Blay

Nicklas Lundblad är som vanligt fullkomligt lysande när han plockar fram sin Heidegger. I två inlägg på sin blogg reflekterar han över Heideggers syn på tekniken och relationen till integriteten. Jag hakar på! Heideggers analys av tekniken är bekant. Teknikens väsen, dess essens, är att den avslöjar, ställer till förfogande, frambringar saker ur det fördolda. Därmed förvandlar den världen till resurser. Genom att bygga ett vattenkraftverk ställer tekniken älven till förfogande som energiresurs. Lundblad följer det här resonemanget till informationsteknologin och menar att det inte är svårt att tänka på den personliga integriteten. Allt vi gör avslöjas av informationsteknologin som registrerar våra beteenden och ställer informationen till förfogande som en resurs runt vilken tjänster kan byggas, polisiär verksamhet kan formas osv. Lundblad fortsätter:

Men samtidigt: är det inte där Heideggers analys bryter samman, för > data avslöjar väl inte i någon verklig bemärkelse? I den moderna > informationstekniken förvandlar vi inte natur till resurs på något > sätt som blottlägger naturen eller visar upp den naken, eller? > Informationsteknikens essens är kanske ett avslöjande som förvandlar > naturen till representation och modell, men inte till en råvara - men > det behövs inte heller.

Med dagens teknik har nått mycket längre än vattenkraftverket. Naturen behöver inte ställas till förfogande så som en älv förvandlas till vattenkraft eftersom vi med dagens teknik kan hantera omvärldens komplexitet och utvinna energi ur detta kaos. Genom att skapa en digital modell av omvärlden behöver inte dess flöde kontrolleras utan beräkningsmodellen kan räkna ut exakt var åtgärden behövs sättas in och en tillräckligt snabb, minimal och formbar teknik kan befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, innan en händelse inträffar. Tidigare teknik var immobil och tungrodd och krävde därför att omvärldens flöde anpassade sig efter teknikens form. Det samma gäller för naturen som för människan som resurs. Fabriksarbetaren var tvungen att anpassas till fabrikens form och rytm, men dagens informationsteknologi ingriper direkt i det socialas kaotiska svärmande och ser till att vara på plats där möjligheterna till att utvinna värde finns snarare än att försöka kontrollera flödet.

Faktum är att vattnet som används i turbinen också någonstans > representerats, idealiserats och generaliserats - det är litet det som > ligger i att förvandlas till resurs, i att bli utmanad av tekniken: > att bli förenklad. Det är därför vi också är rädda för > digitaliseringen - en rädsla som återkommer i populärkulturen. Tänk på > The Matrix och föreställningen om livet som en simulation.

Är det denna förenkling som Upphovsmannen är rädd för? Att fildelningen innebär en förenkling och avmystifiering som annars bara kan upprätthållas av att upphovsmannen har total kontroll över sitt verk? Verket skiljs från personen för att bli ren information. I så fall är det av yttersta vikt att visa hur fildelningen inte använder verk som resurser utan som byggstenar i meningsskapande gemenskaper.

Denna horror digitalis är en konsekvens av närkontakten med den > moderna informationstekniken, och dess utmanande, uppfordrande > avslöjande av människan och den mänskliga tillvaron. Vi ramas in, för > att återvända till Heidegger, och förvandlas till ett skelett av oss > själva.

För Heidegger var det enda sättet att komma ur teknikens förenklande frambringande att affirmera konsten. En gång i tiden kallades inte bara frambringandet för techne utan även konsten.

Konsten vägrar att acceptera reduktionen och avslöjandet av det > mänskliga och skänker oss åter ett försvar mot teknikens inneboende > vilja att ställa allt till förfogande. Det som ställs till förfogande > kapas, och används på nytt på ett annat sätt. Meningen vrids ur > maskinens grepp. även om vi är dömda på förhand.  Det verkligt > intressanta är att vi därmed får ett nytt värdefullt perspektiv på den > personliga integriteten: den blir en konstform.

Detta kan ses på två sätt. Dels blir det en konstform att inte ställas till förfogande och avslöjas i bemärkelsen att hitta nya vägar för informationsutbyten som inte kan övervakas. Dels blir det en konstform att hitta kulturella uttryck som inte uttöms av att digitaliseras utan även lockar till att upplevas begränsade av tid och plats. Mer om detta i del II.