Blay

Mexico är ett bilälskande land. Mexico City är en av världens mest avgasade städer där tiofiliga motorvägar i tre nivåer korsar rakt igenom stadskärnan. Landsbygden är än mer bil- och lastbildsdominerad. En gång i tiden fanns det en järnväg men den slutade fungera så nu används den inte, även om man kör över järnvägsspår lite då och då. Mexico är bilfanatiskt som USA fast helt klart mer low-end. Detta skapar en hel del hemska upplevelser, så som en nio timmars resa i 35+ värme tillbaks till staden efter ett besök i Catemacos djungel som innefattar skräpiga vägar som skickar metallföremål in i däcket med punka och åtlöje bland mexikanska truckers för att man inte kan byta hjul (tur att de inte fick reda på att jag inte ens kan köra en bil) som följd, två timmars skräckresa genom kurviga dimtäckta berg med max 20 meters sikt och feta lastbilar som blåser förbi i 80 knyck och en fem-filig motorväg mitt i nattens trötta ögon som tvingas avbrytas och som slutar på ett prostitutionsmotell som hyrs ut per timme med enbart porr på TVn, kondom och två halstabletter på nattduksbordet, plastöverkast och en automat med servetter bredvid sängen. Ja, jag är rätt traumatiserad. Men på grund av Mexicos oerhörda förmåga att skapa superfunktionalitet på den distribuerade mikronivån så ger motorvägen också utrymme till en hel del hacking, informella strukturer och gatuinnovation.

// Motorvägssamhällen Eftersom mexikanska bilar och vägar är så skruttiga så måste de stanna ofta. Runt stopp eller nedsaktningar växer det fram massvis med samhällen längs motorvägen. Dessa återfinns ofta mellan två väghinder - topes. Jag vet inte vad som kom först. Kanske skapades en mekaniker som gjorde att bilarna stannade där och som fick följden att någon började sälja färskpressad juice, som ledde till etablerandet av en taco-restaurang som till slut ledde till att man tvingades installera topes på vägen eftersom det var för mycket folk som korsade vägen till fots. Eller var det tvärtom? Kanske installerade något först topen med hundra meters mellanrum av oklara anledningar. Någon passade då på att sälja juice och tamales till de långsamt framkrypande bilarna. Eftersom topes ofta är höga så slet de på däcken och det var vanligt att bilar gick sönder, så en rullande mekaniker installerade sig permanent här. På det följde sen försäljningen av falska aztek-souvenirer och samhället var komplett.

Underliga är dem i varje fall. Ofta placerade mitt i ingenstans på en icke-plats som bara definieras av att den här motorvägen drogs precis där.

// Talacheros En vanlig syn i motorvägssamhällena precis som i storstäderna är ett stort däck där någon målat “Talachas” med vita bokstäver. Talachas är ett slags diversearbete, ett temporärt fix som i en och samma roll kombinerar bilmekaniker, snickare, rörmokare och annat krimskrams. En slags skrotnisse. Talacheros håller till i skjul-turned-skrotupplag och hit kan man gå med alla typer av fixarproblem. Talacheros gör inga certifierade jobb direkt men din bil kommer att hålla till nästa servicestation och din spis fungera tills den nya anländer. Det är billigt, snabbt och väldigt hacker-aktigt. Talacheros får mycket av sitt skrot från tilicheros som är de som går runt i områden med en vagn med en klocka på och ropar ut att de vill ha gamla spisar, elektronikskrot och reservdelar. De användbara fynden sälja sedan till talacheros och jag gissar at det förekommer en del utvinning av råmaterial också, så som koppar. Vissa på nätet översätter det med peddler som väl skulle bli nasare på svenska, men det är ju en inverterad process. De samlar upp skräp, inte säljer det.

Jag gillar talachas väldigt mycket. Deras verkstäder ser fantastiska ut. Som hackerspaces fast mer grov utrustning (knappast mikrokontrollers). Hela ekosystemet med tilicheros och talachas utökar sfären mellan kasserad produkt och skräp. Det finns en hel värld emellan dessa två tillstånd där material, delar och objekt återvänder in i det användbaras kretslopp flera gånger om. En verklighetens sub-domän som inte syns i det raster där bara fungerande objekt och trasigt skrot finns. Jag kommer att tänka på Jane Bennetts bok “vibrant matter” som jag läser just nu. Hon vill skapa en filosofisk förståelse för ting och kraften i ting som hela tiden överskrider människans användning och perspektiv på dem som objekt för instrumentellt användande. Talachas har en speciell förmåga att upptäcka denna “thing-power” som Bennett talar om i vad som för andra enbart skulle vara död materia.

Det är ett hackerperspektiv på materian och tingen. Att se vilka krafter som kan frammanas om ett visst ting kopplas samman med andra ting genom olika metoder. Att se det här tingets nya plats i ett annat livskraftigt system än det som det kasserades ifrån. Att se något som skräp och skrot är att ge upp. Att inte ha förmågan att upptäcka vilka krafter som kan ligga i en ny sammansättning. Att tänka att en ting eller en bit materia omöjligen skulle kunna sammankopplas på nytt.

//

Väggmålningar annonserar sonideros - band/ljudsystem och häxkonster - brujos - från Catemaco.