Blay

Det har varit teaterfestivalen MITDEMO-08 i Malmö. Jag kommer inte göra ett referat av den, däremot knyta an till ett demo (någonstans mellan föreläsning och performance kring ofädiga projekt. Smart!) som Goro Tronsmo höll där. Som jag skrev i en kommentar på Copyriot:

ChrisK: Jag tycker det är helt ok att teatern refererar till sig > själv. MITDEMO var i hög grad en intern angelägenhet men även > (semi-)outsiders som jag själv kunde koppla upp mig mot refererandet > och dra ut något från det. Ett exempel är föreläsningen av Goro > Tronsmo som alla tyckte var kass (kanske den, objektivt, var också) > förutom jag som blev helt lyrisk över att kunna koppla så mycket till > piratbyråns bussprojekt.

Goro Tronsmo jobbar med sociala strukturer genom att som utgångspunkt ta en viss utvald sammansättning deltagare, ofta icke-proffessionella för att sedan med dem som utgångspunkt bygga en process som i något skede blir en performance. Dock verkar hon mest vara intresserad av att involvera flera i processen snarare än att representera.

Känns detta igen då? Jo, det gör det ju. S23m/x har till stor del handlat om att deltagare som sätta i ett trångt fysiskt utrymme och sedan skapar projektet med sammansättningen, platsen och diverse objekt och föreställningar som utgångspunkt snarare än att utgå efter en färdig idé. Vi kallade detta för konfidentiella projekt och det är jämförelsen mellan hennes demo och s23* jag ägnar mig åt här. Ber om ursäkt om det blir internt, men det hoppas jag inte. Bitar borde gå att koppla ur och koppla in annorstädes.

Konfidentiella projekt kan lida av både för mycket och för lite narrativ/diskurs. Eftersom själva händelsen och sammansättningen är målet kan för mycket narrativ och fixering vid viss mening överdeterminera projektet. Istället för att projektet blir baserat på att gestalta en mening blir det baserat på rytm, intensitet, hastighet och densitet. Motsatt kan för lite idéer och diskurs få det att tappa riktning och deltagarna kanske undrar vad som egentligen sker. Goro berättade om hur deltagare ofta fyller ut narrativa luckor genom att reproducera en konventionell teaterform. De började bete sig som man förväntar sig att skådespelare ska göra och agera med dialoger etc. Det var väldigt påtagligt under bussresan att många av deltagarna ofta sökte efter en betydelse att definiera projektet kring. Inte minst blev det tydligt när bussen hamnade i utställningslokalen nere i Bolzano och helt plötsligt gick till att vara ett projekt enbart för resenärerna till att hamna i en konstkontext. Huruvida Goro gör bra eller dålig teater/performance ska jag inte kommentera utifrån de videoklipp som visades. Frågan är snarare hur konfidentiella projekt ska värderas. ChrisK svarar på kommentaren:

Yes. Det var ingen kritik mot teatern som sådan. Problemet ligger väl > snarare på en analytisk nivå, alltså när man tänker sig att ett stycke > ska representera något utanför sig själv (ex. “samhället”). Istället > bör man tala om kopplingar, och huruvida ett system är öppet eller > slutet. Allt som kan koppla har potentialen att skapa långa > associationskedjor. Plug in, plug out.

Om öppenheten och slutenhetens för- och nackdelar kan mycket sägas, dock inte här, så jag låter de stå som faktorer utifrån vilka projektet kan beskrivas. Problemet med konfidentiella projekt är såklart hur man ska representera den sociala struktur som är så viktig för projektet men som skett i det slutna innan det hamnade i representationsfasen. För s23m handlade det om olika sätt att istället för att kommunicera till en utsida involvera besökare mer eller mindre, alltså skapa kopplingar och öppna systemet. Släppa in dem, bokstavligen talat i bussen (our organic living space, you art fuckers) men också genom historier och dokumentation. Reproduktion (av former) och representation (av projektet) är relaterade. Det blir alltid en svårighet att representera vad som hände i en annan tid och plats som var en direkt upplevelse. De tafatta försöken med text kombinerat med film och bild räcker inte långt utan de blir istället verk i sig.

