Blay

Sorry readers of the latests posts, this needs to be in Swedish… Det här är ett referat och kommentarer till föredraget av Mansur Aziz från Beirut som följde på mitt föredrag på Hackmeeting i Milano. Mansur är involverad i libanons internetaktivism och alternativa media och har stor koll på den arabiska internetvärlden, bloggosfären och den internetcensur som förekommer. Han berättar att Libanon är det enda landet i arabvärlden som inte har någon internetfiltrering. Det har heller inte förekommit några arresteringar i samband med yttrandefrihet på internet. Eftersom bloggsosfärer ofta kommenterar, kritiserar eller komplementerar massmedia tenderar de att följa nationella gränser. Mansur berättar att den arabiska intenretvärldens gränser är mer komplicerade än så. Folk skriver antingen på klassisk arabiska, som kan förstås av de flesta, eller på dialekt som följer vissa gränser och inte går att förstå av araber utanför dialektens område. Språkgränserna följer också klassuppdelningar där många bloggare är utbildade på elituniversitet utanför arabvärlden och av dem skriver en del kring nordafrika på franska medan saudiaraberna ibland skriver på engelska. Även i Sverige har vi ju den här pendlingen mellan engelska och svenska där engelska ger mer räckvidd men alltid mindre intryck än att skriva på svenska. Arabvärlden har också en mycket stor diaspora (bland annat bor det 8 miljoner libaneser i Brasilien vilket jag inte hade en aning om) som är aktiv på nätet. Ofta behövs det bara några få svaga länkar för att koppla samman två gemenskaper (se the strength of weak ties) och Mansur nämner protesterna i Iran där ett relativt fåtal twittrare står för stor del av kommunikationen. Hastigheten på nätet är fortfarande en faktor i många länder i arabvärlden. Många privata uppkopplingar ligger under gränsvärdet som gör det lönt att ladda upp video till exempel, även om mobiltelefonerna har den funktionen. Mansur berättar att för inte så länge sen satt och laddade upp videoklipp i 2kb/s. I den här hastigheten blir även sådant som att jobba med shells eller snabba chatlösningar problematiskt. Kan vara värt att tänka på fler sådana gränsvärden för vilken typ av internettande som är möjligt och även vilka icke-digitala vägar man i en given sitution måste ta för att överstiga gränsvärdet. Hur långt måste man till exempel gå med en film på ett usb-minne eller en mobiltelefon för att komma till en person som har en uppkoppling som möjliggör snabb uppladdning. Under vilken hastighet överstiger tiden det tar att ladda upp ansträngingen och risken med att fysiskt gå med datan till en annan uppkoppling. Uppkopplingarnas psykogeografi kanske… Över till internetcensuren då. Här är Mansur briljant. Censuren sker vid olika punkter i nätverket. Vi känner till de centrala metoderna som DNS-blockering eller blockering efter innehåll som kan läggas på ISP-nivå. Men det finns även mer lokala varianter. Internetcaféer går ofta längre i censuren än nödvändigt för att inte hamna i trubbel. Likaså med de vanligt förekommande individer som skaffar en satellituppkoppling som de sedan under informella omständigheter säljer uppkoppling till åt boende i området. Men det finns även sociala tekniker för internetcensur. Exempelvis på offentliga inrättningar som internetcaféer uppmanas användarna i vissa länder att rapportera allt skumt de ser. Det förekommer även att internetcaféer har kameror inställda på att både fånga användarens ansikte och de webbsidor de besöker. Det mest bisarra måste vara de kinesiska gulligt tecknade poliserna Jingjing och Chacha som ibland dyker upp på skärmen, påminner användaren om att denne är övervakad och uppmanar dem att rapportera misstänkt beteende. Men inte heller den privata sfären är en frizon. I många länder är det familjen som är den största internetcensorn. Något som Mansur lärde sig efter att under flera åt arbeta med att lära barn och ungdomar att använda nätet. Han blev chockad över hur ofta föräldrar eller äldre syskon var de som mest hämmade barnens kreativitet och frihet. Något att tänka på nästa gång privat kommunikation eller öppna nätverk sätts upp som en zon fredad från statlig storebrorsövervakning. Storebror i mer bokstavlig mening kan också vara övervakare. Lösningarna då? Ja, anonymitet kan vara en lösning såklart, men även det motsatta; bli mer öppen, mer transparent! Antingen som skedde på twitter nyligen; det ryktades om att iranska myndigheter följde alla som hade Teheran som plats på twitter. Istället för att ta bort det så började folk över hela världen sätta Teheran som plats. Vissa verkade tolka detta som nån slags symboliskt stöd, men det var alltså en direkt taktik för desinformation. Men öppenhet kan också vara vad den egyptiske bloggaren Wael Abbasgör. Hans blogg är tredje träffen på google vid sökning på det arabiska ordet för Egypten. Han är mer läst än vissa dagstidningar och givetvis en obekväm röst. Men istället för att vara anonym är han helt transparent. När hans granne som också är polis bryter sig in i hans lägenhet lägger han upp info om det i realtid och publicerar sedan bilder på de skador han fick vid misshandeln. Det viktigaste menar Mansur är ändå att överkomma paranoian. Don’t be intimidated! Men han är även kritisk mot idén om att öppen kommunikation automatiskt skulle skapa öppna samhällen. Det har man sagt i tio år, menar han, men det har inte hänt. Tvärtom har många av de länder som förutspåddes skulle öppna sig när internet kom blivit mer auktoritära, både för att de använder internetteknologi för att kontrollera mer och djupare in i det sociala men även för att reaktionen på internetteknologin blir hårdare repression. Dessutom används internet ofta för att undkomma den sociala verkligheten snarare än för att förändra den. För att återknyta till mitt föredrag - intern1 och internet0, det finns så många nätverk och konfigurationer att undersöka utanför konfigurationen licenserad-ISP-och-uppkopplad-persondator. Begreppet öppenhet kan innehålla så mycket mer än neutrala internetleverantörer.