Blay

Än en gång besökte jag John på VR-labbet vid Lunds tekniska högskolas designcentrum. Alltid en väldigt fascinerande upplevelse och denna gång fick jag prova ännu en leksak. Deras otroliga ‘Haptic Device’. Så här beskrivs den på deras hemsida:

Med ett > haptiskt datorgränssnitt kan en blind person spela datorspel med > känsel, läsa av en karta på nätet eller få hjälp att lära sig > matematik genom att känna kurvor och grafer.

Det innebär alltså att blinda kan “känna” virtuella 3d-objekt med en otrolig finkänslighet. Pekdonet kan göras fritt och när man stöter på ett föremål stannar den upp, om en föremål rör sig mot pekaren trycker den ifrån. Precisionen är så bra att man kan känna ifall man skrapar mot en slät eller grov yta, med mycket eller lite friktion, ifall man petar på en tandkrämstub eller en plastbit. Jag tror själv inte att jag skulle kunna klara ett blindtest för att avgöra om jag verkligen petade på ett föremål eller om det var virtuellt. för oss seende kompletteras gränssnittet med 3d-glasögon och visuella representationer av föremålen. Ändå var det intressant att sluta ögonen och försöka föreställa sig föremålen som verkliga för att sedan sträcka ut den andra handen och upptäcka att inget var där. Surealistiskt! Man övade verkligen upp sensibiliteten för ytor, motstånd och beröring. Det är fantastiska hur den taktila finkänsligheten sitter kvar ännu i dag. Hur jag är mycket mer medveten om hur tangentbordets knappars lätt skrovliga yta känns mot fingertopparna, hur ryggraden böjer sig i fotöljen och av min egen kropps tyngd. Att beröra föremål blir en närmast erotisk upplevelse! Objektum sexualis! Förresten. Borde det inte med ett enkelt hack gå att ge en vanlig mus med kula en känsla av motstånd och koppla det till att muspekaren ‘rör’ vid ikoner och föremål på skärmen? Kanske kan finnas en poäng i att göra stora filer på skrivbordet ‘tyngre’. Mitt och Johns samtal kring haptic device gled in på en mängd tekniska, sociala och psykologiska teman. Länken mellan:

• Det simulerade och det verkliga i en haptic device.

Gränssnitten används nu för att skapa en representation av verkligheten och få upplevelsen att framstå så lik sina vanliga upplevelser av föremålen som möjligt. Men vore det inte intressant att också förskjuta den upplevelsen och manipulera den virtuella verkligheten till att inte helt överensstämma med ens vanliga upplevelser och som skapar nya sensationer, nya ‘material’, en nya orsak/verkan.

• • Mellan det visuella och det taktila

Representationen uppnås genom en korrelation av det visuella med det taktila. Båda är i sig helt reella. Motståndet och feedbacken från det haptiska gränssnittet och skärmens ljuspunkter är reella. Vad som är virtuella är att det skulle finnas en ontologiskt given korrelation mellan dem. Hur är det för en blind person, givetvis fullt medvetet att det inte finns ett objekt där ‘på riktigt’. Vilken ontologisk status har det oåtkomliga tomrum som ‘objektet’ är? Kan dess frånvaro överhuvudtaget verifieras på annat sätt än den andra handen som sträcks fram och bekräftar illusionen?

• Synkronisering - disruption

En upplevelse i sig är att känna synkroniseringen mellan de taktila upplevelserna och vad man ser på skärmen. Frågan är om det rör sig om en perfekt synkronisering eller om till exempel feedbacken från räfflade ytor förstärks och hjärnan därefter själv skapar den perfekta korrelationen. Det skulle i så fall förklara den förstärkta taktila sensibiliteten som jag fortfarande känner. Kan den förstärkas ännu mer för att skapa närmast psykadeliska upplevelser? Den verkligt intressanta relationen finns här i spänningen mellan korrekt representation av verkliga, igennkännbara objekt och upplevelser av material, inverkan, sensibilitet som aldrig tidigare upplevts eller som förstärkts. Ett av objekten som fanns i programmet var ‘postsvampen’, frimärksfuktaren (Vad heter de egentligen?). Något jag, säkert många andra, har tydliga taktila minnen av från barndomen när jag följde med mina föräldrar till postkontoret. Dess funktion var till en början okänd och något mystisk, men sensationen av att röra vid den var fascinerande. Svampen var fast och bjöd på motstånd, men samtidigt porös och påverkningsbar. Man kunde sjunka in i den och glida med fingrarna över den skrovliga ytan. Svampen i kontrast mot den hårda, skarpa plastkanten och tyngden av hela objektet. Posten bjöd på många fascinerande objekt. Pennorna med kedjor ner till stödet, den trögt snurrande vykortsställningen, perforerade pappersblanketter, den avskärmande men ändå transparenta avgränsningen mellan mina föräldrar och den anställde. Pengar och blanketter bytte ägare genom den skålformade metallskenan. Att kunna återge den exakta känslan av postsvampen är ett konststycke, men vilka intressanta modifieringar av upplevelsen skulle man kunna göra utan att tappa den känslan? Tankarna förs genast till Cronenberg-liknande korsningar mellan objekt och organism. Postsvampar som andas tungt när man berör dem, kanske kan man sjunka ner med pekdonet i en bottenlös. svampavgrund. Jag minns när jag var liten och hade kraftiga feberhallucinationer som helt förändrade taktila och visuella perceptioner. Mina fingar upplevdes kantiga och hårda, att röra vid min egen kropp kändes frännande och föremål som tidigare var hårda upplevdes mjuka. Jag var tvungen att spola händerna i kallt vatten för att få tillbaka verklighetskänslan. Teknologier som haptic device kan både framställa drömmar och mardrömmar. Bland annat talas det om en kirurgi-simulator som säkert är ett fantastiskt verktyg för läkarstuderande men som känns rätt obehaglig för mig…