital information med att något ges bort, med generositet. Istället får man tala om informationens “moveability, fluidity, shareability”. Visst, gratis/betalning är bara en stratifiering av informationens flöde. Att information av olika anledningar måste hålla sig inom privata sfärer eller streamas från centrala servrar är andra sätt. Varje sammansättning måste bedömas på en mängd olika grunder, men gratis/betalning är inte en relevant uppdelning i sig. Det handlar in om en enhet av något som man får utan att betala, bara om olika sätt att läsa och skriva information. Även att tala om filer ser soundcloud som en förlängning och en re-mediering av tillverkningsparadigmet. Det handlar fortfarande om original och kopia. Men idag har vi att göra med mer än filer. Kanske ska de kallas länkar, resurser, platser, contexter, assemblage. De pekar till mer än det digitala och det virtuella. De kopplar samman “places, spaces, people, information and objects. Movements, connections, flows, concentrations, intensifications”. Inspirerat av Lacan kanske vi kan kalla dem för knutar. Som trejsar en mängd spår med digitala och analoga ursprung och skapar avancerade knutar av dem. Är inte musik i sig en avancerad form av knutar av erfarenheter? Soudcloud göra en parafras på Arthur C. Clarke och menar att “Any sufficiently interesting context is indistingushable from content”. Kan man skilja på kontext som byggs utifrån och in och den som börjar inifrån och växer utåt? En skapas från potentialen i materian och expanderar utåt, den andra påtvingar en extern form som reproduceras. Två kopior kan aldrig ockupera samma “space” och därför en heller inte ses som en ersättning för en annan. Den mest relevanta kopian. Innehåll utan relevant kontext skapar inget. Det glöms, blir meningslöst, har ingen rörelseenergi. Detta innebär enligt Soundcloud övergång från satsningar på ‘blockbusters’ till ‘snowballs’. Alltså det som börjar smått men växer under längre tid, ackumulerar, drar med saker i förflyttningen. en blockbuster däremot påtvingas, döljer, skuggar, exponeras ovanpå en miljö. Allt detta kan såklart också bli kitsch. Kolla t.ex. på AceofBase-kanalen på youtube. Inför nya albumet låter de fansen ta del av arbetet i studion och remixa deras låtar. Här handlar det inte om att skapa nätverk kring något utan allt utgår från och återvänder till dem själva. Men det handlar ju inte om att föreslå en eller ens flera lösningar för digital musik. Bara att lägga ut komponenter och koncept som sedan kan knytas ihop på flera sätt.