Blay

Luften är kvav långt in på kvällen. Takfläktens luftdrag trycker ner en i sängen. Efter en dag i vibrerande hetta och avgaser på sex-filiga avenyer finns inte mycket kraft kvar till tankeverksamhet. Den sista caishasan hjälpte knappast heller. Internet laddar långsamt. Timeout. Nedkopplad. Uppkopplad igen. Skriver något i chatten och trycker på ENTER. Hoppar till webbläsaren. Sidan har laddat. Läser lite. Hoppar tillbaka. Texten har dykt upp och skickats. Här ligger vi, fast i en bubbla av negentropi bland kaotisk rörelse, expanderande kåkstäder och en världsdel som kastar sig mot det okända.

Världen kan följas genom ett terminalfönster men varje försök till ingrepp kommer för sent. Tiden är ur led. Det går bara att läsa ikapp. Infrastrukturen framträder så påtagligt att det går att snudda vid den. Långsamheten här. Hastigheten där borta. Hastigheten med vilken de råa tekniska relationerna framträder och avkläds varje förmildrande omslutning. Kan någon hädanefter hävda att någon reglering av nätverket i slutändan syftar mot något annat än den absoluta infomrationskontrollen?

Kom ihåg att absolut kontroll inte handlar om att planera varje steg utan om makten att kunna införa undantaget. Makten att kunna göra ingreppet i systemet. Att göra en koppling, att avbryta en annan; för att på så vis styra om flödet. Den makten innefattar också en kännedom om systemet från en slags utanför-position — inte den kännedom man förskansar sig genom att delta i livet i systemet — utan en från en viss kritisk distans, väntandes på rätt tillfälle att göra nästa ingrepp. Just nu upplevs den sällsynta känslan av att morgondagen omöjligen kan komma att vara så som gårdagen var.