Blay

I mitt arbete på Interaktiva Institutet har jag rest på en hel del konferenser ordnade av diverse EU-finansierade forskarcommunities inom det EU kallar “Future Internet Research”. Detta är en mycket ambitiös (i pengar och självgodhet mätt) satsning på att göra EU-baserad forskning och företagande dominerande inom framtiden internet. Jag ska inte gå in på den visionen just här, även om den är väl värd att analysera. Det är ju här som EU kommer bränna miljarder de kommande åren och visionerna som tas fram här kommer dominera debatt och lagstiftning som kommer. Senast var jag på en konferens om “user-centric media”, som ju låter mycket bättre än motsatsen. Vad nu ickeanvändarcentrerad media skulle vara. Gissningsvis skulle det vara envägsriktad masskommunikation som Spotify och Voddler och allt vad de tjänsterna heter. Låt oss inkludera vad som ingår i “underhållningsspyan”, detta alltigenom vidriga koncept. Men jag undrar samtidigt, efter att ha sett var som forskas på inom den användarcentrerade medieforskningen om inte även kritik av underhållningsspyan, som ju bygger på samma konsumtionsmönster som pre-internet, möjligen mer sökbart och longtailat, är öppen för an annan spyas intåg, nämligen en ännu-icke-namngiven spya baserad på “prosumers” snarare än konsumenter. Paraplybegreppet “user-centric media” syftar på en mängd olika tekniker där kännetecknet är att användaren är aktiv och interaktiv. Ofta baseras dem på “user generated content” snarare än top-down-innehåll även om fältet inkluderar det märkliga forskningsområdet “social TV”, en slags sista dödsryckning från det utdöende TV-mediet där  TV-tittande ska kombineras med “sociala funktioner” med andra som tittar på samma program. Denna forskning utförs ofta av partnerships mellan gamla producenter av TV-program/-apparater och forskare. Anyway, det finns bra forskning också, som handlar om interoperabilitet i realtid mellan olika enheter, exempelvis möjligheten att flytta en arbetsyta mellan skärmar, datorer och mobiler. Processer skiljs från hårdvaran de tillfälligt körs på - en abstraktion med flera intressanta konsekvenser. Men många projekt är teknikdrivna projekt som löser problem ingen har och överbefolkar vardagen med massa “smarta” användarcentrerade tjänster. Det är inte underhållningsspyan men samma “osmälta sörja” infinner sig. Skillnaden är att det nu är vi användare själva som bidrar med innehållet i den. Varje tänkbar situation i ens liv fylls med en funktion för att vara “social” genom att dela med sig och vara kommunikativ. Visst kan samma argument framföras här som mot underhållningsspyan; att det bara är att välja bort det man inte vill ha. Detta är dock av mindre betydelse, eftersom spyorna av båda slagen får konsekvenser bortom det individuella valet. För lagstiftning, begär, politiska och ekonomiska och forskningsmässiga prioritering med mera. Se bara hur Spotify som underhållningsspya ritar om relationen mellan internetleverantör och tjänsteleverantör. Prosumerspyan, som vi tillfälligt kan kalla den, är i mångt och mycket en konsekvens av ett forskningsklimat inom EU där stora pengar satsas på stora projekt med förhoppningen att skapa framtidens internet. Då gäller det att visa upp sitt område som framtidssäkrat för EU-kommissionen vilket leder till märkliga prioriteringar till spektakulära med hopplöst gammalmodiga satsningar på “The Future 3D Media Internet” och liknande galenskaper. Det ser framtid ut för en politiker som inte elvt med internet och skepsis inför forskningsriktningen kan viftas bort med hänvisning till att man bygger för framtiden och inte för nuet. Varför inte motivera byggandet av virtuella 3D-miljöer med att det är bra för miljön om människor träffas mindre. Jag må låta neggig här, men det tror jag är nödvändigt för att tillfälligt bryta ett helt och hållet bejakande