Kod och Materialitet
Introduktion
I denna artikel behandlas relationen mellan datorkod och
materialitetsteorier. Datorkod har för det mesta behandlats antingen som
ett helt immateriellt fenomen eller som något med en spöklik tillvaro
som tillåter att språk kan påverka materiella fenomen. Artikeln ställer
sig frågan om hur kodens materialitet kan förstås med samtida
materialitetsteorier samt vad det är med den som gör att den så ofta
uppfattas som ett immateriellt fenomen.
Det som gör att relationen kod och materialitet extra aktuellt just nu
är den senaste tidens utvecklingar inom datorområdet som ruckat på
föreställningarna om vad en dator kan vara och således hur dess relation
till omgivningen och till den mänskliga kroppen och tanken ser ut. Detta
gör att det nu är läge att undersöka relationen mellan kod och
materialitet på nytt. Innan det ämnet kommer att behandlas görs dock en
översikt över olika materialitetsteorier.
Materialitet
Två Materialiteter
Den senaste tiden har det kommit en våg av nya materialitetsteorier från
flera olika discipliner; filosofi, sociologi, litteraturvetenskap,
informatik och antropologi. Gemensamt för dessa är ett intresse för det
materiellas agens och självständighet utanför dess roll som passiv
mottagare för mänsklig agens och vilja. Det finns också ett intresse
inom materialitetsteorierna att upplösa vissa dualismer som präglat
deras respektive fält och som lett till att det materiella förbisetts.
Dessa är bland annat natur/kultur, kropp/tanke, konkret/abstrakt och
objekt/representation.
Det finns dock skiljelinjer mellan de olika angreppssätten och för denna
undersöknings syfte kommer de att klassificeras utifrån två huvudsakliga
angreppssätt; empirisk materialism och epistemologisk materialism.
Detta ska inte förstås som två olika skolor — ofta finns båda
tendenser representerade inom samma författarskap — men de kan också
vara svåra att föra samman inom samma perspektiv.
Empirisk materialism
Inom de empiriska materialitetsteorierna studeras olika specifika
materiella objekts betydelse för olika fenomen i världen. Det som lyfts
fram är att fenomen som tidigare ansågs vara uppbyggda av sociala
strukturer, diskurser och representationer i själva verket vilar på en
aktiv materiell grund. Inom dessa materialitetsteorier dominerar
empiriska undersökningar och forskarens tillgång till kunskap om
objekten anses förhållandevis oproblematiskt.
Bruno Latour. Till denna kategori får Bruno Latour räknas som ett av
de stora namnen. Latours “Science in Action”[1] visade att bakom
vetenskapliga fakta och dess representationer fanns vetenskapsmän av
kött och blod som i sitt dagliga arbete — tillsammans med sina
kollegor i form av instrument, bakterier och anteckningsblock —
konstruerade fakta. I “Where are the Missing Masses”[2] utvidgar
Latour sedan detta till att gälla hela samhället och menar att
avsaknaden av materialitetens agentskap inom sociologin är det som har
gjort att man har behövt ta till de genvägar som Latour kallar “sociala
förklaringar”[3] — de abstrakta strukturer som sociologer enligt
Latour åkallar som förklaringsmodell utan att visa hur dessa strukturer
faktiskt inverkar på ett visst fenomen och genom vilka agenter.
Donald MacKenzie. En motsvarande agenda har MacKenzie i boken
“Material Markets”[4] där han visar på att ekonomins variabler och
agenter, de som ofta lyfts fram som neutrala mätningar eller abstrakta
aktörer i själva verket konstrueras av förhållandevis godtyckliga,
materiella, och mänskliga, vardagliga praktiker. Det är först i
efterhand, när dessa materiella praktiker har formaliserats och
abstraherats som “marknaden” framträder som ett överblickbart fenomen.
Daniel Miller. Millers konsumtionsstudier i “Material Culture and Mass
Consumerism”[5] har som syfte att visa hur den samtida kulturen till
stor del är uppbyggd av hur människor relaterar till olika former av
massproducerade objekt, något han menar inte är tillräckligt studerat på
grund av sin icke-lingvistiska karaktär samt att materiell kultur av
tidigare kritisk teori har ansetts något fult. Vidare menar han att det
finns en rik variation och agens i hur konsumenter relaterar kulturellt
till massproducerade varor och att det inte är något som bara påförs
omedvetna subjekt ovanifrån.
Jane Bennett. Från ett mer filosofiskt håll närmar sig Jane Bennett
liknande frågeställningar. Hon kan sägas vara en del av en nyvitalistisk
strömming där materians inneboende morfogenes och kraft lyfts fram. I
boken “Vibrant Matter”[6] analyserar Bennett allt ifrån skräp till
elektricitet med syftet att visa att det som tidigare uppfattats som
statiska objekt som passivt ligger och väntar på att bli agerade uppå
eller som bara kan animeras med hjälp av mänsklig intervention faktiskt
är dynamiska aktörer som besitter sin egen “tingkraft”. Dessa bör därmed
räknas som autonoma aktörer i de processer som ligger till grund för
samhället och tas i beaktning av politisk teori.
Det finns vissa begränsningar med den här ansatsen eftersom den lämnar
de ontologiska och epistemologiska frågeställningarna obesvarade. Vad
som då uppkommer är en situation där tingen får agens genom att de
associeras med mänskliga aktörer. Martin Holbraad:
[A]pproaches, which leave the ontological distinction between things
and people unmodified, cannot but emancipate things by association.
The whole point about the common sense distinction between people and
things is that the former are endowed with all the marks of dignity,
while the latter are not. So if you want to emancipate the thing while
leaving the ontology untouched, then all you can do is find ways to
associate it more intimately with the person.[7]
Epistemologisk Materialism
Inom epistemologisk materialism står vetandets begränsningar i fokus.
