Blay

Eyal Weizman hade föredrag på Göteborgs konsthall för ett par veckor sedan på temat “A New Theory of Holes”. Föredraget har flera kopplingar till nätpolitiska frågor och all den iver kring tunnlar och håligheter som snurrade runt här i bloggarna för ett par år sedan i samband med Telecomix och publiceringen av Cyclonopedia. Weizmans föredrag var i princip ett sätt att koppla ihop hans tidigare arbete kring IDFs taktik kring att “gå genom väggar” (PDF) som tydligen är inspirerad av kritisk teori och radikal fransk filosofi med hans senare arbete kring drönarkrig och “forensic architecture”. Det hela knyts samman av temat “upplösning”, här förstått både som pixelupplösningen och att någon material upplöses.

Det tidigare arbetet blev känt främst genom en ökänd artikel där brigadgeneral Shimon Naveh – “The military Foucault” – berättar att på de israeliska militärakademierna så läser de Deleuze & Guattari, Christopher Alexander, och Ricoeur för att förstå urban krigsföring. En litteraturlista som Weizman kände väl igen från hans lektioner för studenterna på Goldsmiths. Dessa läsningar hade lett till att IDF anammat ett radikalt nytt sätt att se på rum och staden där man tillåter sig ha en enorm tolkningsfrihet gentemot den konventionella tolkningen (Ricoeur) av staden som bestående av gator man ska gå på och dörrar man kliver in i hur igenom. Eftersom fienden, i det här fallet de palestinska motståndskämparna, besitter territoriet så spelar den konventionella tolkningen i deras händer och en gränd kan vara ett bakhåll eller en dörr en minerad fälla. Alltså var IDF enligt Naveh tvingade att behandla stadens som ett immanensplan med släta och räfflade rum (Deleuze) vilket bland annat ledde till att man började “gå genom väggarna”.

Vissa fysiska likheter finns ju…

Att “gå igenom väggar” är mer brutalt än det låter, det handlar helt enkelt om att röra sig genom en tät och bebodd urban väv genom att slå in hål i väggarna till människors hem med en stor slägga, klättra igen hemmets rum och slå ett lika stort utgångshål på andra sidan. Detta sätt att röra sig gör också att det kan pågå stora strider i stadsrummet utan att det någonsin syns några mobiliseringar av soldater. De tar inte de vanliga vägarna där visibilitet kan etableras. Insida och utsida samt passager mellan dem följer inte längre sin vanliga syntax och därför blir det heller inte längre en fördel att bebo ett territorie tolkat utifrån denna syntax. Materia, rum, insida/utsida blir nu något som är “enacted” genom de flöden som skapas av den militära interventionen. En intressant detalj som kom fram var att Weizmans artikel hade blivit granskad av IDF innan publikation (märkligt förfarande för en kritisk tidskrift men ändå…) och ett av de enda klagomålen de hade på den (förutom att han hade kallat Naveh för en “leftie”) var att han påstått att IDF hade stängt av el och vatten innan de gick till attack. Men, sa han under föredraget, hur skulle de annars kunna gått tillväga? Väggar är ju inte bara död material som bär upp taket utan är ofta genomborrade av sina egna håligheter som kanaler för stadens infrastruktur i form av el- och vattenledningar som distribueras runt i huset. Jag funderade förresten på om det kunde finnas en civil motsvarighet till hål i väggen-taktiken (civil som i civilingenjör). Det enda som kom på var Gordon Matta-Clark:s konst och den fantastiska dialogfria situationistfilmen Themroc (spola in 45m30s).

