Blay

Pluggar in Walter Benjamin i minnen från s23m. Det jordiska; dräkten, vibrationerna, fordonets tyngd, ledningarna, elektricitet, dygnsrytmen, övernattningen, berget. Ett förkroppsligande av det abstrakta och digitala. En koncentration. Förlöstes den tillräckligt eller ligger en stark laddning kvar? En laddning som får s23m att veckan efter ge sig ut och utforska landet åt olika håll och samlas på irc för att tala som svårigheten att justera om sig till livet innan resan. “-Är det vi gjort tillräckligt starkt?”, frågades sista dagarna i Bolzano. “-Är ni säkra på att ni vill ha oss?”, var första svaret på inbjudan från curatorerna sommaren 2007. Besöket i Berlin blev omskrivet och placerat i ett sammanhang av människor för vilka platsen de befinner sig på är den bästa av platser. En jord att räffla, en mark bygga på, ett fält att resa över. Världen behöver inte längre utvecklas, den har kommit i mål. Nu. Allt är nu. Historien om s23m sönderfaller i bilder, inte berättelser. Bilder att bemäktiga sig, att återkalla. Ett brus som blixtlikt formerar sig för att sedan lika snabbt försvinna - återgå till en uppsättning kopplingar och energier. Vi förflyttar oss inte till dessa bilder i nostalgi utan de träder in i våra liv. Återframkallar kopplingar, samlar in rester, låter minnen och löften komma fram i nuet - korsa nuflödet. Aktualiteten i åminnelsen av händelsen är större än i den tid i vilken den faktiskt inträffade, då den snarare hela tiden undandrog sig. Det är en arkiverande händelse som först kommer till sin rätt i åminnelsen. Kamerans blick. All form av kontamplativ tolkning innebär bara att tillvaratagandet försummas, om den inte utförs och förstår sig själv som en speciell typ av tillvaratagande. Det gäller även tolkning eller grafologi som utförs samtida eller tätt inpå en händelse under systemets pågående fas. Det är inte dokumentation utan en viss typ av tillvaratagande av nuet utan referent. Ett tillfälligt, mycket poröst, godtyckligt stämplande av tiden som likt strukturen hos fruktköttet på en melon kan slätas ut och kapas i en enda följsam rörelse. De mest oansenliga kristallationer är en kod. Ljud som inte fått namn, saker som är ur plats, kvarlämningar, förbiseenden. Att citera innebär att ge form genom att avbryta. Så kommer det vara med all dokumentation som ämnar sammanfatta istället för att veckla ut. Sammanfattningen säger inget, förklarar inget, utan är ett sätt att kompilera materialet i en form som går att plugga in i ett annat system - exempelvis konstsystemet, fondsystemet, pressystemet. Förklaringen tyder bara på en likriktning - en karta som reducerar terrängen. Istället söker vi spår, linjer, trådar, ledningar - och följer dem. Därför kommer också det fysiska återvändandet till Bolzano vara centralt. Det oansenliga måste åskådliggöras genom sammanlänkande återkoppling. Börja i vilken punkt som helst och dra ut en linje som korsar andra punkter. Det är det intensiva tillvaratagandet av kvarlämningar. Det är inte en fråga om att skriva vad som verkligen skett utan vilka bilder som är möjliga att låta genomkorsa nuet. Precis som en viss valborgsfilm postumt blev klassificerad som konst kommer projektet s23m först nu smygande börja verka med full kraft. Därmed inte sagt att det som skedde inte var tvunget att ske. Allt som skedde på resan gjorde det av absolut nödvändighet. Ingen faktor är möjlig att lägga till eller dra bort. Så är det med ett system som så uppenbart är bortom vår beräkningskraft och bara måste få ske. S23m - ett projekt kännetecknat av fara och risk. Faran i att ett system drar med dig åt ett håll du inte vill, något som inte föreligger den enskilde konstnären. Faran i att det kollapsar eller kolliderar så med sin omvärld att det inte kan formera ett nätverk med andra system, något som inte föreligger ett verk med sammanhängande narrativ diskurs. Alla system är bara en tillfällig koncentration och isolering av noder i nätverk och ska noder åter bli. Ändock med kvarhängande sammanbindningar