Blay

Som vi såg i förra inlägget så införde vi ett till lager i diagrammet som gör att vi inte enbart fokuserar på verk och slutprodukter. De streckade linjerna representerades snarare av processer och mer temporär produktion som är vad som ger ytterligare mening till produkten. Vi skippar polemiken från förra inlägget och rör oss mer i linje med Dorinel Marc fråga från hans projekt i wmaoyw; “Can a genious book become even more genious?”.

Det finns flera trender idag som rör sig bort från fokuseringen på färdiga verk och slutprodukter och mer föreställer sig kontinuerliga processer, det som pågår innan och efter ett verk har skapats. Detta givetvis på grund av utspridd kommunikationsteknologi och nya möjligheter till övervakning och databehandling som möjliggör betraktande av sådana processer.

Jag vill inte ställa upp det som att processer tar över efter slutprodukternas era eller att verk helt upplöses i ett stort flöde. Vi kan fortfarande identifiera segmenteringar av de flöden som omger oss vilka har en viss livslängd och en viss stabilitet. Men om vi studerar dem närmare ser vi att mycket rörelse sker på ytan, samt hur dessa ger upphov till nya flöden

Vi kan ta upp tre typer av förstelningar. Inspelad musik, tv-program och byggdnadsverk.

Nyligen var det No Music Day som bekant och i samband med detta sände Radio Scottland en intervju med Bill Drummond där han beskriver sin uppfattning om dagens musikklimat. Han menar att inspelad musik var och kommer vara en sak för 1900-talet (det sena 1900-talet till och med) där en artists verk definierades av inspelandet av ett album och övriga aktiviteter var enbart sidospår. Så kommer det inte längre fungera menar Drummond. Vi kan tillskriva detta ett överflöd av tillgång på musik, en mängd olika plattformar där musik kan upplevas frivilligt eller ofrivilligt och kommunikationsteknologier som både kan mottaga och sända information.

Relationen mellan produkt och process utmålades i ett föredrag jag höll i Tjeckien om Piratbyrån: “We want to render such an idea […a world where culture equals content and artists getting paid means copyright money…] unthinkable, forcing a re-writing of the map of cultural produciton from the viewpoint of the internets, removing the focus on end products and focus on the perfomative aspects that are always present but always forgotten. Because nothing begins or ends with the end product, with the content. Culture is a neverending process, it’s form and expressions interlock, change from one to the other. Ones output is anothers input. The content is not the central point in this process, it’s just traces left behind by the process that’s already going somewhere else.”

Färdigproducerade verk blir här spär efter en process som nu befinner sig någon annanstans, vilket innebär att de fungerar som ingångar till denna process eller som utgångspunkter för en omskrivning och omtolkning av den väg processen tog. Detta innebär inte att producerandet av verk kommer försvinna. Faktum är att de är mycket viktiga för kontinuitet, meningsskapande och uttolkning. Jag vill ha en föreställning av verket här som innehavandes en fast stabilitet, men med ytor som hela tiden pulserar av liv.

Ett oväntat exempel på det finns i den kanske mest populära tv-serien just nu; Heroes. Jag har inte sett den själv trots uppmaningar och tre dvd-skivor på mitt arbetsbord, men efter att ha läst om den i en rapport från “The future of Entertainment” verkar den onekligen intressant.

Å ena sidan är Heroes en medryckande och action-fylld serie som tilltalar alla, en av dessa stora satsningar som klarar sig bra i longtail-ekonomin genom att tilltala den breda massan. Samtidigt som Heroes är ett vanligt tv-program med början och slut så pågår serien på en mängd olika medieplattformar, inte minst hemsidan där bi-roller utvecklas och sidohistorier kan följas som sedan återkopplas i det vanliga programmet, osynliga för det otränade ögat. Så trots att det finns ett gemensamt verk, själva programmet, så blir upplevelsen unikt anpassad till varje tittare genom att manuset består av lösa trådar som enbart kan knytas ihop av den engagerade tittaren. Alltså både brett och nischat på samma gång.

Nu har jag inte sett serien och vet inte om den lever upp till detta, men det kvittar på en konceptuell nivå. Den här typen av narrativ, av skaparna till serien kallat “engagement media”, ställer helt nya krav på producenter och manusförfattare som måste arbeta med en mer öppen och mångfascetterad struktur jämfört med en traditionell serie. Det är kittlande att föreställa sig liknande effekter med andra konstellationer av medier och grader av decentralisering av narrativet. Vi kan föreställa oss ett nytt sätt att tala om verk och kulturella produkter som varken behöver falla in i user-generated content eller vara en upphovsmans individuella verk.

Vi kan komplementera industrins fokusering på innehåll, produkt och verk med Roland Barthes idé om text. Verk är vad som produceras, själva tinget, text blir det först när det får en mening och mening får det inte förrän någon engagerar och inversterar i att skapa eller dra ut mening från verket. När en publiks förmåga till meningsskapande med hjälp av ny teknlogi blir så stor att de gränsar till medproducenter måste även verket lämna större utrymme för detta meningsskapande, eller i varje fall förutsätta att det redan finns en stark meningsskapande diskurs som verket kommer existera i.

För att gå vidare till ett mer påtagligt exempel på text kan vi nämna stjärnarkitekten Rem Koolhaas som just kommit med en artikel av vad han kallar “Post-occupancy”, idén om att arkitektens arbete inte slutar när ett byggdnadsverk är byggt utan fortsätter efter byggdnaden blivit bebodd, när den så att säga blivit text, och har fått nya betydelser för arkitekten att åter reagera på.

Överhuvudtaget verkar Rem nyligen ha gått igenom en kris där han tvivlat på arkitekturens språk och uppgift, relaterat till en värld av överflöd. Att arkitekturen som “the language of space” inte kan hantera dagens situation. Han menar t.ex. att arkitekturen måste sluta fokusera på att bara lägga till saker, “move away from adding things”. Vårt sätt att relatera till “space” idag kan inte bygga på att bara skapa nytt, utan lika mycket måste handla om att skrapa bort, omformulera och ge ny mening.

Momus skriver om post-occupancy (i förhållande till kvinnor…?) och nämner det traditionella japanska stilidealet “Wabi Sabi” (vilket den här bloggen var tänkt att heta om det inte var upptaget på alla hosting-domäner). “Wabi Sabi”-estetiken bygger på att ett objekts ofullkomlighet, förslitelse och åldring är tecken på skönhet och värdighet. Vi kan här dra oss till minnes Piratbyråns valborgsritual, bokbål två: “Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang - en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bä st kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst ka n organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för.”

Move away from adding thing.