Blay

Det här inlägget tangerar både tidigare inlägg om svinfluensan och det förra inlägget om nätpolitiken. De smittontologiska tankarna inom nätpolitiken sätts ju  verkligen på prov nu när en RIKTIG smitta sprids. Professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg jobbar bra smittontologi i en debattartikel i DN.

Vi måste kunna hantera den panik smittan utlöser. Domen kommer att bli hård om vi inte satsar på vaccintillverkning. Vaccin ger inte hundraprocentigt skydd, men har en viktig psykologisk effekt.

Nyckelordet är procent. Direkt är vi inne i den probabilitetspolitik som förra inlägget behandlade. Viruspolitiken handlar om att arbeta med risker, både masspsykologiska som virologiska.

I backspegeln kan man förstå att det var ett riskvirus med pandemisk potential eftersom det presenterades sig vid fel årstid och infekterade unga tidigare friska personer. Detta fenomen, ”the tipping point”, är en situation där även beteenden blir vad som närmast kan beskrivas som epidemiska. Det räcker med några slumpmässiga dödsfall för att samhället skall utsättas för extrema påfrestningar.

Tipping point är just svängningen i ett komplext system där små saker (till exempel att ansiktsmasker som inte ens hjälper tar slut) kan skapa “epidemiska” beteenden.  Detta just på grund riskbedömningen som krävs i ett komplext samhälle (kom ihåg, komplext innebär här inte en linjär ökning från något enkelt utan är ett tillstånd där stora, betydelsefulla förändringar kommer hastigt och överraskande och därför kräver att man redan innan rör sig över ett helt möjlighetsfält). Användandet av ansiktsmasker är typiskt beteende för att öka fältets areal. Även om myndigheterna säger att de inte hjälper skulle det kunna vara så att de har fel eller sprider desinformation för att undvika panik osv, varför många med det enkla greppet att skaffa en mask ökar sin utrymme. Som det skrivs i DN-artikel kan några slumpmässiga dödsfall göra att samhället utsätts för extrema påfrestningar. Den här osäkerheten kring slumpen är den värsta. I ett stickspår kan det vara värt att nämna att även IPRED-lagen bör behandlas som ett slumpartat virus vars största effekt är de “epidemiska beteenden” den kan ge upphov till. Det kan båda vara panikartade beteenden som att sluta ladda ner något överhuvudtaget eller konstruktiva epidemiska beteenden som att ny kunskap sprids för att skydda sig mot den. Datorkunskapen som sprids kring internetregleringar, om VPN, DNS och så vidare är inte lika känslig för desinformation som den mer osäkra och mindre formaliserade kunskap som sprids krings svinfluensan.

Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Här skulle jag kunna ironisera över ipred och säga att de som är mest i riskzonen är de som har skapat en monokultur av de grisar som är antipiraternas främsta allierade. Det ligger nämligen någonting i det. IPREDs direkta effekter kan vara rent positiva genom att attackera den här monokulturen och få folk att söka sig bort från IPRED-kultur. De som har en bredare kulturell smak har ju också lättare att anpassa sig till förändringar i informationsflöden. Intressant att veta men svårt att mäta om IPRED har dessa effekter.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Panspectrisk övervakning som tidiga varningssystem. Inte mycket att säga om det annat än att panspektrisk övervakning riktad mot civilbefolkningen också fungerar så. Till skillnad mot panoptisk övervakning, exempelvis övervakningskameror, som syftar till att i övervakningens öga upptäcka ett brott som kan straffas eller förhindras (eller få subjektet att tro att det finns ett öga), syftar den panspektriska övervakningen till att just identifiera virus. Dessa händelser som i det aktualiserade är mindre än panopticismens brott, men som virtuellt riskerar att spridas till pandemier, d.v.s. skapa extrema påfrestningar på samhället och därför måste ageras på innan de har så att säga brutit ut.