Frågan om hur och under vilka villkor som det medvetna subjektet kan
närma sig materialiteten och tingen-i-sig är den centrala. Inom den
epistemologiska materialitetsteorierna talas det ofta om materialiteter,
ting, och objekt i abstrakt mening; inte om några särskilda ting och
objekt i särskilda situationer utan om villkoren för vetandet om tingens
vara i sig.
Dessa frågeställningar ärvs från Kant som ställde upp problemet med
subjektets tillgång till omvärlden i “Kritik av det rena förnuftet”.[8]
Där vänder sig Kant både mot metafysiker som ville behandla frågor om
varats väsen endast med rationella argument och mot empirister som menar
att vetandet är uppbyggt av sinnesintryck. Istället menade Kant att
sinnesintrycken är strukturerade av de två åskådningsformerna tid och
rum och subjektets kategorier så som orsak och verkan. Detta leder
till att subjektets uppfattning om världen, och därmed filosofins
möjligheter, är begränsade till att studera tingen som de uppträder för
oss. Det går inte att säga något om tingen-i-sig, även om våra
erfarenheter av dem är essentiella för tänkandet.
Spekulativ realism är benämningen på en sentida filosofisk strömming
som just försöker övervinna Kants begränsningar. Namnet kommer ifrån
titel på ett seminarium med filosoferna Graham Harman, Ray Brassier,
Quentin Meillassoux och Ian Hamilton Grant.[9] Gemensamt har de fyra
inte så mycket annat än att de alla vänder sig mot det som Meillassoux
har benämnt som “korrelationism”,[10] vilket han menar sammanfattar
Kants slutsatser och all post-kantiansk filosofi de senaste 200 åren.
Korrelationism innebär att filosofin varken kan att tala om tänkandet
eller om varat var för sig, utan endast om de två tillsammans — om
deras korrelation.
Bland de fyra lyfts här särskilt Graham Harman fram och vad han kallar
för sin objekt-orienterade filosofi. Det sättet Harman närmar sig Kants
problem med subjektets begränsade och förvridna tillgång till tingen är
inte att ifrågasätta den utan tvärtom att radikalisera den till att
gälla relationen mellan alla typer av objekt utan att ge just människans
relation till tingen en särställning.[11] Sålunda uppstår en filosofi
där varje objekts essens är undandraget från andra objekt och de kan
bara få indirekt tillgång till varandras väsen genom vad Harman kallar
sensibla objekt.
Martin Holbraad. Det är dock inte bara inom filosofi som man
undersöker dessa frågeställningar. Martin Holbraad är antropolog och för
honom står möjligheterna för tolkningar av de antropologiska objekten i
fältet i fokus. Holbraad benämner sin ansats “thinking through
things”.[12] Istället för att påföra mänskliga föreställningar på
tolkningen av tingen vill han hitta sätt att få tingens materialitet att
styra tolkningen, generera sina egna kategorier, att tänka igenom
tingen istället för om dem. För Holbraad är det tingets tinglighet som
definierar vad vi kan säga om det och göra med det.[13]
Hans Ulrich Gumbrecht är litteraturvetare av den tyska skola som under
70-talet och framåt började undersöka de materiella förutsättningarna
för sin egen disciplin. I “The Production of Presence”[14] lägger
Gumbrecht fram en teori om att vi lever i en meningskultur. Detta vilar,
menar han, på en metafysisk attityd; en som alltid vill gå bortom det
fysiska och som sätter större värde på fenomens betydelse än deras
faktiska närvaro.[15] Dess motsats – en närvarokultur – har varit
den dominerande attityden vid andra tidpunkter och är det fortfarande
idag tidvis vid vissa typer av aktiviteter; estetiska upplevelser,
musik, sex, sport, och bilåkning. Närvaro karaktäriseras av perioder av
intensivt fokus. Vad Gumbrecht är ute efter är inte så mycket att
ersätta en meningskultur med en närvarokultur ej heller sammanfoga dem
till ett koncept, istället vill han behålla spänningarna mellan de två
attityderna och oscillera mellan dem.
Bill Brown et al. Det är inte bara frågan om tänkandet kan nå fram
till tingen som är centralt för epistemologisk materialism utan även
vad det är vi möter när vi väl når fram dit. Den sortens
frågeställningar utforskas grundligt i boken “Things”[16] med Bill
Brown som redaktör. Ett tema i boken är slitningen mellan objekt och
ting, som även kan sägas vara slitningen mellan det framträdande och det
dolda, mellan det isolerade och det sammankopplade, och mellan
teoretiskt och poetiskt språk. Teorin står på objektens och det
framträdandes sida medan poesi förmår att göra tingen närvarande utan
att göra avkall på deras dunkelhet, utan att fixera dem och isolera dem
från de sammanhang de stiger upp ur. Genom boken ges flera exempel på
denna förmåga hos poesin, t.ex. genom användandet av gåtor. Det som gör
att slitningen mellan objekt och ting kvarstår är viljan att närma sig
objekten men insikten att ju mer vi närmar oss dem, desto längre bort
verkar de vara för oss eftersom det vi når i närmandet bara är en
representation av tinget formad av subjektiva fakulteter.
Det som här har presenterats är två ömsom ihopblandade, ömsom ömsesidigt
uteslutande perspektiv på materialitet. Å ena sidan ett perspektiv vars
drivkraft är att katalogisera materiella objekts agens i skapandet av
sociala fenomen, å andra sidan ett perspektiv som förhåller sig endast
försiktigt optimistiskt till att tänkandet kan tala om objekt på deras
egna villkor och även om så var fallet förhåller sig tveksam till vad de
egentligen är för några slags entiteter. Nästa avsnitt kommer gå ut på
att föra samman dessa två perspektiv genom materialistisk medieteori.
Vad som eftersöks är då ett perspektiv som både förmår att tala om
specifika materiella objekt och deras betydelse i specifika situationer
samtidigt som det tar problemställningarna kring vetandets begränsningar
på allvar.
