Blay

Rasmus på Copyriot skrev ett inlägg om min presentation på SPLAB med intressanta synpunkter som jag nystar vidare i här. Det första CR kommenterar är uppdelningen i turister och produktiva som jag menar är två typer av människoflöden som en stad kan locka till sig genom satsningar på kreativa industrier, där jag menade att turisterna - de som bara vistas tillfälligt i en stad - riskerar att urholka den lokala kulturella aktiviteten och mest bidrar till fastighetsbubblor och satsningar på spektakel. Rasmus kritiserar uppdelningen dels för att det alltid går att “peka på fall där turister definitivt är kulturellt produktiva”, och dels “för att den självklara följdtanken blir om inte en massa bofasta människor förhåller sig till sina städer nog så parasitärt som de värsta turister gör? Är deltagande i ett “produktivt nätverk” generellt, oavsett produktionens natur, bättre än den ensamma betraktarens position?” I detta fall var kritiken riktad mot initiativ i staden från offentligt håll. Där vissa städer inriktar sig på att lägga stora pengar på spektakulära attraktioner som lockar turister, medan andra satsar på att stödja den lokala “kreativa industrin”. Effekten av turistsatsningarna blir ofta kortsiktiga och konsumtionsinriktade medan de andra blir mer långvariga. Det är ändå befogat att som Copyriot påpeka att det inte har att göra med tiden man spenderar i staden som det slarvigt uttrycktes i texten utan om förhållningssätt till staden. Mycket riktigt är allt deltagande i spontankultur, eller produktiva nätverk som de här kallades, inte något positivt. Vidare föreslår cp en annan indelning. “Att i stället byter ut begreppen mot “aktörer” och “åskådare” (eller liknande) besvarar inga frågor, men låter oss kanske ställa fler. Hur omvandlar nätverkskulturerna själva relationen mellan aktör och åskådare? Vad kan läras från teater- och performanceteori?” Lås oss prova dessa begrepp: Vad gör att någon kallas aktör och någon åskådare inom teater eller i förhållande till en stad? Skillnaden mellan aktör och åskådare har inte så mycket med deltagande att göra. Åskådaren kan dela i en stads nätverk, till och med utgöra en mycket viktig injektion i det, och teaterscenens åskådare ägnar sig också åt deltagande inom postdramatisk teater. Att någon räknas som aktör har snarare med en viss familiaritet att göra, ett slags informationsövertag. Vad den vi kallar aktören kan bidra med, och vad som riskerar att gå förlorat i en för åskådare inriktad satsning är en viss kontinuitet, en kännedom och en nätverksbyggande som möjliggör skapandet av starka länkar, nätverk och hubbar. Det kan vara värt att vidare undersöka den åskådaren eller den tillfällige besökarens roll inom kreativa industrier. Ofta satsas det på att etablera mer fasta industrier i städer, ett närliggande exempel kan vara Film i Skåne i Ystad eller SVT:s etablering i Malmö. Men det finns också exempel på mer tillfälliga ingripanden som fått stora konsekvenser. Ett exempel, som jag egentligen vet för lite om är den beryktade lanseringen av Volkswagens nya modell i Köpenhamn - Project Fox. Närliggande alla dessa SPLAB-inlägg eftersom Ulrich Meyer-Höllings, som hade en föreläsning under SPLABs torsdag, skrivit just om detta. Project Fox var en utsträckt lansering av Volkswagens nya modell Fox som utspelade sig i Köpenhamn 2005 och i stor utsträckning använde sig av de lokala kreativa industrierna för kredibilitet och lokal kännedom. I kort gick den ut på att man tog över ett hotell under några månader och lät gatukonstnärer göra om de olika rummen i individuella stilar, hade evenemang med lokala djs och artister. En lokal organisation - Agenda Group - användes för att nå ut till det lokala kulturella livet och agera medlare mellan dem, Volkswagen, hotellägarna och Köpenhamns kommun. Effekterna av Project Fox finns enligt Meyer-Höllings kvar än idag. Dels är hotellet med sin nya design kvar i lokal ägo, dels existerar fortfarande de kontakter mellan kulturellt aktiva, kommunen och näringslivet som knöts under projektet. Även om Volkswagen kom utifrån och bara var närvarande tillfälligt kunde de genom sina resurser och genom att använda sig av lokala administratörer få en stor inverkan i de lokala nätverken, även om den huvudsakliga målgruppen för själva bilen inte var den danska. Samtidigt står hotellet nu kvar som en turistattraktion. Alltså verkar en tillfällig besökare ha skapat ett projekt som haft inverkan både på åskådare och aktörer. Projektet ska också enligt Meyer-Höllings ha lett till en attitydförändring “Most of the creative parties involved (e.g. artists, designers, cooks, musicians) have gone on record as saying that their involvement with Project Fox was a highlight of their career and has changed their outlook on collaboration with industry.” Relationen mellan Volkswagen och Köpenhamn kulturellt aktiva är med andra ord alldeles för komplex för att benämnas parasitär. Vem som känner att de tjänar och vilka som förlorar på ett sådant samarbete kan ha att göra med hur etablerad man är. Uppkommande aktörer kan se det som en chans man inte vill missa men redan etablerade kan se det som något som smutsar ner ryktet. Adam Arvidsson skriver också i hans analys av Project Fox hur vissa aktörer ansåg att de alldeles för starkt förknippades med varumärket Volkswagen och hur de kände att det bara var ett reklamjippo, inget riktat till att stödja den kreativa miljön i sig. Detta ska inte förväxlas med anti-kommersiell ideologi eller att de kände sig styrda i sin kreativitet (snarare var det tvärtom, mer frihet än någonsin). Som Arvidsson skriver: “The motivation for not participating was not ideological. Indeed very few of my interviewees had anything in principle against cooperating with business. It was simply a matter of brand management. […] Less famous actors could use Volkswagen’s resources as a vehicle for reaching out to new people, associate with ‘cool’ artists from abroad and generally gain media coverage, but for more established names the costs of being associated with the Volkswagen brand started to outweigh the benefits.” (Sen finns det också sådana som Kent…) Klart är att tillfälliga projekt som Fox rör om i positionerna inom de sociala nätverken och sliter på deras länkar. Man kan också tänka sig andra former för tillfälliga etableringar av företagssatsningar inom de kreativa industrierna. Exemplet kinesiska “listening posts” i västeuropa som snappar upp kreativa initiativ och säljer dem till den enorma kinesiska marknaden. Här ges resurser till kreativa experiment helt utan krav på kommersiell gångbarhet eller koppling till ett varumärke. Det vore också intressant att studera vilken inverkan exempelvis inflyttande, tillfälligt boende konstnärer kan ha dels som stilinverkan och dels för att brygga mellan olika sociala nätverk. Eller varför inte återvändande konstnärer. Arvidssons främsta slutsats i artikeln är att den kreativa klass som Richard Florida talar om inte är kreativa producenter själva, utan snarare de kreativa entreprenörerna som sitter på stora kontaktnät och i projekt som Fox medlar mellan de kreativa och företagen. Dessa nätverkare blir extra viktiga för tillfälliga deltagare som inte har tid att skaffa sitt egna sociala nätverk, men kan få tillgång till det genom nätverkarna antingen genom monetära resurser, i fallet företag, eller kredibilitet, som i fallet med besökande konstnärer. tldr