Blay

I tisdags var jag på ett seminarium om accelerationism på Goldsmiths. Accelerationism kan i en mening beskrivas som en filosofisk och politisk strategi som istället för att försöka begränsa kapitalismens flöden, t.ex. genom att försvara en välfärdsstat eller rätten till arbete, försöker accelerera dem bortom kapitalismens egen kontroll.

Machinic revolution must therefore go in the opposite direction to > socialistic regulation; pressing towards ever more uninhibited > marketization of the processes that are tearing down the social field, > “still further” with “the movement of the market, of decoding and > deterritorialization” and “one can never go far enough in the > direction of deterritorialization: you haven’t seen anything yet”. > > – Nick Land, “Machinic Desire”

Två böcker i ämnet som snart kommer ut utgjorde grunden för seminariet. Den ena är Benjamin Noys’ The Persistence of the Negative som sammanfattar accelerationism som filosofisk och politisk strömmning och för första gången behandlar den utförligt och seriöst. Accelerationismen associeras i boken till flera tänkare och fenomen så som Deleuze och Guattari:s Anti-Oedipus (läs citatet på seminariesidan), Lyotards Libidinal Economy och Manuel Delandas distinktion mellan marknad och antimarknad, men det är framförallt två händerlser som utgör accelerationismen. Den ena är de autonoma i Italien på 70-talet som accelererade rörelsen ut från fabriken och som fortsatt främst genom Negri:s verk som ser kommunistiska tendenser i accelereringen av kapitalismens kommunikativa aspekter. Den kan sägas utgöras en affirmativ eller positiv accelerationism. Den andra händelsen är Nick Land och Cybernetic Culture Research Unit i Storbrittanien på 90-talet. Nick Lands samlade skrifter kommer ut senare i år och utgjorde det andra underlaget för seminariet.

Land är en mytomspunnen figur. Han ledde forskningsgruppen CCRU på Warwick University efter att han tog över den från Sadie Plant 1995-1997 och med sin accelererade, hyperintensiva cyberfilosofi drev sig själv, Warwicks universitetsledning och en hel generation unga brittiska tänkare till vansinnets brant. Själv gick han över gränsen och störtade ner i en självförvållad schizofreni och försvann sedan från scenen strax efter att CCRU upplöstes. Vad han gör idag vet jag inte och under seminariet refereras han till med en kuslig imperfekt-form. Nick Lands accelerationism har nästan helt fallit i glömska och inte fått en gedigen filosofisk behandling trots att den på något plan varit väldigt inflytelserik. Intresset för den var det i varje fall inget fel på. Det varma seminarierummet på Goldsmiths var överfullt. En anledning kan förstås vara att deltagarna utgör de heta namnen i bloggosfären och scenen kring den spekulativa realismen, så som Mark Fisher och Ray Brassier. Kul att få ett ansikte och röst på dem.

Vilka lockas då till ett seminarium om accelerationism? Jag roade mig med att göra ett karaktärsindex över de typer som strömmade in (ja, jag var bland de första på plats. Ville inte missa detta…). Följande typer förekom:

• Brittiska glasögonprydda filosofistudenter av klassiskt snitt (men de var långt ifrån dominerande) - Stirrande mörkermän - Svarthipsters - Cybergoter - Grekiska anarkister i långt hår - Stammande f.d. rollspelare - 2 agenter i kostym - 2 svenska konststudenter - Äldre posthumanister med grå tinningar - En kvinna i röd klänning och hatt - Underjordiskt teaterfolk - Småfifflande tjackisar i kavaj - (Inte Reza Negestrani, vilket ytterligare stärker antagandet att han inte finns)

Första presentationen gör Mark Fisher, a.k.a. K-punk, som ska prata om Nick Land, Avatar och Terminator. Fisher har varit med i kretsen kring CCRU sedan 90-talet. På brittiskt manér läses innantill. Han börjar med att konstatera att vänsterintellektuella ofta vill rädda proletariatet från att äta kapitalismens flöden och den njutning de ger. Att de vänsterintellektuella vill upplysa proletariatet om att de lider när de gör så. När de konsumerar dess medier, köper dess produkter och äter dess mat, att de förstör sin revolutionära potential. Som om lidande och njutning inte kunde samexistera eller till och med vara samma sak. Någon som vände på detta antagande var Lyotard som i ett ödesdigert stycke i Libidinal Economy hävdar att arbetarna njöt av att få sina kroppar utslitna i gruvan och sina identiteter upplösta i stadens anonyma flöden. Lyotard refererade senare till Libidinal Economy som hans “evil book” som gjorde att han förlorade alla sina marxistiska vänner.

The English unemployed did not have to become workers to survive, they > – hang on tight and spit on me – enjoyed the hysterical, masochistic, > whatever exhaustion it was of hanging on in the mines, in the > foundries, in the factories, in hell, they enjoyed it, enjoyed the mad > destruction of their organic body which was indeed imposed upon them, > they enjoyed the decomposition of their personal identity, the > identity that the peasant tradition had constructed for them, enjoyed > the dissolutions of their families and villages, and enjoyed the new > monstrous anonymity of the suburbs and the pubs in morning and > evening. > > – Jean-Francois Lyotard Libidinal Economy

Men Mark Fisher undrar om det inte ligger något i detta. Vem vill egentligen återvända till den stela gemensakapen som fanns före kapitalismen? Vem gillar inte storstadens anonyma flöden? Vem känner inte hastighetens intensiva flöden? Har inte våra begär fundamentalt förändrats av kapitalismen?