En Mediematerialism
När det här talas om en mediematerialism är det att göra våld på
mångfalden i en livskraftig teoretisk utveckling de senaste decennierna
som innefattar författare och perspektiv med olika sinsemellan
oförenliga utgångspunkter.[17]
Ett namn som ofta återkommer när det talas om denna typ av medieteori är
Friedrich Kittler. Kittler var litteraturvetare och influerad av fransk
poststrukturalism. Hans manöver bestod i att materialisera
poststrukturalister som Derrida, Lacan och Foucault.
Hos Derrida finner han att “Of Grammatology”[18] verkar peka på en
möjlighet att läsa historien som en historia om olika
nedskrivningssystem.[19] För Derrida är skriftens struktur den “dolda
förutsättningen för den västerländska filosofins begreppsbildning”.[20]
Kittler historiserar och konkretiserar denna insikt till att gälla olika
epokers nedskrivningssystems förutsättningar för inskription, lagring
och överföring av data.
Kittler menade vidare att Lacan redan externaliserade det mänskliga
psyket genom att låta Freuds omedvetna likställs med “Den Andre”, som
Lacan menar är diskursivt.[21] Det omedvetna blir ett externt system,
snarare än lokaliserat i subjektets inre. Det enda Kittler behöver göra
nu är att teknologisera detta externa system till att bestå av ett
specifikt nedskrivningssystem, vilket i Lacans fall var triaden av
teknologiska medier som dominerar nedskrivningssystemet 1900;
grammofonen, filmkameran och skrivmaskinen.
Foucault får även han en liknande behandling av sitt diskursbegrepp.
Precis som hos Derrida och Lacan hittar Kittler en punkt där Foucault
verkar peka just mot teknologiseringen av diskursen. Hos Foucault är
detta i begreppet Arkivet.[22] Kittler menar att det inte är en slump
att Foucaults undersökningar alltid slutar där skriftmediets dominans
utmanas av 1900-talets teknologiska medier som grammofonen och filmen,
vilka inte är möjliga att undersöka med hans metod. Därmed har Foucaults
ahistoriska föreställning om Arkivet som diskursens materiella bas
historiserats och teknologiserats till att gälla ett specifikt
nedskrivningssystem utsatt för historiska förändringar.
Det är just i denna teknologisering av vetandets materiella bas som
mediateorin öppnar för ett sammanförande av de empiriska och de
epistemologiska materialitetsteorierna. Den uppfyller kriterierna som
ställdes upp i förra avsnittet; den tar problemställningen kring
subjektets tillgång till varat på allvar, men bryter låsningen hos Kants
kategorier genom att externalisera, teknologisera och historisera
subjektets relation till världen. Därmed blir frågan om subjektets
tillgång till objekten en fråga om mediehistoriska undersökningar, låt
hända paradoxala sådana i och med att historikern själv utgår ifrån sitt
samtida nedskrivningssystem, vilket enligt Kittler från och med datorns
intåg benämns nedskrivningssystem 2000.
Så långt undersökningen har kommit hittills har det blivit möjligt att
utan att göra avkall på stringensen i Kants utmaning börja tala om
faktiska materiella objekt, så länge de tillhör en speciell klass objekt
som benämnts som medier; nämligen den klass av objekt som vetandet har
externaliserats, teknologiserats och historiserats till. Men det lämnar
ändå en stor det av världens myriad av objekt i alla storlekar och deras
“tingkraft” åt sitt öde — de nås bara medierat via medier. Än så länge
cirkulerar subjektet bara mellan medierna och tänkandet i ett
förhållandevis instängt rum. Ett sätt att ta sig ur denna loop är att
också problematisera mediernas status som subjektsgenererande materiella
objekt och visa på hur de i sin tur är osäkra och flyktiga fenomen vars
status som meningsförmedlande medium enbart uppkommer som ett resultat
av en rad konstruktioner. För att fortsätta in på det spåret kommer nu
undersökningen att närma sig det fält som i början angavs som själva
motivationen för denna utflykt, nämligen de digitala teknologiernas och
datorkodens materialitet.
Kod
Kod & Materialitet
Datorkoden och dess materialitet kan ses som ett extra lämpligt
undersökningsobjekt då det är vanligt att i dagligt tal lyfta fram just
de digitala teknologiernas immaterialitet som deras karaktäriserande
egenskap. Immaterialiteten jämförs ofta med de “gamla” mediernas tyngd,
långsamhet och materiella utbredning. Det inkluderar jämförelser mellan
böcker och pappersutskrifter med den digitala texten; mellan skivor,
kassettband och filmrullar med sina digitala motsvarande filformat och
jämförelser med att skicka brev eller transportera människor med de
digitala nätverkens dataöverföringskapaciteter. Numera introduceras
också ytterligare en nivå där även lagring av filer på den egna
hårddisken ses som tungt i förhållandet till lagring i “molnet”.
Historien om dematerialiserandet av digital teknologier kommer här att
presenteras på tre nivåer; människa-datorinteraktionen, cyberrymden och
den nya ekonomin.
1) Den första nivån gäller själva människa-datorinteraktionen. Sedan
datormusen uppfanns vid Xerox PARC i början av 80-talet rörde inte
utvecklingen runt den fysiska interaktionen mellan människa och dator på
sig i nästan två decennier; tangentbord och mus blev de facto
standard.[23] Inte heller skedde mycket i själva interaktionen, datorn
och skärmen stod lika stilla och tungt placerade som datoranvändarens
kropp; stillasittande i en stol, ögonen fastklistrade på skärmen,
rörelse endast i fingrarna och handlederna. De stora förändringarna
under den här tiden sker istället i mjukvaran, med de grafiska
gränssnittens intåg och dators allt högre kapacitet att visa avancerad
rörlig bild som gör användaren allt mer försjunken in i datorns
upplevelsevärld och som då glömmer bort tid, rum och kropp.[24] Både
utvecklare och analytiker fokuserar på vad som sker på skärmen som om
det fanns en direkt feedbackloop mellan informationen som presenterades,
användarens kognitiva apparat och påföljande input. När teknikföretagen
anställer experter på mänskligt beteende är det också kognitionsvetare
som anställs.[25] Problem som hjärnans kapacitet att känna igen,
bearbeta och memorera information är i centrum.