förhållningssätt till prosumer-tänket. Så låt oss pröva den nedbrytande metoden. När jag hör EU-byråkrater med djupa fickor tala om “breaking down barriers between producer and consumer” anar jag att något är lurt och att konceptet är på väg att korrumperas. När de talar om sharing i samma andetag som hårdare lagstiftning kring copyright undrar jag om vi inte bör osäkra revolvern kring det begreppet också. Ok, hur korrumperas det då? Genom tjänster. Genom att tänka internet som “access to services”, vare sig det är envägsdistribution av innehåll som Spotify eller användarcentrerade tjänster som det forskas kring här. I prosumerspyan får vi gärna gå dissa skivbolagen och hollywoodfilmer. Vi användare får gärna bli “empowered” genom att dela med oss av vår “content” hela dagarna via tjänsteleverantörernas tjänster. Tjänstetänket är kvar, contenttänket likaså, men nu är det prosumerslavarnas content som går runt runt i en vakuumförpackad feedbackloop och underhållningsspyr på sig själva. Att producera content centralt är ju både dyrt och en osäkerhet i en komplex omvärld. Prosumerslaven sharear konstant bilder, video och länkar, men inget händer förutom att trafik flyter genom tjänsterna. Det är vad som räknas. User generated content på nätet, frikopplat från tid, plats etc. En prosumer är precis lika underställd mjukvaran som en konsument, men bidrar själv med kräkset och skickar mikrospyor till andra användare. Det får inga post-digitala konsekvenser, eller får folk att faktiskt skapa kod. Nå, det är inte helt sant. Tjänsterna har ju API:er och mobiler kan positionsanpassa tjänsten. Ok, vi andas ut en smula här och ser var vi har hamnat. Är det så förfärligt verkligen? Nyckeln här verkar vara uppdelningen mellan tjänst och användare av tjänst. Detta leder till uppdelningen mellan tjänsteleverantörer som tillsammans med nätleverantörer (allt oftare samma aktör), två branscher som tillsammans bestämmer internets arkitektur och tillgänglighet. Dessa skapar tillsammans plattformen på vilken användarna rör sig. Måhända har användarna en större rörlighet inom de här tjänsterna än med sin tidigare roll som rena konsumenter, men den rörligheten är något som är helt underställd tjänsteleverantörens godtyckliga nåd. Möjligtvis går det att på egen hand skapa användande inom dessa tjänster som utvecklarna själva inte tänkte på; det finns alltid överflöd och flyktlinjer att upptäcka. Hur denna rörelsefrihet kommer att se ut kommer att variera beroende på ett flertal omständigheter som konkurrens och interoperabilitet. User-centric media tolkas nu inte som den positivt laddade frasen “sätta användaren i centrum” utan bör utläsas som “till varje pris behålla användaren som just användare”. Här installeras ett klassystem mellan tjänsteleverantörerna och användarna där de som till dags dato lyckats etablera sig och därför har möjlighet att ingå dealar med nätleverantörerna och utöva påtryckningar på politiker som försvårar för användarna att överskrida sin roll som just sådana. Det kanske mest luriga fenomenet inom det här området är så kallade “living labs”. Ett living lab påminner nästan om ett hackerspace och är byggda för att, som det heter, “involve users in the innovation process”. Men i ett hackerspace så blir usern, spacet och det som skapas där ett och samma assemblade, medan de två rollerna användare och utvecklare i slutändan upprätthålls i ett living lab. Nå, jag stannar här med ett inlägg som kan sägas ha etablerat en botten. Jag är själv ingen anhängare av puritanism så jag nöjer mig inte med svaret att det går att bygga egna tjänster. Den här frågan måste ses som en fråga om hela internets ekologi och hur tekniska processer även spiller över i politiska och nätakritektoniska och därför har en inverkan som sträcker sig bra mycket längre än till den enskilde användaren.