Blay

Från Don Slater och Janet Kwami kommer studien “Embeddedness and escape: Internet and mobile use as poverty reduction strategies in Ghana”. Studien handlar om medieanvändande bland unga i huvudstaden Accra i Ghana och jämför intenretanvändande med mobiltelefonanvändande och vilka relationer som skapas och upprätthålls med dem samt hur medierna används som fattigdomsreducerande strategier. Det studien kommer fram till är att internet nästan uteslutande används för att skapa nya relationer med européer eller amerikaner, medan mobilanvändandet används för att odla redan existerande relationer med släkt och vänner i Ghana. Dessa två motsatta strategier är fortsättningar på historiskt etablerade strategier för att reducera fattigdom - antingen skapa nära gemenskaper och använda det utökade släktskapet som en resurs (strong ties) eller drömmen om att fly till andra, rikare områden och idealiserandet av möjligheterna “abroad” (weak ties). Huvudpoängen är att jämföra med hur biståndsprogrammen i Ghana föreställer sig användandet. Vi kan också se en slagsida mot projekt som OLPC som likaställer “empowerment” med tillgång till teknik och kunskap i form av information som är skiljd från existerande sociala relationer och etablerade användningar av internet.

//

Internet Två saker är dominerande när det gäller internetanvändande. (1) Internet används på internetcaféer där unga spenderar en betydande del av sina pengar på att köpa tid på nätet och (2) alla chattar. Chatt är det helt och hållet dominerande sättet att använda internet, till den grad att flera ungdomar som Slater och Kwami pratar med har använt nätet i flera år utan att någonsin hört talas om eller besökt webbsidor. Chattandet sker med okända människor “abroad” och rör sig kring ytliga, slumpmässiga kontakter med dussintals chattfönster öppna på en gång. Syftet kan vara allt från romantiska, business-motiverade, kontaktskapande eller bara göra “abroad” mer påtagligt. Det handlar om strategier för att få tillgång till nords sociala, ekonomiska eller kulturella kapital. Som sagt är föreställningen om “abroad” något som är historiskt rotat i livet i Ghana och som Slater/Kwami skriver kan man antingen se det som att denna kontakt med “abroad” nu är medierad genom internet eller se det som att internetanvändandet är medierat genom kontakten med “abroad” eftersom det är endast på det sättet som en kontakt med internet upprättas. Internet som informationskälla som som lagring och hämtning av information är helt frånvarande. Vi ser här att “the digital divide” inte i första hand handlar om tillgång till teknologi eftersom internetanvändandet snarare reproducerar nord/syd-relationer. Tillgång till internet måste också följas av strategier för hur det bäst används för fattigdomsreducering. Digital tillgång måste knytas till övriga sociala utvecklingar och är inget som utjämnar villkoren i sig. Frånvaron av sådana strategier har också att göra med tillgångens materiella sammansättning. Om alla bara använder internet några timmar på ett café kan man inte räkna med folks tillgänglighet, samtidighet och snabba svar utan måste se till att använda sig av de resurser som finns tillgängliga den timmen då man är uppkopplad, oftast ett antal random nordbor. Internet används som vi sett som ett realtidsmedium, men de lokala fördelarna med det försvinner om inte alla är uppkopplade lokalt samtidigt. Då existerar internet i ett socialt vakuum. Internet blir en bubbla av slumpad realtidskontakt och det finns varken något som kopplar internetanvändandet till lokala utvecklingar eller några lokala ramverk som öppnar upp till ett bredare internetanvändande.

\

Mobil Det första Slater/Kwami uppmärksammar om Ghanas ungdomars mobilanvändare är ett hack. De överväldigande majoriteten av samtal är ofullständiga, så kallad “flashing” eller “ringa-en-signal”. Givetvis för att det inte kostar något. Släkt och vänner pingas dagligen av dessa flashningar. Därmed används telefonen för att bekräfta och stärka redan existerande, varaktiga relationer som föregår mobilanvändandet. I vissa fall även som en form av övervakning (“jag har koll på dig…”). Genom att flasha så reproduceras dessa relationer som direkt, förkroppsligat och geografiskt närvarande, trots eventuellt fysiska avstånd. Det behövs ingen kommunikation eller informativt utbyte; ett blinkande, en signal och ett namn från adressboken gör relationen påtaglig. Ett väldigt minimalistiskt och informationssnålt sätt att stärka relationer. Precis som med internet handlar det här om tillgång till både socialt och ekonomiskt kapital. En flashning kan både innebära “glöm inte att jag tycker om dig” och “glöm inte att skicka tillbaks pengar till din familj i byn nu när du flyttat till storstaden”. Gränserna däremellan är såklart aldrig enkla att dra.

\

Hybrid Uppdelningen mellan internet och mobiltelefonen (där internet uteslutande syftar på stationära datorer) fungerar i en studie gjort i Ghana 2005, men är såklart ingen given uppdelning utan något som skapas i en viss medial situation. I andra situationer skapas olika hybrider av mobilitet och internetanvändande. Inte enbart av internet-kapabla mobila enheter och internetnärvaro, exempelvis mobiltelefonens sms-funktion kan också användas för att kommunicera med internet. Hybridiseringen mellan mobilitet, eller närhet, och internet för att även nätet kan användas för att vårda existerande relationer. Möjligheter till fysisk rörlighet innebär också att den flykt som internet i Ghana står för, en slags drömsk, abstrakt flykt, också kan realiseras genom urbanisering eller utomlandsresande. Därmed får vi inte den tydliga uppdelnignen mellan flykt från sociala relationer och vårdande av sociala relationer. Kanske representerar den här hybridiseringen också en föränring i effektiviteten i olika fattigdomsstrategier. Från ett samhälle där strategin handlade om att bygga starka gemenskaper med det utökade släktskapet för att hjälpa varandra och dela resurser, via ett samhälle där moderniseringen skapade drömmen om storstaden, flytten till nord och andra möjligheter i fjärran, till dagens hybrida nätverkssamhälle med flytande och snabbt skiftande gråzoner mellan starka och svaga band, mellan när och fjärran, mellan inbäddning och flykt, mellan virtuellt och fysiskt. Ibland samverkar de olika strategierna, ibland motarbetar de varandra, men medier som existerar i denna hybrid måste kunna förhandla med denna ambivalens.

The very idea of convergence between the two media – on this basis – > would require the closing of a gap that is not between two > technologies, or two uses, or two institutional structures, but rather > a gap between practice and fantasy, between embeddedness and escape, > between long term, complex obligations and a fantasy world of > ‘something for nothing’, of gain without enduring obligation, of a > kind of freedom by which non-African modernity is often understood.