2) De digitala teknologierna har också varit föremål för, numera
kraftigt kritiserade, spekulativa framtidsvisioner om en tid där det
materiella spelar allt mindre roll, om inte helt upplöses. Denna andra
nivån är främst associerad med begreppet cyberrymden som föreställningen
att internet skulle komma att skapa en ny värld där kroppens egenskaper
inte hade någon betydelse, enbart intellektet. Kanske skulle vi en dag
till och med lämna kropparna helt bakom oss. Detta var en vanligt
förekommande uppfattning på den amerikanska västkusten på 90-talet.
Ester Dyson menade i “Release 2.0: A Design for Living in the Digital
Age”[26] att internet skulle rasera hierarkier och ojämlikheter på
marknaden genom att förvandla både individer och företag till jämbördiga
informationspaket. Det mest kända uttrycket för detta perspektiv är John
Perry Barlows “Declaration of Independence of Cyberspace” där han säger
“We will create a civilization of the Mind in Cyberspace”.[27]
3) Den tredje nivån slutligen håller sig inte till att enbart handla
om digitala teknologier men de är en förutsättning för den och deras
utveckling har skett parallellt med den. Denna utveckling går ibland
under namnet “den nya ekonomin”, och innebär i många länder en ekonomi
som består av en minskad andel industriell varuproduktion och en ökad
andel tjänsteekonomi och betoning på innovation, kreativitet och andra
“lätta” beståndsdelar hos ekonomin.[28] Den nya ekonomin kan sägas ha
nått sin topp under IT-bubblan i början av 2000-talet. Globalt innebär
“den nya ekonomin” friktionsfria flöden av information, varor och
kapital.[29] I “New Rules for the New Economy” menade Kevin Kelly att
“the world of the soft—the world of intangibles, of media, of
software, and of services—will soon command the world of the
hard—the world of reality, of atoms, of objects, of steel and oil, and
the hard work done by the sweat of brows”.[30]
Nu över till kritiken av dematerialiserandet på de tre nivåerna.
Kritiken mot dem har i alla tre fallen vuxit fram både som resultat av
sociotekniska utvecklingar och av nya teoretiska ramverk. Ppå första
nivån fokuseras det på utvecklingar inom designteori som har satt
kroppen i fokus av människa-dator-interaktionen. På den tredje nivån
kommer väljs kritik av den nya ekonomins påstådda immaterialitet ut från
ett kritiskt geografiskt håll. Slutligen på mellannivån kommer lyfts ett
flertal teoretiker som kommer ur den materiella medieteorin fram som
presenterads tidigare i artikeln. Denna mellannivå kommer sedan att bli
huvudfokuset för resten av artikeln.
1) Som beskrevs i presentationen av den första nivån så följde efter
etablerandet av gränssnittsduon tangetbord-och-mus två decennier med
relativ stiltje på den materiella interaktionen mellan människa och
dator, men de senaste 15 åren har det börjat röra på sig. Lucy Suchman
var banbrytande med att använda etnologiska metoder för att studera de
vardagliga, förkroppsligade praktikerna som låg bakom vad som tidigare
betraktats som abstrakt informationsbearbetning.[31] Fokus flyttas nu
från det kognitionsbaserade studiet av hur teknologi används till det
kroppsliga, performativa och ekologiska studiet av hur människor lever
med teknologi.[32] Detta har varit motiverat med att flytta ut
datorhanteringen från kontoret och dess statiska plats till att bli
mobil och inbäddad i dynamiska omgivningar, så kallad “ubiquitous
computing”,[33] vilket i sin tur varit pådrivet av en materiell
utveckling inom produktionsförhållanden där samma beräkningskapacitet
har varit möjlig att förpacka i allt mindre och allt energisnålare
enheter.
På den tekniska nivån är det första som bryter med den statiska datorn
att laptopen kommer och gör att användaren i varje fall periodvis mellan
olika stillasittande (eller -liggande) sessioner är mobil. Det finns
inte längre en given plats för datorn där den står från inköp till
återvinning. Parallellt växer mobiltelefonens popularitet fram
tillsammans med andra enheter i liknande fickformat så som mp3-spelaren.
Med dessa är användaren rörlig även i själva användandet och kan mycket
väl befinna sig i händelserika miljöer som mitt på gator i torg i en
storstad. Dessa sammansmälter sedan i så kallade smartphones med
surfplattan som medlare mellan smartphone och dator. På
datorspelsområdet kommit ett antal gränssnitt som direkt betonar
kroppslig aktivitet så som Nintendo Wii och Microsoft Kinect.
3) På den översta nivån har kritiken inte minst kommit från den
kritiska geografins håll som betonat det lokaliserade, situerade och
materiella i föreställningar om den dematerialiserade nya ekonomin.
David Harvey beskriver i “The Condition of Postmodernity”[34] hur den
globala kapitalismens till synes immateriella karaktär med
tjänstedominerade ekonomier och obehindrade globala flöden av varor och
kapital i själva verket är resultatet av ett antal materiella
struktureringar. För Harvey är det den ökade flexibiliteten i
produktionen och logistikens möjlighet till snabb omställning för att
möta nya behov, kapitalets möjlighet att omlokalisera produktionen samt
mer kraftfull informationsbearbetning som gjort att ekonomin framstår
som global, immateriell och utan friktion.
