Blay

I Milano tidigare i sommar träffade jag Ippolita, ett kollektiv som nyligen kommit ut med en liten folder med korta stycken som mynnar ut i en slags kritik av web2.0 och sociala nätverk. Även om texterna innehåller en hel del bra insikter, som jag ska kommentera nedan, så svärtas de ner av en attityd som likställer kritisk genomlysning av ett fenomen med behållandet av en analytisk distans som ska avslöja fenomenets samma karaktär bakom det falska medvetande som alla andra är inbegripna i. Denna metod är mycket främmande för mig och känns inte alls passande för att förstå de sociala nätverken. En analytisk distans i en situation som denna innebär snarare att nyanser och guldkorn förbises till förmån för negativt generaliserande. Passionerad överaffirmation är att föredra! Texten börjar med att deklarera att web2.0 inte är ett revolutionärt verktyg. Så långt gott, men är detta verkligen en kritik att rikta mot stackars web2.0 istället för mot föreställningen om att en annan konfiguration av social mjukvara på egen hand skulle skapa en revolutionär situation? Vi fortsätter med en socialpsykologisk kritik av sociala nätverk. De framställs som en social drog för de med behov av den abstrakta Människan som är lokaliserad i en annan tid och plats. Vi exploaterar de sociala nätverkens vaghet för att framställa den här Människans egenskaper och själva fylla i luckorna i presentationerna med våra begär. Sen kommer tyvärr vad jag tror är en konsekvens av att inte involvera sig tillräckligt i nätverken och det är att de framställs som ett narcissistiskt sätt att framställa självet. Jag vet att det här är en utbredd analys men jag är oerhört skeptisk till den. Jag tror att om man går tillräckligt nära så kommer det här självuttrycket att förvandlas till något relationellt. Mycket närmare framställandet av en kontakt den avlägsna Andra som de började med. Det är inte ett Jag som framställs på sociala nätverk. Både användaren och de som besöker en profil förstår ju att det inte är Jaget som visas upp. Istället handlar det om kontaktytsintensifieringar, att presentera kontraktytor och ingångar till relationer, måhända med denna fiktiva Andra. Web2.0 kritiseras vidare för deras affärsinriktade “trust-doctrin” som har eliminerat de tidigare öppna, smutsiga forumen där konflikter uppstod. I de sociala nätverken kommuniceras det bara med “vänner”. Jag håller bara delvis med. Visst skapas sociala bubblor, men de sociala nätverken är ofta kopplade till annat - tänk för enkelhetens skull på facebooks events och grupper där kontakt med icke-vänner kan uppstå eller twitters @-ningar. Mikrokonfliktytor uppstår överallt och att bara se konsensus är att vara allt för onyanserad. Av samma anledning kritiseras vän-näten för att förhindra uppkomster och mutationer av nya sub-kulturer. I många fall sant, sub-kulturerna uppstår inte PÅ de sociala nätverken, men igen - sociala nätverk kopplar människor till andra platser. Allt sker inte PÅ internet, men möjliggörs genom internet. Kritiken mot konsensus och en instängd gruppidentitet där medlemmarna begränsar varandras utrymmen genom komplementära roller är relevant. Även internets distribuerade hjärna måste kunna vara schizofren och utsträckt, inte olika delar som tillsammans bildar en helhet. Givetvis kritiseras också användarna på de sociala nätverken att luras till att få sitt beteende datamineat och egentligen bara vara brickor i en affärsmodell. Likaså med så kallade medborgarjournalister som bara utnyttjas som gratisarbetare av medierna. Skulle telecomix vara lurade till att vara gratisarbetare åt DN? Att bara fokusera på ekonomi i bemärkelsen förflyttning av pengar missar verkligen en hel del. Klart det stämmer - det vet väl alla - men paranoian kring detta har jag mycket svårt för. Klart man ska vara medveten om vilken data som inte bör passera genom facebook eller twitter men av etiska skäl avstå från att data-minas känns torftigt. Man får rätt mycket ut i gengäld. Och att ekonomin kring detta är tvunget handla om att man ska få betalt för att göra vad andra tjänar pengar på (medborgarjournalistik t.ex.) och inte få betalt OCH kunna göra detta missar en hel del. Fokuserandet på att folk inte får betalt överskuggar också betydelsen av TID som förvisso berörs i en kort passage. Hur kan vi hantera de sociala nätverkens tid och inte bli ägda av tiden det tar att hantera dem, läsa bloggar och backloggs, sitta och vänta på att en ny, spännande uppdatering ska ske. Tål att tänkas och tinkas vidare på. Härnäst kritiseras sociala nätverk för att bara vara trender där användarna så fort de installerat den senaste widgeten flyttar vidare till andra. Nej, de sociala nätverken anses knappast vara ett hållbart system för att skapa politisk kontinuitet. Men sen när förväntade sig någon att myspace skulle vara ett leninistiskt massparti för politisk förändring. Ja, folk flyttar snabbt mellan nätverk, men inte som godtyckliga trender. De sociala nätverken utsätts för selektionsprinciper (kommer knappast ta med alla facebookvänner till nästa nätverk) och utvecklingen av sociala nätverk är progressivt. De tar lärdom av varandra, kopierar, muterar och förbättrar. Inte för att nå fram till en perfekt slutpunkt men för att anpassa sig till nya begär och behov som uppstår av nya situationer. Jag undrar ibland vilket torftigt internet författarna har befunnit sig på där allt bara är en sval kontrollmiljö av konsensus och brist på initiativ. Överhuvudtaget är texterna besatta av massan och hur massorna är lurade, utnyttjade, trendinriktade, narcissistiska och så vidare. Man måste faktiskt släppa den här besattheten kring massan. Intressanta saker händer inte för att massorna reser sig och utför något. De händer när en “kritisk massa” nås. Inte en majoritet, men tillräckligt många. Tänker man så ser man istället en oändlighet av intressanta initiativ som vävs samman. Det finns ingen anledning att samla allting under ett tak utan tillåta flera initiativ ha exterioritetsrelationer. Ett kort stycke tar upp indymedia och vad “indymedia2.0” skulle kunna vara. Indymedia som ju var ett försök att samla alternativ media under just en identitet. Nätverk som kopplar sig till andra nätverk och smittar varandra tas föredömligt upp som en strategi, men överhuvudtaget känns idén om media ofräsch. Alternativa sätt att skicka ut information är inte på långa vägar lika intressant som nya sätt att skapa gemenskaper och sammanhang med hjälp av information och kommunikation. En text efterlyser ett “medvetet användande av digitala teknologier”. Här har vi det här ordet igen. Som både innefattar att massorna är omedvetna om de faktiska förhållandena, men också att författarna håller sig “medvetna” i sitt engagemang med sociala nätverk och inte låter sig dras med. Egentligen är de ute efter en mycket bra sak - att vi måste tränas i att utveckla våra begär mot teknologin. Vad vill vi av att sammankopplas med maskinen, hur kan vi njuta av maskinen, vilken plats har maskiniska artefakter i våra liv. Men att för den skull behöva lyfta upp interaktionen med maskiner till en medveten nivå, dvs bort från kroppsliga affekter, är fel väg att gå. Denna träning i att utveckla begär mot maskinen måste gå via en affirmation, via affekt, via absolut närhet och upplösning. För när vi kommer ut genom inzoomandet i maskinfraktalen kan vi sägas ha övats upp i detta begär. Jo, jag säger komma ut, för det finns också en suicidal inzooming mot singularitetspunkten (där en mikroskopisk kopia av mandelbrotsmängden finns) som leder till en evig återkomst.