Läste en artikel i DN om Wera Von Essens nya bok som delvis handlar om hur Wera (författaren/karaktären?) går med i den katolska församlingen. Följande citat fick mig att hajja till:

– Man kan inte säga nej till en kallelse, så jag sa ja. Det handlar om att ge sig själv helt åt något, och det gör man kanske annars inte under en hel livstid i senmoderniteten. Man måste säga ja, men man kan darra hela vägen till korset, säger hon.

Stämmer verkligen den här karaktäriseringen av senmoderniteten som en flytande tillvaro av meningslösa tillfälligheter och där ingen fullständigt ger sig hän åt något? Isabelle Ståhl:s debutroman handlade också om ett liknande tema med en huvudkaraktär som hade svårt att hitta fotfäste. Jag har dock en känsla av att det inte riktigt fångar samtiden. För att undersöka det kan vi titta på förändringen av samtidens mest centrala kulturella figur – entreprenören.

Entreprenören som opportunist

Den gamla entreprenören var en affärsman som inte hade någon egen vilja eller drivkraft annat än affärsmöjligheten. Bert Carlson är den typiske gamla entreprenören som alltid ser ett tillfälle till business och är helt amoralisk. Han driver ett skivbolag för dansmusik, men släpper samtidigt Roxette och nazimusik. Han startar ett rasistiskt parti när det passar honom, men driver också flyktingförläggningar när tillfället erbjuds, samtidigt som hans sommarland drar in stålar. De finns fortfarande, de här gamla entreprenörerna. Den anabolapumpade välfärdsentreprenören Jan Emanuel driver flyktingförläggningar och sjukhus samtidigt som han har tillgång till beväpnade vakter och kan göra Corona-tester.

Den här ultraflexibla och själslösa varelse har sin motsvarighet i den planlöst drivande trendkänsliga hipster-konsumenten.

Entreprenören som fanatiker

Den nya entreprenören däremot, representerad främst av alla startup-grundare, är något helt annat. Istället för att distanserat och abstrakt leta affärsmöjligheter är de fanatiker för sin sak. De drivs av passion, av att få realisera ett mål de alltid drömt om och att få göra vad de älskar. De är så hängivna sin passion att de har jobbat dag och natt med att bygga upp sin startup utan att få betalt och bara levt på nudlar. De drar på sig skulder och bränner ut relationer, men de slutar aldrig jobba på sin dröm som de till slut får realiserad med riskkapitalistens kapitaltillskott. De är också ute efter att rädda världen, btw.

Petter Stordalen kan få stå som nordisk representant för den här figuren, utan att jag ska behöva länka en video här han i bar överkropp i Norskt regn gör dips och med fanatisk blick skriker om att “holde humøret oppe”.

Den hängivna individen

Givetvis ska anställda också vara på det här sättet numera. Jobbannonser söker de som älskar att sälja och vars stora passion i livet är HR. Att vara flexibel och kunna ta vilket jobb som helst krävs förvisso av arbetsmarknaden, men den anställde ska ändå brinna för sitt jobb med en nyfrälst fanatikers uppslukenhet.

Så visserligen är upplevelsen av moderniteten en fråga om att vara rotlös, flexibel och anpassningsbar – Wera säger i DN-artikeln att hon under sin tonårstid praktiserade “än buddism, än islam” – men frågan är om det finns något som är mer i klang med samtiden är att med fast beslutsamhet välja just sitt kall att underkasta sig med fullständig hängivenhet.

Senare i artikeln säger Wera också:

Men tron är inget man konstruerar. Antingen är det sanningen eller så är det inte det – och jag har ju känt att det är det. Då kan det inte vara någon konstruktion eller identitet.

Frågan är om inte den här omöjliga figuren är exakt det tillstånd som karatäriserar vår samtid – att leva och känna en äkta sanning fullt ut, men som man någonstans vet självklart är ett godtyckligt val.

Inte ens den som är uppvuxen i en religion som man fortfarande praktiserar och tror på kommer undan den här moderna paradoxen eftersom de med modernitetens reflexivitet givetvis förstår att det är troende i den religionen just för att de växt upp i och socialiserats in i den. Den moderna – sociologiska – självreflektionen om alla fasta identieters godtycklighet undkommer ingen.

Senkapitalismens pardoxala dialektik gör det möjligt att årets trend kan vara att vara rotad, hängiven och tillhörande för att sedan snart bytas ut mot ombytligt surfande nästa år. Men hey, det är väl bättre än att hålla post-politisk ironisk distans. För mycket självmedvetenhet sätter käppar i hjulet för en lite lagom dumnaiv handlingskraft.

Det som är gemensamt för båda detta tillstånd är hur känslostyrda de är. Både att driva planlöst genom livet för att en inte känner tillräckligt starkt för något och att gå in för något fullt ut för att det känns som sanningen. Inget av tillstånden är drivet av ett externt normsystem som säger hur en bör eller måste leva livet. Även religionens normer blir ett subsystem av tillfällig normstyrning i ett annars normlöst totaltillstånd av valfrihet. Att leva inuti det subsystemet präglas i senmoderniteten av den förträngande kamp som Wera talar om att varje dag förmå sig själv att välja Gud.