Nigel Thrift visar också i “Knowing Capitalism”[35] hur talet om “den
nya ekonomin” har skapat nya organisationsprinciper som i sin tur skapar
nya förkroppsligade subjekt vilka hela tiden måste hålla sig flexibla,
innovativa, kommunikativa och alerta.
2) Mellannivån är den som har attraherat mest kritik från
samhällsvetenskapernas håll. Detta är kanske inte så konstigt då den
behandlar mellanmänsklig kommunikation och samhälleligt leverne. Här
görs en översikt över kritiken för att i nästa avsnitt gå närma in på
ett par varianter av den.
Kritiken på den här nivån går ut på att på olika sätt visa att det som
av vissa anses vara immateriella fenomen, som händer “på internet” eller
“i molnet”, i själva verket är lokaliserade och/eller materiella. Även
om det inte alltid förekommer direkta referenser kan denna kritik sägas
ha samma ansats som den materiella medieteorin. Istället för att
behandla koncept som internet eller cyberrymden som abstrakta
företeelser visas här på de faktiska medieteknologierna som som ligger
bakom sådana föreställningar. Denna kritik sker ofta genom en närläsning
av de protokoll och maktstrukturer som gör internets existens möjlig.
Här finns både kritik från juridiskt håll av Tim Wu[36] som visar på de
politiska strukturer som har makt över nätverken och Alexander Galloway
som influerat av kritisk teori visar hur tekniska protokoll kan upprätta
kontroll även i distribuerade nätverk.[37]
Genom att göra närläsningar av specifika mjukvarors funktion kan
analysen både bli mer konkret än svepande formuleringar om cyberrymden,
men samtidigt mer allomfattande eftersom mjukvara är det som ligger
bakom olika mediala yteffekter som ljud, bild, virtual reality m.m.
[N]ew media may look like old media, but this is only the surface . .
. to understand the logic of new media, we need to turn to computer
science. It is there that we may expect to find the new terms,
categories, and operations that characterize media that become
programmable. From media studies, we move to something which can be
called software studies; from media theory — to software
theory.[38]
Inskription & Disciplin
Även om detta kan ses som ett konkretiserande av abstrakta
föreställningar om internet som en cyberrymd kan även denna strömning
kritiseras för att vara dematerialiserande eftersom den tar datorkoden
och dess funktion som givna. Denna kritik kommer att presenteras genom
Katherine Hayles och Wendy Chun.
Katherine N. Hayles spårar avmaterialisering kring datorkoden till vad
hon kallar “a postmodern orthodoxy that the body is primarily, if not
entirely, a linguistic and discursive construction”[39] som hon finner
i författare som Baudrillard. Hon menar att detta är särkilt
framträdande i fält som humaniora och informationsvetenskap som, på
grund av sina forskningsobjekt, har särskilda anledningar att behandla
det kroppsliga som diskurs och information. Trots försök att
materialisera diskurser blir de ändå medbrottslingar i en allmän
ideologi av avmaterialisering.
Istället vill Hayles lyfta fram “the material, technological, economic,
and social structures that make the information age possible”.[40] I
detta inkluderar hon alla de tre nivåer som nämndes i förra stycket —
från kapitalistisk ackumulation, via speciella konfigurationer och hård-
och mjukvara till de speciella gester och kroppshållningar som människan
utvecklat i förening med informationsteknologin.
Hon kritiserar även Foucaults panopticon-begrepp eftersom det gör
övervakningen diskursiv och totalitär, i och med att den bara analyserar
övervakningen på en strukturell nivå och på abstrakta kroppar men inte
på en konkret, förkroppsligad nivå. Detta förbiser enligt henne hur
faktiska kroppar alltid gör motstånd mot övervakningssystemen när de i
praktiken ska tillämpas.
[I]t diverts attention away from how actual bodies, in their cultural
and physical specificities, impose, incorporate and resist
incorporation of the material practices he describes.[41]
Hayles lyfter fram materialiteten genom att skilja mellan Foucaults
abstrakta kroppar och förkroppsligande som alltid sker i en specifik
kropp. Detta relaterar hon sedan till en annan binär uppdelning,
nämligen mellan inskription och inkorporation. För Hayles är en
inkorporation omöjlig att separera från det medium den äger rum i
(bokstavligen talat) och handlar om en specifik kropps särskilda
uttryck, exempelvis en viss gest eller ett leende. En inskription är
istället ett tecken som fungerar som om den kunde skiljas från sitt
medium, som alfanumeriska tecken på papper. Hayles betonar att det rör
sig om en spänning mellan dessa två; en kamp mellan inkorporerandets
situerade karaktär och praktiker som gör inkorporerandet till
inskriptioner. I relationen till varje materialitet pågår en kamp mellan
inskriptionen som framträder i all sin klarhet och inkorporerandet som
fördunklar och gör den svårtolkad.[42] På grund av denna ständiga
spänning mellan inskription och inkorporering är förkroppsligandet av
diskurser heller aldrig helt och hållet algoritmiska; aldrig helt och
hållet möjliga att formalisera i kod. Även om Foucault skisserar
strukturen för övervakningens funktion innebär det inte att utfallet i
varje enskild instans följer denna struktur.
Detta kopplar sedan Hayles till teknologisk förändring i och med att
inkorporeringen är det som skapar länken mellan teknologiska system och
de diskursiva praktiker i sin tur strukturerar vetandet.
When changes in incorporating practices take place, they are often
linked with new technologies that affect how people use their bodies
and experience space and time.[43]
Notera här att Hayles inte går direkt från nya medier till nya former av
diskursivt vetande utan menar att nya medier i första hand strukturerar
nya sätt att använda kroppen, vilket även borde inkludera hjärnan och
sinnesorganen genom nya minnestekniker och sätt att uppfatta världen.
Det handlar alltså om en kroppslig förändring som sedan skapar
förändring i vetandet. Hayles menar att detta vänder upp-och-ned på
Descartes premiss att utgångspunkten är att tanken är säker på sin egen
existens och sedan är skeptisk till all annan kunskap om världen.