I filmen Avatar är det inte så. Där är vi bara teknikberoende på ytan, men våra sanna Jag söker fortfarande en primitiv och mänsklig, organisk, gemenskap som vi kan återvända till om vi kastar av oss den förtryckande tekniken. Terminator däremot målas en helt annan bild där Skynet, den framtida robothärskaren, alltid redan finns närvarande. Skynet är en injektion från framtiden som hela tiden försöker skapa sig i nuet. Det finns ingen ursprunglig tid innan Skynet att återskapa, för de kan alltid skicka tillbaka en ny Terminator som kan plantera fröet till det framtida Skynet. Jobbigt! Framtiden har redan hänt, även om den inte blivit realiserad ännu.

Mark vill föra fram tre påståenden. 1) Alla är på något sätt en accelerationist. 2) Accelerationism har aldrig realiserats fullt ut som politiskt program. 3) Marx är en accelerationist.

För Fisher är då frågan inte om kapitalistiskt skapade begär ska affirmeras eller förkastas utan vilken slags affirmering av vilka slags begär leder till vilka slags politiska mål.

Över till Nick Land. Till skillnad mot Lyotard hade Land inga marxistiska vänner att förlora. Fisher menar att han på det sättet är vår tids Nietzsche. Utan allianser, driven av sin egen intensitet och hastighet (Läs: “speed”, både den abstrakta och den kemiska varianten). Mer hastighet leder till mer tanke hos Land. Tänkandet är inte en representation av en yttre verklighet utan produktion och intensifiering. Ren accelerering som inte slutar i rationella argument och logiska slutsatser utan bara upphör när dess materiella substrat tar slut. I Nick Lands fall troligen när han kollapsade av brist på sömn (Nina Power kritiserar efteråt accelerationismen för att vara anti-sömn och anti-kroppslig). På det sättet är Nick Lands projekt också en attack på det representationella tänkandet (under en period pratade han tydligen bara i sifferserier…). Den cybernetiska kapitalismen är ett inhumant deterritorialiserande maskineri som inte bryr sig ett dugg om “tänkande”, politisk teori eller andra futtigt mänskliga försök till ingrepp (och därmed lägger han grunden till den mörka delen av den spekulativa realismen). Nick Lands produktion karaktäriseras av Mark Fisher som Deleuze & Guattari, minus den Bergsonska vitalismen plus en stark koppling till en freudiansk dödsdrift. Dessutom finns en AI-attraktor med i spelet. En slags kapprustning mot en fullständigt cybernetisk teknokapitalism där kognition blivit helt maskinell. Det ska också sägas att Nick Land verkar samtidigt som den brittiska ravescenen kastar sig in i sin egen vansinnesloop av allt intensivare jungle och breakbeat. Faktum är att de båda till och med samplar samma källor, t.ex. Terminator (och tar samma droger). Båda fenomen måste överskrida människan för att kunna accelerera vidare. Även junglescenen präglades ju av en deterritorialiserande kapprustning mellan olika soundsystems och producenter där till slut en icke-accelererad människa var oförmögen att hänga med i rytmerna.

Nåväl, Nick Land hade ju fel på ett sätt. Technokapitalismen gjorde sig inte av med människorna och blev inte den fruktansvärda stålklädda maskinen som Temrinator förutspådde. Tvärtom har människorna i ännu högre grad integrerats i den cybernetiska loopen genom pastisch, mänskliga gränssnitt och söta datorer från Apple. Land såg bara kapitalismens deterritorialiserande krafter. De som upplöste mänskliga identiteter och sociala band. Han märkte inte att den samtidigt gjorde det motsatta. Att skapa nya identiteter, knytna till nya former av integrerande av människor.

Ändå kan vi lära mycket av Nick Land, menar Fisher. För det första måste Nick Land ges en eloge för att han verkligen försökte tänka politiska strategier inifrån pågående materiella processer och ta de absoluta konsekvenserna av dem, snarare än att förlita sig på teoretiska abstraktioner. På så vis är han i varje fall bättre än nästan all annan politisk teori. För det andra är attacken mot moralisk kritik av kapitalismen baserat på ett pre-kapitalistiskt ursprung fortfarande väldigt värdefull. Kapitalismens problem är snarare att den inte kan leverera den framtid som den säger sig sträva mot. Till exempel har internet växt fram genom (militär-)kapitalistiska villkor, men potentialen hos internet går inte att realisera fullt ut genom kapitalistiska processer. För Mark Fisher handlar accelerationism alltså om att kapitalismen skapar en mängd orealiserade och instängda möjligheter och begär som måste släppas ut av politisk praktik. Återigen handlar det då om att förstå vilka frisläppta flöden som får vilka politiska konsekvenser. Det finns ju också många dödslinjer man kan råka slå sig in på.