sinsemellan. Vissa starkare än andra, vissa mer elastiska än andra. S23m kan sägas ha en bindning å ena sidan till det kroppsliga, det animaliskt-mänskliga och å andra sidan det rena nätverkade kopierandet. I mitten lämnas tomrummet där representation, namn och sfärande tidigare befann sig. Det öppnas ett slags physis där människans och teknologins minsta beståndsdelar länkas samman och aggregeras under projektets tid till ett system. Det börjar i ljud, vibrationer, strömmar, modulationer, kopplingar, affekter, rastreringar, beröringar. Mystik kodas , ord blir till kött. S23m är inte världsförändrare, utan jordomvandlare. Teknikens mottagande misslyckas så länge den står i naturbehärskningens koordinatsystem. Så länge vi ser oss som subjekt vilka med hjälp av tekniken kan manipulera, behärska eller attackera en omvärld skiljd från oss. Det gäller även så länge vi ser det digitala som en sfär skiljt från denna omvärld, spelandes på egna villkor. Kriget. Den antika ruserfarenhet av kosmos som trängdes bort av Nyare tidens vetenskaper kommer förvrängd tillbaka i världskrigens blodrus. Kriget förstås som en förvrängd kommunikation med kosmos. Ett destruktivt prövande av människans och världens teknska organisation. Kriget lösgör tekniken i ett rus av kollektiv undergång. Mot detta ställs en annan rusteknik. Den som samtidigt är rus och konstruktion. Den som räfflar släta rum men håller strukturerna porösa och i rörelse. Ruset är erfarenhetens ursprungsfenomen, men rusets krafter kan göras tillgängliga. Ruset kan arkivera, istället för att verka isolerande, avskiljande, internt. Den som tillåter kritik bara som en konstruktiv sådan förhindrar möjligheten till en hälsosam luttring. Just därför är han sedan en vän av renheten, det produktivas och det kreativas fetischer och känner förstörelselusten endast som dåligt samvete. Ett toalettklotter under en K-pyramid skriven i byggdam på Manifesta frågar: “But is it art?” Vad som istället bör frågas är vad som händer med konstvärlden när man pluggar in s23m i den. Muteras den av det eller stöts det bort? Mår den bra av det? Bidrar det till konstsystemets nödvändiga självkritik och utveckling? Vänds det rus som s23m skapar med sin närvaro och sina interventioner, sin blotta överväldigande påtagliga närvaro, till något konstruktivt. Såklart är inte s23m på något sätt emot konsten, vad nu det skulle innebära - i så fall skulle den helt enkelt lämnas därhän. Men nog utgör den en prövning. Det går inte att enkelt kategorisera s23m:s kringmyllrande som en destruktiv kraft och ett kvarlämnat utrymmestagande konstobjekt som en konstruktiv sådan. Vad är ett sådant objekt om inte ett hinder för kringpromenerande? Vad är ett performance av en lidande konstnär om inte en slukare av blickfång? S23m är likt Lawrence Liangs arkiv fullt av ingångar och slungar samtidigt ut besökaren i en helt annan vinkel än de ankom i. “-Typiskt konstvärlden att göra saker som inte fungerar”, kommenterades. Istället för verk - instrument för praktisk övning. S23m som system är ungt och muntert, något omoget. Det har få behov men dess begär efter frisk luft och utryme är starkt och undanröjer den egna ålderns spår. Det respekterar genom att använda, flytta, möblera om, ta sig an, koppla in sig i. Två nivåer. Kamerans detaljblick och systemets abstrakta kopplingsschema. Mellan dem finns ingen förmedling. Den ena nivån kan inte reduceras till den andra. Detaljerna är inte en linjär konsekvens av kopplingsschemat. Inte heller är kopplingsschemat bara en addition av detaljerna. Bilderna kan inte sättas in i ett sammanhand existerande utanför dem. Bara deras sammansättning med varandra och andra kvarlämningar kan skapa ett sammanhang. Det som en gång är förflutet blir snabbt förhistoriskt genom bilderna som skär ut dem ur dess tidskontext och placerar dem i samma index som alla andra bilder där bara en jämförelse av tidsstämplingar avslöjar tiden som passeras. Vad som hänt ligger inte längre i minnets djup utan i bildarkivets yta.