Istället är det den förgående materiella inkorporeringen som gör att det
kognitiva medvetandet kan nå sin “säkerhet”:
the body exists in space and time and through its interaction with the
environment defines the parameters within which the cogitating mind
can arrive at its “certainties".[44]
\noindent
*
Wendy Hui Kyong Chun*. Inskription och inkorporation sker inte bara hos
mänskliga kroppar utan är även aktuellt i upprättandet av tekniska
systems funktion och maskin-till-maskin-kommunikation. Den mesta
kommunikationen hos de digitala teknologierna sker som bekant inte
mellan människa och maskin utan mellan maskin till maskin, exempelvis
kommunikationen mellan datorns olika delar. Genom Wendy Chun går det att
förstå hur denna kamp mellan inkorporering och inskription sker hos
datorteknologin. I artikeln “On ‘Sourcery,’ or Code as Fetish”[45]
visar hon hur datorkod inte har sin exekverbarhet som essentiell
egenskap utan att exekverbarheten uppstår först efter upprättandet av
ett nätverk av människor och maskiner.
How is it that code “causes" changes in machine behavior? What
mediations sustain the notion of code as inherently executable?[46]
Att utgå från mjukvara, som kritiken mot cyberrymden i förra avsnittet,
är enligt Chun att göra datorn “demonisk”, som på magiskt vis kan göra
inskriptioner levande. Här spelar hon på likheten mellan orden “source
code” (källkod) och “sourcery” (magi).[47] Hon menar att detta magiska
tänkande döljer alla de materialiteter som måste mobiliseras för att
datoranvändaren ska kunna få agens och leder till en fetisch-artad
föreställning om att datoranvändarens (inklusive programmerarens)
handlingar leder till ett visst resultat, att instruktioner är
ekvivalenta med deras resultat. Detta är också mjukvarans mål. Som Chun
säger: “The goal of software is to conflate an event with a written
command”.[48]
Detta, menar hon, kan också ses exempelvis inom det militära där det
ideellt inte får förekomma någon skillnad mellan ett givet kommando och
dess utförande samt inom konceptuell konst som enbart sysselsätter sig
med “källkoden” eller instruktionerna för konstverket men struntar i
dess utförande som bara ses som ett trivialt, manuellt arbete.
Men enligt Chun är inte koden och dess utförande per automatik
jämförbara, utan exekvering av kod är ett hantverk. Exempelvis nämner
hon att logiska grindar, som öppnar och stänger flöden av elektricitet i
processorn och därmed utför beräkningar, bara kan fungera som sådana om
de på förhand är korrekt tidsinställda. Även i en modern dator sker inte
detta alltid utan över tid så kan det bli läckage som skapar ett
magnetfält som påverkar närliggande signaler. Detta fenomen kallas
crosstalk och innebär att signaler skickade till en krets får effekt i
en annan krets. En sådan nedbrytning av barriärerna mellan annars
strikta kommunikationskanaler i datorkretsarna är för det mesta oönskat
och enbart resultatet av slarv i produktionen. Framgångsrik exekvering
av kod förlitar sig därför på en strikt disciplinering av hårdvaran. Om
denna disciplinering inte tas i beaktning kan mjukvaruperspektivet, som
tänker sig att exekverbarheten är ett resultat av kodens inneboende
egenskaper, med rätta kallas för fetisch — magiskt tänkande.
Kroppskontroll
Av förra avsnittet följer att kod kan betraktas som en speciell form av
manipulering av materialitet, snarare än som ett diskursivt fenomen.
Därmed skapas en länk mellan de mediematerialistiska frågeställningarna
från avsnitt två och den empiriska materialismen; externaliseringen,
historiseringen och teknologiseringen av vetandet har nu landat i
materiella manipulationer. Om medieteorin externaliserade vetandet till
nedskrivningssystem — till priset av att medierna blev fetischobjekt — så visar denna typ av kritik vilka mängder av materiella objekt som
i sin tur upprätthåller denna typ av nedskrivningssystem.
En dator kan bara exekvera kod eftersom den i ett tidigare skede har
åstadkommit en strikt disciplinering av materialiteter inuti datorn. På
samma sätt åtföljs bara ett kommando, inom exempelvis en militär
hierarki, av lydnad om soldaterna tidigare har disciplinerats till att
åtfölja ett kommando med en viss handling. I båda situationerna finns en
osäkerhet inbyggd på grund av materialitetens — både kislet och
kropparnas — egna agens och entropins effekt på alla strukturer.
Performativitet i uttalandet, exempelvis en domare som dömer en åtalad,
ligger därför inte i vissa uttalandens natur, utan är en effekt av en
socioteknisk disciplinering. På samma sätt är inte kodens exekvering en
form av inskription utan att omgivningen först gjorts
inskriptionerbar.
Ett annat sätt att närma sig detta är att använda Gumbrechts distinktion
mellan makt och våld i “The Production of Presence”. För Gumbrecht kan
all närvaro potentiellt leda till våld eftersom kroppar upptar plats i
samma rum. Mening å andra sidan karaktäriseras av makt, vilket innebär
att det våldsamma ögonblicket alltid har förskjutits antingen bakåt
eller framåt i tiden. Därmed döljer meningskulturen våldet som maktens
fundament. Detta leder i sin tur att meningskulturer kan förväxla makt
med distribution av kunskap och kommunikation när detta i själva verket
bara sker eftersom de diskursiva kanalerna sedan tidigare har
stabiliserats.
