Blay

Lundblad om Heidegger II

Här fortsätter parasiteringen på Lundblands inlägg om Heidegger. Vi börjar med att följa informationsteknologins avslöjande ända in i människan. Biologin och genetiken avslöjar inte bara vad människan gör utan vad människan utgör som information.

I diskussionen om den personliga integriteten blir det självklart att > teknikens avslöjande rörelse förvandlas när det den avslöjar är inte > bara att vi kan representeras som nollor och ettor, utan också att det > mänskliga ytterst kan ställas till förfogande. Grunden för vad det > innebär att vara en människa - den natur vi är - kan också ställas > till förfogande för att förvandlas till en resurs. Människan blir, som > vi kan konstatera, teknikens ultimata avslöjande.

Människans dilemma blir ett estetiskt dilemma i en Nietscheansk bemärkelse. Ifall inte bara omvärlden utan även människans uppbyggdnad är ställd till forfogande blir livet artificiellt och därmed en konstform. Livet är inte på förhand givet utan måste skapas och affirmeras.

I stället för att fråga hur vi kan försvara den personliga > integriteten borde vi kanske försöka fråga efter hur vi kan > återupprätta det mystiska i en värld som ställts till förfogande.

Här sätter Lundblad fingret på något viktigt. Den personliga integriteten är inget som ska försvaras från teknikens framfart utan något vi måste skapa ovanpå avslöjandet. Det talas om rätten till personlig integritet på ett sätt som tycks nostalgiskt. Som saknaden efter en svunnen tid där vi faktiskt hade en privat sfär.

Själv menade [Heidegger] att det inte finns något vi kan göra för att > stoppa teknikens avslöjande - inga regeringsdirektiv, inga kommitteer > och inga näringslivsorganisation kan stoppa teknikens rörelse, menade > han - utan i stället behöver vi strategier för att återinföra det > mystiska. Det är inte en slump att Heidegger citerar Hölderin i sin > essä om tekniken - och där en del kanske läser teknikdeterminism och > pessimism, tror jag - med Hubert Dreyfus analys - att det är klokare > att läsa en uppmaning att inte stirra sig blind på tekniken och fastna > i dessa syn på världen. Vad Heidegger faktiskt ser ut att säga här är > att om vi tar tekniken på allvar och gör den till det förhärskande > sätt på vilket vi förstår värde, mening, tillvaro och oss själva - då > förlorar vi. Men om vi bibehåller vår tro på andra sätt att förstå > världen så förblir vi fria.

Se det inte som att facebook avslöjar DIG och vad DU är. Facebook innebär inte en övervakning av mig. Det är inte en representation, en digital manifestation av min fysiska uppenbarelse. Facebook skapar vissa data, små små skärvor, vilka sammanlänkas, överensstämmande eller ej, med din person i bemärkelsen att datan skapar vissa kontaktytor för informationsutbyte, men man får inte luras att tro att vad som skrivs där är vad personerna är. Webben består av verb (sociala objekt) Det handlar om att skapa resonanser, få flera att vibrera med samma rytm. Därför håller jag heller inte med analysen från om Facebook i The Economist om att de med fler än 120 vänner bara sänder ut sina liv eftersom de har en liten grupp människor de kommunicerar mycket med. Det handlar om att skicka ut ett ping, ett radareko för att de ifall det studsar mot något. Inte för att plantera information hos andra utan för att få informationen att sätta igång en vibration på annat håll som söker sig tillbaka. Ett sätt att avslöja närhet och avstånd till andra.

Det är när berättelsen om människan blir berättelsen om människan som > hon avslöjas av tekniken, och inget annat, som integriteten står > hotad. Men om vi i stället struntar i tekniken, ser det som samlas in > om oss, den övervakning som byggs upp runt om oss som blott en enkel - > och otillräcklig - bild av oss alla, så blir vi fria.

Det här är inte bara en fråga om inställning. Om att se övervakningen på ett visst sätt. Det skulle vara att lura sig själv. Visst skulle man mentalt bli fri från paranoia, men den panspektriska övervakningen jobbar ju inte bara med att skapa paranoia utan också med faktiska ingripanden. Det är därför lika mycket en fråga om beteende, om konstnärlig performativitet som förra inlägget konstaterade.

Men det finns ett annat alternativ, och det är att medborgarna i detta > samhälle helt enkelt inte anser att det som någon kan tillgängliggöra > om dem via tekniken är särskilt intressant eller viktigt. Att de > bygger sin identitet på andra värden som inte kan reduceras till de > data som tekniken avslöjar och ställer till förfogande. Dessa > medborgare är inte naiva, de struntar inte i integriteten - de anser > bara att det som kan uttryckas om dem i teknikens avslöjande är > ointressant och representerar inget av det som de verkligen är. Deras > identitet är uppbyggd på ett annat sätt, och därmed är deras > integritet tryggare än vår egen.

Ett försök att närma sig denna hållning står danska musikerexcentrikern Goodiepal för, som ställer sig kritisk mot den elektroniska musikens avslöjande karaktär, dvs en elektronisk musik som bara är information. Som helt är ställd till förfogande och därmed blir själ och kontextlös. Istället efterfrågar han en elektronisk musik som inte är läsbar av maskiner, som är mer än information, som fortfarande är mystisk. Förstå lite av vad han är ute efter genom att se klippet nedan från när han framträdde i Malmö, men lyssna framförallt på hans helt och hållet genomlysande fantastiska entimmeslektionsframträdande i den här ljudfilen.

Den som vill vara cynisk skulle kunna säga att vi förlorar vår > integritet bara för att det vi värderar - att konsumera och > kommunicera - kan blottläggas genom tekniken. Vi förlorar vår > integritet för att vi byggt vår identitet på en skakig grund, på det > moderna konsumtionssamhällets grund, med allt vad det innebär - den > identiteten kan verkligen ställas helt till förfogande med den moderna > tekniken. Men vad är då alternativen? Heidegger själv menar att > alternativen utgår från andra mänskliga värdegrunder: det kan vara att > bruka jorden, vörda gudarna eller kanske söka sanningen i andra > sammanhang, i poesi, konst, filosofi, litteratur eller musik. Här > finns en farlig slutsats: de enda som förlorar sin personliga > integritet i informationssamhället är de som byggt sin identitet på > intet. De människor som inte förmår konstruera en rik identitet fylld > med vad det verkligen innebär att vara människa - diskussionen sjunker > ned i en ganska osmaklig elitism.

Här är problemet att panspektrisk övervakning inte bara är en fråga om självdisciplinering utan att den faktiskt ingriper i meningsskapande sammanhang och stoppar den kommunikation och relationsbyggande som är förutsättningen just för byggandet av den rika identiteten. Exemplet med att bruka jorden är väl valt, med tanke på vad som hände de franska anarkister som bestämde sig att flytta ut på landet och leva självförsörjande. Direkt terroristmisstanke.