Blay

Låt mig berätta om när jag för några dagar sedan startade upp Soulseek för att ladda ner ett album av Tujiko Noriko. Efter att ha hittat albumet öppnade jag upp alla delade filer som fanns hos användaren som hade hennes album och laddade ner alla album som fanns i utdelningskatalogen av artister med japanska namn jag inte kände till. Tio album blev det. 7 av dessa 10 öppnade upp helt nya, fantastiska musikaliska världar för mig. Sju slumpvis utvalda album med namnet som enda kriterium för urvalet. Otroligt bara det! Ändå var det trist att bara ha sju album med anonyma japanska namn. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna ta relationen till musiken vidare. Jag skulle kunna kolla upp information om artisterna. Se vilka se har samarbetat med och därmed länka mig vidare till andra artister. Jag skulle upptäcka helt nya musikscener och labels, nya platser, områden och städer där den scenen utspelar sig som jag skulle vilja åka till, klubbar, konserter och festivaler att gå på. Nya gemenskaper att ingå i. Nya stilar att anamma. Kanske skulle jag vilja börja göra liknande musik själv och köpa musikutrustning, börjar lära mig programvara, dela med mig med andra, surfa runt på ytterligare communities, upptäcka nya scener. Från en slumpvis utvald startpunkt kan jag skapa mig ett helt musikuniversum. Och sådana startpunkter finns det ett överflöd av. Den stora frågan blir ju då, vilken startpunkt väljer jag att hänge mig åt och vilka vägar tar jag därifrån? Frågan om hur artisterna jag lyssnar på ska kunna leva på sin musik har redan besvarats i stycket ovanför. Från att ha laddat ner några låtar har jag upptäckt, rest, gått på klubb, blivit full, gått på konserter och festivaler, använt webbtjänster, köpt prylar, connectat med märken o.s.v. Varför valde jag just de här platserna, händelserna, tjänsterna och märkena? Jo, för musiken ledde mig dit. Musiken var länkad till dem. I alla deras intressen ligger att se till att musikern kan leva på sin musik och för andra ligger det i sin tur i deras intressen att stödja annan musik eller stödja den här musiken ännu mer för att leda mig på andra vägar. Ok, nu vet vi hur musiken får betalt, då kommer en till fråga. Lider min numera fördjupade relation till den här musiken av denna ekonomiska relation mellan musiken och de andra? Fanns det en autentisk relation tidigare? Likt författaren som blev fri från staten i och med tryckpressen. Där relationen var mellan upphovsmannen och en publik utan inblandning av andra kommersiella aktörer (utom mellanhänderna). I varje fall inte en symbolisk inblandning - en inblandning av deras symboler och betydelser. Allt handlar om trovärdighet, gör det inte? Alla inblandade parter förlorar på att fel aktör förknippas med fel musik. Lyssnaren känner sig lurad, artisten tappar respekt och den stödjande aktören ser bara dum ut. Men var går gränsen? Är det upp till reklamindustrin att hitta den hårfina gränsen där ändå ett sken av trovärdighet kvarstår trots att någon köpt till sig den? Kommer någon musik- eller konstscen kunna mogna tillräckligt för sig själv innan den måste luftas i buzz-världen? Vilka strategier kommer uppstå för att undvika att bli betald på det här sättet? Vi uppfinner en affärsmodell bara för att kunna ta det som en tydligt signalement för något att undvika om någon använder sig av den annat än på ett mycket subtilt sätt. Vi behöver inte se det som antingen/eller, men undersöka villkoren för den här inblandingen. Och låt oss öka vår finkänslighet. I överflödets tidsålder har vi ingen anledning till oro för att vi väljer bort så många att det till slut uppstår en brist.