But the lines along which knowledge is distributed will only coincide
with the lines of power relations as long as the stability of the
lines of knowledge distribution is ultimately covered, even in a
meaning culture, by the potential and the threat of physical
violence.[49]
Översatt till kod och materialitet ser vi då att meningens position,
associerad med redan etablerad makt och frånvaro av materialitet upptas
av den tekniska funktionen, dvs. kodens exekverbarhet. Istället för
att mening innebär betydelsen något får för ett subjekt, vilket raderar
dess materiella substrat, så åsyftar funktion på att en viss inmatning
får en väntad utmatning. Uttryckt i mer bekanta datortermer innebär det
att en given input får en viss förväntad output. Precis som
meningsskapandet raderar tingets närvaroeffekt så raderar det
funktionella det teknologiska systemets närvaro. Ett dokument som detta
kan skrivas endast av att en viss tangenttryckning alltid åtföljs av ett
visst tecken på skärmen. Hur detta åstadkoms reflekteras inte över i
skrivande stund. Vad som gör detta möjligt är att datorn har makt, eller
rättare sagt kontroll, över sin omgivning. Denna makt skiljer sig mot
våldsutövning eftersom den inte behöver upprättas ånyo varje gång något
exekveras.
I datorn fall sker den här disciplineringen av det materiella i första
hand i tillverkningsprocessen. Detta går bland annat att se på hur
mycket energi det går åt till att tillverka en dator jämfört med att
använda en. Till skillnad mot exempelvis en bil – där ett visst mått av
våld, och därmed närvaroeffekt, kan skönjas i uppstarten av motorn, vid
accelerationens krafter eller när bilen försöker hosta sig fram på de
sista skvättarna bensin, och där ungefär hälften av energiförbrukningen
under bilens livstid sker i användningsfasen – så förbrukar datorn bara
ungefär 20% av sin energi i användningen.[50] De andra 80 procenten
förbrukas vid tillverkningen och framförallt i mikroprocessorns
tillverkning. Detta för att materialen – kislet, kopparn, aluminiumet
– med enorm precision och kraft tvingas till att anpassa sig och
låsas in i en struktur som är exakt optimerad för att maximera
beräkningskapacitetens och minimera felmarginaler.
Därmed döljs kodens exekverbarhets våldsamma fundament i det direkt
datoranvändandet och det enda som framträder är den beskedliga datorn
som till synes på magiskt vis plikttroget utför varje inmatat kommando
felfritt.
Diskussion
Denna artikel började i materialitetsteorier som å ena sidan undersöker
empiriska objekt och å andra sidan problematiserar subjektets tillgång
till tingen-i-sig. Mediateorin tog sig ur denna låsning genom att visa
hur subjektet är ett resultat av en teknisk funktion hos medier. Vidare
ledde undersökningen till slutsatsen att dessa medier bara kan ha
funktionen som medier om deras materialitet utraderas genom upprättandet
av funktion. Denna funktion visade sig i sin tur föregås av en
disciplinering av mediets materialitet.
Genom detta har det har uppstått en brygga från de empiriska
materialiteterna som undersöker mängder av materiella objekt och deras
agens, till de epistemologiska materialitetsteorierna som undersöker
subjektets relation till objekt. Istället för att behandla den senare
som en metafysisk fråga har den förvandlats till en empirisk, historisk
och socioteknisk fråga. Det öppnar då för möjligheten till att göra
undersökningar som skissar hela vägen från objektens rikedom till deras
disciplinering till funktionella medieteknologier som kan bidra till
meningsskapande för ett subjekt. Idag, i nedskrivningssystemet 2000, är
det framförallt en undersökning av den materiella disciplinering —
från extrahering av råmaterial, via produktion av hårdvara, till det
dagliga underhållningsarbetet — som möjliggör de digital nätverkens
existens som bör utföras.
Dock finns det alltid en blind fläck. Den består i alla de
disciplinåtgärder som måste har skett för att den som utför
undersökningen själv ska kunna ha makt att tänka och skriva.
Referenser
Barlow, J. P. “A Declaration of the Independence of Cyberspace,” 1996.
Retrieved from
https://projects.eff.org/~barlow/Declaration-Final.html.
Bennett, Jane. Vibrant Matter: A Political Ecology of Things. Durham:
Duke University Press, 2009.
Brown, Bill. Things. Chicago: University Of Chicago Press, 2004.
Chun, W. H. K. “On‘ sourcery,’ or code as fetish.” Configurations 16:
299–324.
Derrida, Jacques. Of Grammatology. Baltimore: Johns Hopkins University
Press, 1997.
Drucker, Johanna. The Visible Word: Experimental Typography and Modern
Art, 1909-1923. Chicago: University of Chicago Press, 1997.
Dyson, Esther. Release 2.0: a Design for Living in the Digital Age.
New York: Broadway Books, 1997.
Ernst, Wolfgang. Sorlet Fr\ran Arkiven: Ordning Ur Oordning.
Göteborg: Glänta, 2008.
Galloway, Alexander R. Protocol: How Control Exists After
Decentralization. Cambridge, Mass.: MIT Press, 2004.
Gedenryd, Henrik. “How Designers Work.” 1998.
Goldsmith, Jack L., and Tim Wu. Who Controls the Internet?: Illusions
of a Borderless World. New York: Oxford University Press, 2006.
Gumbrecht, Hans Ulrich. Production of Presence: What Meaning Cannot
Convey. Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2004.
Hansen, Mark B. N. Embodying Technesis: Technology Beyond Writing. Ann
Arbor: University of Michigan Press, 2000.
Harman, Graham. The Quadruple Object. Winchester, U.K.; Washington
[D.C.]: Zero Books, 2011.
Harvey, David. The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the
Origins of Cultural Change. Oxford [England]; Cambridge, Mass., USA:
Blackwell, 1990.
Hayles, N. K. “The materiality of informatics.” Configurations 1:
147–170.
Holbraad, M. “Can the Thing Speak?.” OAP Press, Working Paper Series.
Kant, Immanuel. Kritik Av Det Rena Förnuftet. Stockholm: Thales, 2004.
Kelly, Kevin. New Rules for the New Economy: 10 Radical Strategies for
a Connected World. New York: Viking, 1998.