Weizman rör sig här över till ett liknande resonemang om de drönarmissiler som används i kriget mot terrorismen. Dessa har en fördröjd utlösningsmekanism som är designad för att göra så lite (synlig) skada som möjligt på arkitekturen utan bara på människor. Därför exploderar de inte när de träffar taket på en byggnad utan gör bara ett litet hål, ca 30cm i diameter, och exploderar sedan bråkdelen av en sekund senare i rummet inne i huset där människorna befinner sig. Skadan på arkitekturen har en mindre diameter än en människokropp och detta får betydelse för möjligheten att dölja och förneka vad som pågår. Det är nämligen så att medan drönarna har en otroligt hög upplösning på sina kameror, ner till 1cm/pixel, och därför kan avfyra missiler med stor precision så har satellitbilder en juridiskt etablerad gräns på sin upplösning där en pixel på en offentligt publicerad satellitbild, även sådana man beställer via kommersiella satelliter, på 50cm/pixel. Anledningen är att en människokropp ryms inom 50x50 cm och därför inte kan bli identifierad på satellitbilderna. Gränsen är alltså upprättad som ett värnande av den personliga integriteten. Problemet är att de som försöker jobba juridiskt med att samla bevis kring drönarkrigsföringen – och som är de Weizman arbetar med – har satellitbilder som enda bildbevis från de områden där drönarattacker har skett. Men så länge som ingångshålet är mindre än 50cm så är det mycket svårt att bevisa att en attack har skett och USA kan till exempel “varken bekräfta eller dementera” att det finns ett pågående drönarkrig i Pakistan exempelvis. Här går Weizman in på ett par intressanta stickspår, bland annat att Israel kräver en juridisk gräns på 1m över sitt territorium, gissningsvis för att dölja vad som sker på de ockuperade områdena, men att Turkiet nu via sin TurkSat efter skandalen kring Flotilla bestämt sig för att ignorera detta och släppa högupplösta bilder över områdena. Han går vidare in i ett resonemang om lågupplösningens betydelse för förnekelse. Bland annat vilar hela förintelseförnekaren David Irvings resonemang på en lågupplöst bild över en gaskammare i Auschwitz. Eller rättare sagt, han menar att hela berättelsen av förintelsen vilar på detta. Det finns bara en välbevarad kvarvarande ruin över gaskamrarna i Auschwitz eftersom en detonation som nazisterna hade placerat där för att spränga alla spår efter sig när de skulle ge sig av inte exploderade. Den stora frågan, enligt Irving, är att man måste kunna bevisa att det fanns hål i taket i den här byggnaden där gasen kunde hällas in, annars kan man inte bevisa att det var ett dödsläger. Enligt honom så finns inte detta hål att hitta i ruinerna och det enda motbeviset är en lågupplöst bild som ett spaningsflyg av misstag tog av koncentrationslägret när det var igång och som upptäcktes första på 70-talet. Där, i kanten av bilden som egentligen skulle fota en annan fabrik, förvrängd av parallax-effekten syns byggnaden i fråga och det syns tydligt några svarta pluppar på taket om negativet förstoras upp. Irving hävdar dock att de svarta prickarna inte är en effekt av solljuset som studsade mot byggnaden och gjorde sitt avtryck på filmen utan istället är en materiell effekt av att kristallerna på filmen är större än områden som ljuset skulle göra avtryck på och därför har dessa svarta, hål-liknande, ytor bildats på filmen trots att det inte fanns något på själva byggnaden. Nåja, snårigt och vrickat resonemang men poängen är att den låga upplösningen sätter gränserna för vad man kan göra med “forensics”. När Weizman ska hitta hålen från drönarattackerna måste han därför försöka återskapa en högupplöst bild med andra medel. Hur han och hans team gör detta är så imponerande att jag inte tror att jag kan förklara det med ord. Men det har att göra med att de utgår från några sekunders film som NBC visat från ett drönarangrepp; lyckas identifiera byggnaden på en lågupplöst satellitbild; skapar en 3d-modell av den; korrelerar skuggan vid tidpunkten som satellitbilden togs med skuggsimulering på 3d-modellen för att sedan “spola fram” tiden tills skuggan ligger så som den ligger i filmsnutten och därmed kan avgöra vad tiden var när den spelades in och sedan återigen genom skugg och ljusanalys kan avgöra i vilken vinkel missilen träffade byggnaden och till och med, genom att kartlägga områden med saknade missilfragment på väggarna kan avgöra var människorna i rummet befann sig och hur många de var. Det är bättre att ni kollar själva nedan eller läser mer på deras sida.

