Blay

Jag gick direkt från tåget från Malmö till textmässan i lördags för att delta i en paneldebatt. Paneldebattens titel var bokmarknaden och fildelning och i panelen satt jag, Oivvio Polite och moderator C-M Edenborg. Ingen konfliktfylld skara direkt. Att bokmarknaden skulle vara hotad av fildelningen avfärdades av panelen på två sätt. Å ena sidan att boken, inte som lagringsmedium för text, utan som gränssnitt mellan text och människa, än så länge är överlägsen elektroniska motsvarigheter. När det gäller text handlar det inte så mycket om möjligheten till att lagra stora mängder data, utan om hastigheten och bekvämligheten i avkodningsprocessen, som med text - till skillnad mot maskinkod - görs manuellt. Å andra sidan av det enkla faktum att endast ett fåtal författare även innan fildelningen har kunnat försörja sig på bokförsäljning - och säkerligen inte många av de oberoende bokförlag som var representerade på textmässan. Istället rörde sig debatten (som endast varade i en halvtimme) krig möjligheterna för elektronisk litteratur och hur litteraturen kan svara på nya medier. Elektronisk litteratur gjorde några brådmogna, trevande försök på 90-talet med hypertextuella, icke-linjära verk men som baserades allt för mycket på internet som en ‘cyberspace’ istället för ett socialt medium. Personligen är jag rätt skeptisk till tanken om en e-litteratur. Det där E:et tenderar tt stå för en teknikneutralitet där litteraturen nu ska existera även digitalt. Men mjukvara är en disruptiv förändring som inte innebär ett nytt distributionssätt för samma analoga litteratur utan att digitala varianter av det som tidigare kallades böcker nu existerar på precis samma nivå som all annan text på internet (inklusive kod). Det innebär att det inte går att särskilja en e-bok från ett blogginlägg annat än att den må existera som en annan (mindre länkbar) filtyp. Det digitala litterära verket är lika fragmenterat, kopierbart och godtykligt som annan digital text. All texts materialitet, även analog, tryckt text har genom närvaron av det digitala förvandlats till gränssnitt och blotta möjligheten till digitalisering och därmed sökbarhet, hypertextualitet och andra sätt på vilket den digitala textens signifierande resurser kan mobiliseras borde influera allt skrivande. Ett annat intressant fenomen, som inte berördes av panelen, är ljudboken som först nu verkar lanseras stort. Ljudboken är alltså fördröjd i förhållande till sin mediala utveckling. De borde ha kunnat lanserats redan när cd:n kom. Det tyder på att den svarar mot ett socialt begär, snarare än en teknisk utveckling. Ljudboken kommer med löftet om att vara en genväg som löser informationsintaget i en informationsöverflödets tid - att kunna ta till sig böcker utan den mentala ansträngningen och riktade fokuseringen som krävs vid läsandet av text. Den lovar informationsintag samtidigt som man cyklar, städar eller till och med surfar efter annan information, precis som musik kan dela utrymme med andra medier och aktiviteter. Samtidigt är det klart att ljudboken misslyckas med att trycka in texten i denna multi-mediala erfarenhet. Minsta frånvaro av koncentration gör att man tappar bort sig helt i berättandet och ljudboken är inte direkt bra för att snabbt “bläddra tillbaka” dit man var tidigare. Alltså passar den endast, om något, till enkla, linjära berättelser som även går att följa med sviktande uppmärksamhet. Inga hastiga kast i historier eller komplexa relationer mellan karaktärer - då tappar läsaren bort sig direkt ifall dammsugaren lät lite för högt! En röst i publiken, som jag inte fick namnet på, kom också med exemplet lyrik som redan existerar i stora communities där användarna postar sin egen lyrik och får kommentarer, råd och läsningar av en större skala än många av de mest respekterade lyrikerna som recenseras i dagstidningar. Lyriken är intressant då den delar samma karaktär som tv-serien - den är både kort och lång - på samma gång är koncentrerad som den kan ha en kontinuitet, vilket gör den mindre fokuserad på den inneslutande Verket… Å ena sidan kan den upplevas på kort tid och komma till ett temporärt avslut (ett avsnitt, en dikt) och å andra sidan har en kontuniutet (säsong på säsong, dikt på dikt) och därmed får en slags hypet-textualitet. De medieformer som verkar nå störst framgång är de som både har en hastighet eller en plötslighet och ett djup. Detta i kontrast mot en roman eller en film som å ena sidan är för lång för att hitta en plats i konkurrens med andra medier och å andra sidan är för kort i den bemärkelsen att den kommer till ett definitivt avslut. De som istället baseras på en enstaka utsträckning i tid fungerar bättre under en massmediesituation som fångar mångas uppmärksamhet vid samma tillfälle. Dessa lever kanske bäst kvar i böcker, i biograf-liknande situationer eller inom avskärmade fysiska platser som det vilket inte kan digitaliseras.