Blay

Det har startats ett facebookevent (Länk utanför Facebook) som för deltagarna kommer att vara det sista eventet de deltar i. Ett antal personer, främst från Stockholms (?) vänstermiljö har bestämt sig för att hoppa av Facebook vid nyår. Gruppen är full av bra diskussioner för och emot, både från privata och politiska vinklar och jag rekommenderar en läsning av den. Flera är kluvna inför avhoppet och nämner å ena sidan fördelar med att nå ut till folk och att organisera via Facebook, å andra sidan problem med inlåsning, censur, övervaknig och bortslösad tid. Diskussionerna är vad jag kan se ett symptom på ett större problem att vi inte riktigt förstått relationen mellan informationsteknologier och politiska rörelser.

Kluvenheten och debatterna på facebooksidan beror mycket på att man har olika uppfattningar om vad syftet med informationsutbytet egentligen är. Ska man försöka nå ut till en “allmänhet” genom opinionsbildning och information om pågående politiska aktiviteter? Ska man tala med “vanligt folk” och påverka dem politiskt, kanske till och med att själva bli aktiva? Ska man koordinera arbete inom “rörelsen”? Jag sätter dessa begrepp inom “”, eftersom det inte rör sig om givna entiteter utan är något som delvis skapas genom informationsutbyte och kommunikation (som inte alltid är samma sak).

Ofta har det handlat om att å ena sidan upprätta en mer egen diskurs och å andra sidan nå ut till människor som inte är politiskt aktiva och påverka “samhällsdebatten” (också ett begrepp som är en mediaeffekt). Någon nämnde högerns strategier som exempel där t.ex. Avpixlat verkar ha etablerat en framgångsrik strategi som överbryggar den här skillnaden med å ena sidan egna mediautrymmen där en stark diskurs kan mejsas fram och som sedan förs ut i kommentarsfälten och till konversationer med “vanligt folk”. Detta visar att det kan vara en framgångsrik strategi att skapa egna medier istället för att bara hänga där “allmänheten” finns, men frågan är också om vänstern bara kan ta över högerns strategier som om det rörde sig om “två fotbollslag som kan använda samma strategier”, som det uttrycktes i en diskussion på IRC (se där, ett eget medieutrymme!). Består politik av olika konkurrerande diskussioner och grupper men med samma mål fast olika innehåll eller är högerns strategi och form på rörelsen speciellt anpassad efter vad de försöker uppnå och i sin form genomsyrad av paranoia, offerstämpel, elit/massa och kulturkrig mellan folk?

Det är här också frågan om konstitutionen av begreppen som nämndes i början. Varken vanligt folk, rörelsen, eller ens samhället, offentligheten och allmänheten är entiteter som man kan nå ut till. De i allra högsta grad produkter av en speciell mediesituation som skapades i och med tryckpressen och försök till universell (någotsånär) läsbarhet. Tidigare vänsterrörelser opererade inom detta – talade på torgen, startade tidningar som var tvungna att distribueras, flygblad, studiegrupper. Helt och hållet har dessa inte försvunnit. Nya medier som internet ersätter sällan helt och hållet den gamla mediasituationen utan de existerar parallellt, i kontakt och konfrontation med varandra och förskjuter varandras positioner och betydelser.

Men går det att föreställa sig ett annat sätt att tänka kring information och kommunikation på nätet? Som varken skapar en modell baserad på torgmötet, massmedierna eller källarklubben? Och detta är egentligen en diskussion som går bortom internetkommunikation, även om internets närvaro omförhandlar förutsättningarna för diskussionen till hög grad. Det handlar om mer än kommunikation, både internt och externt. Det handlar egentligen om ontologi, dvs vad är man för något? Vad blir man för något? Latour säger ibland, genom att luta sig mot Gabriel Tardes förslag om att vi bör ersätta verbet “to be” med “to have”, att “I am what I am attached to”. Det handlar då inte om individer eller “rörelser” som är något och nu ska kommunicera med informationsteknologi, inte om att ta in och skicka ut information, utan om att bli till genom att fästa sig vid saker, och ett sätt att fästa sig vid något är att etablera kanaler för kommunikation. Kommunikation skiljs här inte principiellt från aktion; man kommuicerar genom att agera och man agerar genom att kommunicera, båda sätter samman. Högern, via sina mediestrategier som nämndes ovan hade en klar bild av vad de ville komponera sin rörelse av, vem hur sätter man samman en vänsterrörelse? Vilka entiteter (mänskliga, tekniska, ekologiska) består den av? Att fästa sig vid något kan låta ganska statiskt och defensivt, som i befästning, men att vara fäst vid något kan både vara en materiell sammankoppling och ett emotionellt band, både hårt kopplat och elastiskt. Att vara fäst vid något innebär att när det rör sig, så rör sig du också, när det förändras förändras även du.

Här blir en av Latours poänger väldigt tydlig: “Det finns inget samhälle”. Det finns bara kollektiv komposition av samhällen genom att fästa oss vid ting, personer, praktiker, diskurser och värden. Samhället finns inte på torget, det finns inte på Facebook och det representeras inte i parlamentet. Vad måste något fästa sig vid för att bli en politisk rörelse? Vad måste rörelsen fästa sig vid för att bli stark och inflytelserik?

Innan man kan värdera om det är bra eller dåligt att vara kvar på Facebook gentemot att skapa egna medieutrymmen måste man ha tänkt över dessa frågeställningar om vad man egentligen bli, vad man vill vara fäst vid, och hur man vill komponera sina samhällen.