Just verk blev bussen och filmen som rullade under tiden deltagarna i s23m var frånvarande och det konstaterades att den hade genererat till dålig konst. Goro talade om svårigheten i att använda emotionella material eller energier från andra verk, eller andra tider och platser eftersom inte alla deltagande har samma referenser. Hur mycket eller lite behöver man förklara och visa upp? Det enda sättet blir då att låta en reproduktion vara närvarande samtidigt som systemet är aktivt. Exemplet från bussen är såklart hur videon som rullade och resterna/objekten som fanns i bussen blir en ingång till att tala om resan samtidigt som man spelar upp de relationer och diskurser som varit närvarande. Just därför degenererade bussen när deltagarna lämnade den. Kvar fanns bara resterna och reproduktionen men inte samtidigt närvaron.

Representationen och dokumentationen blir en slags övervakning i ordets polisiära betydelse. Registrering och analys av en händelse snarare är skapande av ett verk. Singalspaning! Goro berättade att eftersom projekten inte bygger på att representera en idé kan man heller inte säga att det är bra eller dåligt. Allt som sker är ett resultat av situationen och det finns ingenting att jämföra med. Istället sa hon att projektet antingen finns eller inte finns. Det är on eller off. Avställt eller påställt, för att använda fordonstermer. På samma sätt degenererade bussen som objekt i utställningslokalet. s23m var OFF och var tvunget att reaktiveras som s23x.

En annan svårighet med konfidentiella projekt blir att upprepa dem. Att reproducera i ordagrann bemärkelse, dvs åter-närvarogöra, dvs göra flera framträdanden. Det blir inte baserat på att projektet hittar en form som kan kopieras till olika sammanhang. Det skulle göra det hela meningslöst. Istället handlar det om att låta projektet mogna. Ju mer man håller på med det desto mer mognar det, inte för att närma sig ett ideal eller fylla upp en form utan att växa, gro, skapa fler vägar och flyktlinjer. Bussen har under resans gång samlat på sig objekt, rester, tankar, betydelser, erfarenheter och relationer som gör att det nästa gång det aktiveras, kanske i stockholm, kommer vara ett mer moget projekt med fler möjligheter att aktiveras i olika rikningar och kunna översättas till olika situationer. Ett projekt kan därmed bli “för bra” när det samlar på sig en representerbar kontext som går att upprepa överallt. Vissa saker vi gjort med s23m/x kan såklart bli sådana, t.ex. videoklubben eller dräktperformance.

De är för bra och fungerar för bra om de inte hela tiden hittar nya utmaningar och nya flyktlinjer att utforska. Goro nämnde också hur många som deltagit i projektet fick en post-projektsdepression då de sociala strukturerna och den verklighet de hade byggt upp plötsligt inte fanns längre. De förstod då hur mycket de investerat i den rent ontologiskt och hur mycket som försvann i och med den strukturen. Återvändandet hem till sverige efter s23m följdes garanterat av sådana stämningar hos många av deltagarna. Hon avslutade föredraget med att prata om rummet där presentationen utspelar sig. Rummer är inte en 3d-skärm att projicera på. Hon skiljde på rum som hämtade sin existens från en idé som den vita kuben och den svarta lådan och rum som hämtade sin existens från objekt. Hon var väldigt intresserad att förvandla rum som baseras på en idé, antingen teaterrum, hem, privata eller offentliga rum, till rum som baseras på objekt, sin materialitet. Det är väl precis definitionen av en hacker, något som tar system baserade på idéer och behandlar dem som system baserade på objekt och kod. Tydligt under s23m/x var hur föreställningen om vad en buss var gick från att vara baserat på en idé om transport, något man sätter sig i, startar och kör iväg med, till något ytterst materiellt, sammansatt av separata delar som var tvugna att fungera tillsammans.