Case 3 - Miranshah from stmkr on Vimeo.

Det var en hastig sammanfattning av föredraget som inte riktigt gör det rättvisa. Jag ställde själv en fråga efteråt om Stuxnet-viruset som också “gick igenom väggar” på sätt och vis genom att den bars in i anläggningen det attackerade genom ett USB-minne. Virus har också stor möjlighet till förnekelse eftersom det kan vara svårt att nå den upplösningen som koden opererar på. Utifrån kan effekten lika gärna se ut som en olycka och spåren kan raderas av viruset självt. Weizman menade dock att kännetecknet för den suveräna makten är att kunna förneka i ljuset av alla bevis. Att kunna mörda någon på öppen gata, men ändå säga “det var inte jag”. Maktdemonstrationen kring Stuxnet är då att “alla vet” att Stuxnet var utvecklat av USA och Israel, men de kan ändå säga “vi kan varken bekräfta eller dementera existensen eller icke-existensen av vad du pratar om”.

Tänkte också en del på fascinationen för tunnlar, krypto, darknets osv som cirkulerade för ett par år sedan och hur detta märkligt nog sammanför med publiceringen av Cyclonopedia med sina “holey spaces” som utspelade sig just i mellanöstern och beskrev detta som en tätt bebodd plats av lager på lager av konflikter mellan olika religiösa grupper och konspirationer, mellan oljan och ytan, solen och dammet. Resonemanget kring väggar och håligheter kan dras ut åt flera håll. Är det kanske väggen, eller muren, (wall/wall) som skapar begäret efter håligheten och tunneln. Det är väggen som skapar begäret efter att kika över till andra sidan, att se vad som pågår där som är utom en vetskap, att klättra över, träda in i det förbjudna eller att i varje fall kika in genom titthålet (tänk en så enkel sak som hål i väggen runt en byggarbetsplats). Väggen är ett problem för rörligheten inte bara för hårda objekt som människor och varor utan också för radiosignaler, kameror, radarstartioner och annat som komplicerar övervakningen av stadsrummet. Väggen försvårar för kommunikation men skyddar samtidigt annan kommunikation )vatten, el, fiber) som går genom den. Problemet med ett hål i väggen är också att det bara är ett tillfälligt ingrepp. Det är bara under ett kort tidsfönster som håligheten blir just ett hål i väggen. Snart har den förvandlats till en ingång, ett välbekant och känt sätt att ta sig in i rummet. Det är bara en hålighet så länge den inte är tänkt att vara där och det är bara en fråga om tolkning av stadens logiska syntax. Väggar, ingångar och rum blir en fråga om tillgänglighet, konfigurering och kod, snarare än givna a priori.

Tankarna fördes också till rättegången mot Pirate Bay och den forensiska undersökning som skedde där för att försöka definiera vad för slags entitet Pirate Bay var. Var trackern någon som var inblandad i filöverföringen eller fyllde den en annan roll? Drevs Pirate Bay av en organisation eller en grupp lösa individer? I båda fallen så arbetade försvaret med en högre upplösning; man lyfte fram tekniska detaljer kring trackerns funktion och kring de bevismaterial som åklagaren hade samlat in och vad de visade eller inte visade. Man försökte också förklara att Pirate Bay var ett löst sammansatt nätverk där ingen bestämde över någon annan men att saker ändå blev gjorda på något sätt. Åklagarna å andra sidan ville hålla det enkelt, i en låg upplösning; filerna utbyts och pirate bay är med i den handlingen, detta är en organisation som driver pirate bay kommersiellt osv. I båda fallen verkar det också som att domstolen valde att arbeta på den lägre upplösningens nivå och när fallet väl förlagt sig där så hade de högupplösta socio-tekniska argumenten ingen bäring. Sett från en lågupplöst perspektiv var de bara en grumlig grå fläck.

Gordon-Matta Clark:s “building cuts” – revolutionär dekonstruktion av alienerande arkitektur eller militärstrategi?