Blay

Reflektioner om information, sammankoppling och överflöd utifrån två artiklar om moln. Förvänta er ingen klarhet.

//

Överflödet Musiken har gått samma öde som datorn till mötes. Just eftersom vi brydde oss så mycket om dem har vi fått dem i överflöd, och just eftersom vi har fått dem i överflöd har vi slutat bry oss om de enskilda instanserna av dem. Detta skulle betyda att musiken också kommer smälta in i bakgrunden precis som datorn har gjort och just på grund av detta tillbakadragande bli ännu mer genomgående (sympatiskt projekt av goodiepal av den anledningen att göra icke-teknologisk datormusik). Genomgående i bemärkelsen att det inte är en egen domän utan istället genomsyrar varje annan domän. Det har skett en transformation från objekt till väv. Hårdvaran idag är mer avancerad än mjukvaran, vi har ett överflöd av bandbredd och outnyttjad kapacitet. Mjukvaran är mer avancerad än vår fantasti. Det orealiserade med internet är fortfarande oändligt mycket större än det realiserade. Den insikten är viktig att komma ihåg för de så kallade branschföreträdarna talar om att internet står i vägen för deras “digitala tjänster” eller att “samma regler måste gälla på nätet som utanför”. Vi kan inte ha slutat tro på nya internetrevolutioner. Det samtida nätet är inte vad vi måste leva med och uppgiften är inte att cementera nuvarande tillstånd. Beklagar, ni som trodde att ni precis hajjat “nya medier”. Nu är det inte en linjär förbättring av tjänster som behövs. Vi måste lära oss att spendera datorkraft och information, inte vara sparsamma med den. För så ligger det till, stannar internet av kommer det att sönderregleras. Det kan inte fungera som en cementerad struktur utan måste hela tiden vara rörlig och dynamisk. Det enda sättet att bevara internet är att utveckla internet, att göra internet.

//

Livsströmmen. Inte bara en mjukvara utan ett lagrat liv, som kan vidarebefodras, som korsar andras. Jag undrar om inte ström är fel metafor. Det signalerar ett liv som flyter i en riktning, kontinuerligt utan hopp, utan snedsteg som gjordes om. En sak får metaforen i varje fall rätt. I en uppkopplad datorvärld blir gränssnittets främsta uppgift att hantera tid och relation (inte olikt hjärnans minne), till skillnad mot rum, vilket en isolerad dator med en enda användare hanterar (filhierarkier alltså). Den uppkopplade datorn sortar information när den plockas fram, den isolerade när den stoppas in. Livsströmmen har egentligen bara två lägen - placera och fokusera. I det digitala, där den synliga identiteten är ett dataspår, är rätten till privatliv inget mer än rätten till inkomplett information. Inte bara vad som inte eftersöks utan vad som inte lagras, vad som oåterkalligen förstörs. Inte bara att döljas i informationsmängden och minimalisera risken för att bli utvald. Det privata som en aktualiserad händelse helt okänd för andra tider och platser. Någonting var det som förändrade världsbilden och förstörde idén om att det kunde finnas en händelse som inte lämnade några spår. Kanske var det satellitbilderna. De som fångar allt, om än i så pass låg upplösning att vissa händelser inte registreras som händelser utan tillsammans med andra bildar ett genomsnitt i en punkt, d.v.s. en pixel. En händelse som lagras, men inte som enskild händelse utan som del av en helhet. I svärmen förlorar varje individuell enhet sin identitet. Varje dator förlorar sin individuella informationskropp för att istället bli en processorcykel och lagringsutrymme i svärmens gemensamma beräkningar, lika individuell som enskilda molekyler i luften. Vi vill att vår data ska förlora sin individuella identitet. Viss data. Men den vi avindividualiserar ska vara inkomplett, viss data lämnar inte sin container. Vilken data vi vill ha i en container eller avindividualisera och göra potent i svärmen är en fråga om mod och risktagande. Kanske även dumdistrighet. Det har mindre att göra med metafysiska uppfattningar om jagets gränser än om konkreta efefkter hos informationsdelning och återkoppling. Det innebär att privat och publik är en mjukvarufråga och gränserna flyttas i olika sammanhang, och tidpunkter. Att skydda rätten till privatliv blir därför svårt att ha som politisk princip. Det skulle snarare handla om en slags databaspolitik som också är bredare än vad som rör privatlivet och rätten till privat information. Om filmen är en post i en livsström, som tar utrymme, d.v.s. tid från andra så är musiken en färgning av strömmen. Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat. Som att sitta på en uteservering och läsa medan en parad av människor strömmar förbi. Då och då fångar någonting uppmärksamheten. En bekant eller en okänd skönhet.