Blay

Igår besökte jag den beryktade marknaden Tepito. Den är stor som en mindre stad. Kvarter efter kvarter efter kvarter med marknadsstånd. En del inomhus andra längs gatorna. Vissa kvarter är strukturerade efter tema (som det bisarra lejserbröllopskvarteret) andra väldigt random. Tepito har också tunnlar under marknaden där det ryktas om att VIP-området finns för de riktigt goa grejerna, men det fungerar också som lager och tillflyktsort ifall en polisräd skulle ske. Tydligen kan Tepitos marknad försvinna och återuppstå i förbluffande hastighet. Kolla på den här filmen om hur tomt det ser ut när Google är på besök.

Tepito har varit marknad i flera hundra år, redan innan spanjorerna kom till Mexico. Gissningsvis för att det låg geografiskt bra nära en sjö på den tiden Mexico City såg ut som Venedig med kanaler genom hela staden och därmed blev ett naturligt stopp för varornas flöde in mot staden. Med den långa marknadstraditionen har också en ruffighet kommit och stadsdelen har varit fattig och känd för kriminalitet lika länge som marknaden existerar. Kapade lastbilar med varor körs till Tepito, lastas ur på en halvtimme och försvinner sedan spårlöst. 300 personrån anmäls också i stadsdelen varje år, men det slår mig som en rätt låg siffra för en mer eller mindre laglös stadsdel. Tillsammans med detta kommer dock även en speciell stolt livlighet med musik, barer, skringstrosande och märkliga möten som intresserat konstnärer, musker, filmare, sociologer, antropologer och journalister länge. En vanlig fras bland de boende är “ser mexicano es un privilegio, pero ser de Tepito es un don de Dios” - “Att vara Mexikan är ett privilegium, men att vara från Tepito är en gåva från Gud”. Det är heller inte helt och hållet en gangsterstyrd värld, även om pengarna såklart flyter upp till Narcos i slutändan, om man bara är cool och respekterar Tepitos egna regler så känns det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden också, men jag har inte studerat det tillräckligt för att kunna säga något om det. Det finns mer info på wikipedia om Tepito som faktiskt är riktigt bra.

Tepitos skyddshelgon: Santa Muerte med bling-bling.

Utbudet i Tepito var mer strukturerat än jag hade förväntat mig. Det är inte direkt högar med gammalt, använt skräp som säljs (även om det finns också) utan Tepito domineras av nya varor till låga priser; glasögon, skor, musik, film, konsumentelektronik, och kopior på märkesvaror såklart. Ursprunget till detta är en omlokalisering av en annan marknad hit i början av 1900-talet. Innan dess bestod Tepito mest av andrahandsvaror. Piratkopiorna, som nu mest kommer fårn Kina kom på 70-talet. Tepitos historia har fortsatt vara turbulent med inflöde av nya grupper av människor, försök från politiker att rensa upp och inte minst inverkan från 1984 års jordbävning som ödelade de flesta hus från 16- och 1700-tal. Tepito är också storfinansiär av lokal politik. Staden tar ut avgift från säljarna för att ignorera den illegala aktiviteten och när det är dags för valkampanjer ökar den avgiften från ungefär 30 pesos per vecka till hundra pesos (5 euro) per dag. Tänk då att det finns ungefär en halv miljon säljare i Tepito så hajjar ni att det rör sig om en del pengar.

Bland 90% varumärkesskräp finns nischade stånd, inte minst för musik. Det är hit man går för sin senaste Cumbia eller bortglömda Bolero. Till legendariska varor till försäljning i Tepito hör tigrar, myndighetsdatabaser och begagnade begravningskistor. Det sägs att allt utom värdighet går att köpa i Tepito och ett stånd vi passerade hade en väldigt passande slogan: “If we don’t have it, we get it, and if we can’t we invent it”. Tycker det är en passande slogan för internet, eller hur?

För visst finns det många likheter mellan nätet och marknaden. Jag identifierade tre:

1. Prismodell a’la App-store. 20 pesos är Tepitos 99 cents. En dvd, ett glas juice, underkläder, tamales, diverse krimskrams. Allt är 20 pesos. Det är det standardiserade baspriset som gör den allra minsta handeln väldigt enkel. Vid större kvantiteter och flashigare grejer tillkommer såklart prutningar och blåsningar (som “guerito” höll jag knäpptyst medan min Mexicanska flickvän förhandlade priset) 2. Avsaknad av index. Samma känsla som på internet. Det finns så mycket, så även om allt verkar vara skräp så ger det känslan av att den perfekta grejen finns lite längre bort. Och hittas den inte beror det på att man letat för dåligt, inte att den inte finns. Det finns ingen överblick över Tepito, inget index, ingen sökmotor. Samtidigt är det just den här browsing-känslan som gör Tepito så speciellt. Att vada genom all den här aktiviteten och upptäcka bisarra prylar man inte visste existerade. Mitt google var min flickvän som hade bra koll på området, men såklart inte heltäckande. 3. Rickrolling. Jo, vi blev rickrollade i Tepito. Någon började blasta Never Gonna Give You Up precis när vi passerade :) Men generellt så kändes känslan av random lulz som bara uppkommer i oorganiserade, distribuerade nätverk väldigt bekant.

$