Blay

Skrev en lång kommentar hos 99our68 om Harmans besök. Detta är delen om innehållet i hans föreläsningar.

Efter seminariet var det dags för den första föreläsningen hör Harman där han i stort sett introducerade publiken till sin objekt-orienterade filosofi och hur den relaterar till och tar avstånd från delar av filosofihistorien som aristoteles, husserl, heidegger, bretano, whitehead, derrida och latour. Några nya grejer minns jag. Bland annat att han sa att han inte var materialist (eftersom det är en underminerande strategi) utan “formalist”. Minns inte riktigt hur han utvecklade detta. Han refererade till någon specifik mening av “formalism”.

Föreläsning nummer två. Nu är klockan över tre och jag och per herngren har hunnit till artisten i pausen för att köpa lite stärkande mat. Det märks att Harman är lite sliten här också. Denna föreläsning handlar om objekt-orienterad metod. Det är några upprepningar från första eftersom det är delvis ny publik. Bland annat upprepar han att aristoteles sa att det alltid är trevligare att höra en redan etablerad sanning än en ny eller liknande. Det som var nytt verkade hålla sig till hans artikel om new criticism och new historicism som han skrev nyligen.

Metoder menar han i varje fall är strategiska överdrifter som framhäver en viss aspekt av verkligheten på bekostnad av andra. Ooo är på sätt och viss en kontra-metod eftersom det redan finns inbakat i filosofin att ingen metod kan fullständigt uttöma sitt objekt. Så man ska inte dissa intellektuella modeströmningar menar han. Det är en nödvädnig följd av undandragandet. Som ett sidospår kan jag nämna att Harman verkar medveten om detta på ett självreflexivt plan också och tänker no gatt hans filosofi och metod kommer att hålla i en generation innan det är dags för nästa att ta över eftersom de överseenden och paradoxer som hans egen filosofi med nödvändighet genererar när den löser tidigare filosofers paradoxer kommer att ha blivit så uppenbara och problemetiska att något nytt måste till.

Han definierar i varje fall den objekt-orienterade metoden som att visa att det verkligen finns ett Real Object (RO) bakom Sensual Qualities (SQ). Med andra ord att riktiga objekt faktiskt existerar. Detta kan jämföras med Husserls metod kring det sinnliga objektets eidos där Husserl betraktade ett objekt ur flera vinklar och på flera sätt för att skala av de sinnliga kvaliteerna för att upptäcka vad saken man betraktar kan eller inte kan göra sig av med men ändå vara samma sak. Här kommer Harmans fokus på kontrafaktisk metod in. Alltså försöka undersöka vad som skulle kunna läggas till eller dras av från objekt utan att det för den sakens skulle blir ett nytt objekt. Han talade bland annat om att förstöra och förbättra konstverk. När blir det nya verk?

Här kommer hans artikel om new criticism och new historicism in. Har dissar NH eftersom de vill reducera konstverket till dess relationer vid skapandet. Betydelsen kan uttömmas genom att redogöra för relationerna som författaren var involverad i. Han köper delvis NC:s betonande av konstverkets autonomi. Att det är ett eget objekt frånskiljt från författarens intentioner och omständigheter. Däremot menar han att de gör misstaget att tänka verket i sig som en strukturell totalitet där varje del ingår i relationer med andra. Han menar till exempel att man skulle kunna ändra ord och meningar i Don Quixote, eller till och med byta ut vissa historier och personer i det, utan att det blir ett nytt verk. Men ngåon gräns finns förstås, frågan är när det “blir” ett nytt verk/objekt.

Detta gav vissa reaktioner, inte minst för publiken bestod av ett antal konstnärer. Harman menar ju att det finns en essens i objektet. Dock vänder han sig emot påståenden om att vi kan eller har förstått vad den är. Detta kring essensen väckte kraftiga reaktioner och skepsis. Bland annat en diskussion om kristendomen och om det kan sägas vara samma objekt genom historien. Harman menar ju t.ex. att en människa genom sin livstid blir nya objekt 5-6 gånger och här sa han att han tänker sig att det ofta har att göra med symbioser, att objekt förändrar sin essens genom att ingå i nya relationer. Kanske är det inte helt orelaterat till att Harman gifte sig för tre veckor sedan. Min personliga åsikt om essensen är att reaktionerna delvis var missuppfattningar om att han sa att vi kan nå objektens essens genom OO-M, snarare än att vi enbart kan visa på att det måste finnas en. Delvis även att det rör sig om ett ungt filosofiskt system som inte är färdigutvecklat och som inte ens Harman själv vet vad det är kapabelt till. Därför går det inte att ge fullständiga svar på frågan om essensen roll i det på samma sätt som man kan diskutera liknande hos Heidegger t.ex. Dessutom verkar essensen ha smugit in i hans projekt. Han skriver själv i QO att essensen las till eftersom det krävdes av fyrfaldens symmentri. Det saknades helt en linje mellan RO och RQ.

En annan intressant fråga var den om OOOs politiska konsekvenser, som jag visserligen inte tror att frågan handlade om men tolkades så av Harman, gissningsvis för att han är van att få den frågan. Här nämnde han att han föredrog filosofier som kunde användas av olika ideologier snarare än sånna som zizek och badiou som han menade riskerade att reduceras till språkrör för politisk aktivitet snarare än en autonom filosofi. Han nämnde t.ex. heidegger här som ju både genererat höger-heideggerianer och vänster-heideggerianer. Det var ett tecken på filosofins djup menade han. Så vi kan förvänta oss kraftiga sammandrabbingar mellan framtidens unga vänster-harmanianer vid universiteten i Kairo och gamla alp-strosande höger-harmanianerna.