Blay

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar - Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

// Den börjar med en svepande historisk redogörelse: En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att *kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem.*Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl. Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning. Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod - den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier. Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant > information, automatic situation updating and better planning aids. > […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo > operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when > they believe they are well informed, are more likely to absorb and > adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

// Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär: Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem. Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet. Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd.Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

// Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap. En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas. Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects > with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.