Blay

Telekompaketet gick… sådär. Men för varje drabbning uppdagas undermåliga strukturer, vi blåser in affekt i systemet (som Karl Palmås säger) och vi bygger. Måns på Cybernormer skriver om dettautifrån Castells uppdelning i motståndsidentiteter och projektidentieterdär han, likt Castells, menar att nätpolitiken inte får stirra sig förblindad på motstånd utan måste bygga upp ett eget civilsamhälle. Jag kommenterade på inlägget så som följer nedan och la dit extra kommentarer längst ner.

//

Mycket vettig frågeställning och något som diskuteras vitt och brett inom nätpolitiken enligt min erfarenhet. Både tendenserna existerar, men jag ser det inte som den enes kamp mot den andre. För ensidigt åt endera hållet är destruktivt med bitterhet och cynism å ena sidan och marginalisering å den andra. Nätpolitiken byggs upp av kombinationer av intensiteter och vakuum där telekompaketet var en oerhörd intensitet som nu avtar bitvis, men som byggde upp nya nätverk och kontakter som kan användas för konstruktivt skapande. Under rättegången mot the pirate bay hade vi i piratbyrån helt klart ett sådant perspektiv. Rättegången ansågs vara en “spectrial”, teaterföreställning, som öppnade upp en mängd scener för oss och andra att träda fram på. Rättegången i sig gick ju åt skogen, men varje sådan förlust skapar bara en ännu starkare känsla att vi samtidigt är med och bygger gemenskaper som i en inte alltför avlägsen förvaltar samhället. Intresant vore också att analysera olika verktygs skapande av olika slags identiteter. Är t.ex. twitter mer anpassat till ren moståndsidentitet med sitt snabba spridande av uppmaningar. Likaså den kritiserade bloggväggen (http://copyriot.se/2008/10/25/bloggvaggarna-fordummar/). Hur är det med wikis, irc, seminarier, telefoner. Den historiska förlagan till “de drag av projektidentitet som varit så tydliga under internets första årtionen” är ju också den amerikanska motkulturen som bland annat beskrivs i “from counterculture till cyberculture”. En uppgivenhet med politisk förändring kring vietnam och en brutal repression från den egna staten ledde till motkulturen som flyttade ut till communes på landet och försökte skapa hållbara samhällen. Gänget kring “The Whole Earth Catalog” blev cybererans pionjärer. Den intressanta skillnaden tycker jag är att dagens projektidentitet inte bygger i samhällets utkanter i en slags ren utsida till maktrelationer utan mitt i centrat, mitt bland politiska, mediala och kommersiella krafter. Den hackar och modifierar befintliga system snarare än att förstöra gamla och bygga nya och just därför är det så intressant att den lever nära en motståndsidentitet.

//

Nätpolitiken handlar varken om att förstöra en utsida eller bygga en ny insida. Både skulle separera en viss identitet från övriga samhället och utifrån denna identitet ska det förändras. Istället kan man beskriva nätpolitiken som något som färgar alla områden som den berör. Internet omvandlar affärsverksamheter, politiska förutsättningar och förståelse av kultur, uttryck och deltagande. Rent tekniskt handlar det som att animeradöda ting. De ting som tidigare inte kunde kommunicera kan helt plötsligt prata med varandra och anpassa sig till omgivningar. Den elektriskt laddade färgningen bildar nya strukturer som genomkorsar de gamla och till slut, när flödet växt sig tillräckligt starkt  stöter ut de gamla byggstenarna. Till slut kommer även internets flöden stanna av i styrka och bli mer trögflytande, men formbarheten och den elektriska laddnignen kommer ligga kvar.