Kittler, Friedrich A. Gramophone, Film, Typewriter. Stanford, Calif.:
Stanford University Press, 1999.
———. Literature, Media, Information Systems: Essays. Amsterdam: GB
Arts International, 1997.
———. Maskinskrifter: Essäer Om Medier Och Litteratur. Gr\rabo:
Anthropos, 2003.
Latour, Bruno. Reassembling the Social: An Introduction To
Actor-Network-Theory. Oxford; New York: Oxford University Press, 2007.
———. Science in Action: How To Follow Scientists and Engineers Through
Society. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1987.
———. “Where are the missing masses? The sociology of a few mundane
artifacts.” Shaping Technology/building Society: Studies in
Sociotechnical Change: 225–258.
MacKenzie, Donald. Material Markets:How Economic Agents Are
Constructed. Oxford; New York: Oxford University Press, 2008.
Mackay, Robin, ed. Collapse: Philosophical Research and Development.
Volume III. Falmouth, UK: Urbanomic, 2007.
Manovich, Lev. The Language of New Media. Cambridge, Mass.: MIT Press,
2001.
Meillassoux, Quentin. After Finitude: An Essay on the Necessity of
Contingency. London: Continuum, 2009.
Miller, Daniel. Material Culture and Mass Consumption. Oxford: Basil
Blackwell, 1995.
Moggridge, Bill. Designing Interactions. Cambridge, Mass.: MIT Press,
2007.
Parikka, Jussi. Insect Media: an Archaeology of Animals and
Technology. Minneapolis: University of Minnesota Press, 2010.
Redström, Johan. “Designing Everyday Computational Things.” 2001.
Suchman, L., J. Blomberg, J. E. Orr, and R. Trigg. “Reconstructing
Technologies as Social Practice.” American Behavioral Scientist 43:
392–408.
Thrift, Nigel. Knowing Capitalism. London: SAGE Publications, 2005.
Weiser, M. “The computer for the 21st century.” Scientific American
265: 94–104.
Williams, Eric. “Energy intensity of computer manufacturing: hybrid
assessment combining process and economic input-output methods.”
Environmental Science & Technology 38: 6166–74.
Winthrop-Young, Geoffrey. Kittler and the Media. Cambridge, UK;
Malden, MA: Polity Press, 2011.
Latour, Science in Action: How To Follow Scientists and Engineers
Through Society. ↩︎Latour, “Where are the missing masses? The sociology of a few
mundane artifacts.” ↩︎Latour, Reassembling the Social: An Introduction To
Actor-Network-Theory, 49. ↩︎MacKenzie, Material Markets:How Economic Agents Are Constructed. ↩︎
Miller, Material Culture and Mass Consumption. ↩︎
Bennett, Vibrant Matter: A Political Ecology of Things. ↩︎
Holbraad, “Can the Thing Speak?.” ↩︎
Kant, Kritik Av Det Rena Förnuftet. ↩︎
Se Mackay, Collapse: Philosophical Research and Development.
Volume III. ↩︎Meillassoux, After Finitude: An Essay on the Necessity of
Contingency. ↩︎Harman, The Quadruple Object. ↩︎
Holbraad, “Can the Thing Speak?.” ↩︎
Ibid. ↩︎
Gumbrecht, Production of Presence: What Meaning Cannot Convey. ↩︎
Ibid., p. xiv. ↩︎
Brown, Things. ↩︎
Exempelvis Ernst, Sorlet Fr\ran Arkiven: Ordning Ur Oordning;
Hansen, Embodying Technesis: Technology Beyond Writing;
Winthrop-Young, Kittler and the Media; Drucker, The Visible Word:
Experimental Typography and Modern Art, 1909-1923; Parikka, Insect
Media: an Archaeology of Animals and Technology. ↩︎Derrida, Of Grammatology. ↩︎
Kittler, Gramophone, Film, Typewriter, 33. ↩︎
Kittler, Maskinskrifter: Essäer Om Medier Och Litteratur, 24. ↩︎
Kittler, Literature, Media, Information Systems: Essays, 130. ↩︎
Kittler, Gramophone, Film, Typewriter, 5. ↩︎
Moggridge, Designing Interactions, 27–47. ↩︎
Ibid., 73–125. ↩︎
Gedenryd, “How Designers Work,” 19–58. ↩︎
Dyson, Release 2.0: a Design for Living in the Digital Age. ↩︎
Barlow, “A Declaration of the Independence of Cyberspace.” ↩︎
Thrift, Knowing Capitalism. ↩︎
Harvey, The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the
Origins of Cultural Change. ↩︎Kelly, New Rules for the New Economy: 10 Radical Strategies for
a Connected World, 2. ↩︎Suchman et al., “Reconstructing Technologies as Social Practice.” ↩︎
Redström, “Designing Everyday Computational Things,” 2. ↩︎
Weiser, “The computer for the 21st century.” ↩︎
Harvey, The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the
Origins of Cultural Change. ↩︎Thrift, Knowing Capitalism, 130. ↩︎
Goldsmith and Wu, Who Controls the Internet?: Illusions of a
Borderless World. ↩︎Galloway, Protocol: How Control Exists After Decentralization. ↩︎
Manovich, The Language of New Media, 65. ↩︎
Hayles, “The materiality of informatics.” ↩︎
Ibid. ↩︎
Ibid. ↩︎
Jämför Brown, Things. ↩︎
Hayles, “The materiality of informatics.” ↩︎
Ibid. ↩︎
Chun, “On‘ sourcery,’ or code as fetish.” ↩︎
Ibid. ↩︎
Ibid. ↩︎
Ibid. ↩︎
Gumbrecht, Production of Presence: What Meaning Cannot Convey,
84. ↩︎Williams, “Energy intensity of computer manufacturing: hybrid
assessment combining process and economic input-output methods.” ↩︎