Blay

Lost är en tv-serie som inte är som alla andra. Det är lika lätt att bli frustrerad, förvirrad och förargad över den som det är svårt att lämna den. Precis som själva ön den utspelar sig på. Just detta sammanblandande av narrativ och meta-narrativ kännetecknar serien och det här inlägget ska handla om relationerna mellan de båda nivåerna.

Karaktärerna i Lost är inga inneslutna, koherenta subjekt som utvecklas under historiens gång. Vi får utökad information om deras bakgrundshistorier, men ju mer vi får veta desto fler hemligheter verkar de dölja och desto mindre är vi förmögna att kunna förutspå deras handlingar. Istället uttrycker karaktärerna de abstrakta känsor och affekter (jmf. hur Deleuze ser på affekter hos Spinoza )som driver historien frammåt. Historien i sig är inget sammanhängande narrativ utan kan beskrivas som ett dynamiskt system av nätverkande affekter som ständigt muteras och skiftar karaktär. Exempelvis kan en karaktär gå från att vara varm och sympatisk till känsokallt beräknande utan att tittaren har kunnat se det som en utveckling av karaktären. Istället har karaktären blivit besatt av historiens nödvändighet. Det vi ser är ett avbrott framdrivet av något helt annat än subjektivitet. Som om öns mystiska egenskaper även inverkar på själva manuset.

Precis som karaktärerna uttrycker historiens abstrakta känslolägen tar de ibland tittarens röst och uttrycker samma förundringar som tittaren har inför en karaktär eller en situation. Frågor som “vem är du?”, “vad vill du?”, “vad händer?”, uttrycks ofta av karaktärer samtidigt som tittaren ställer sig exakt dessa frågor. På så sätt dras tittaren in i serien som deltagare och inte bara åskådare och karaktärerna får närmast en post-dramatisk roll.

Det handlar från manusförfattarnas sida att hela tiden ha ett informationsövertag över tittaren. Att förekomma tittaren och låta karaktärerna uttrycka precis vad tittaren upplever samtidigt som de inte ska kunna lista ut vad som händer härnäst. Exakt samma psyklogiska övertag som manusförfattarna har gentemot tittarna på metanivån finns också i själva serien. Vissa karaktärer, t.ex. Ben, verkar ha förmågan att känna till andras dolda intentioner på ett sätt som han bara skulle kunna veta om han hade direkt kontakt med manusförfattarna. Från de mest prekära situationer kan han få information om vad som sker och manipulerande regissera de andra karaktärerna i sig personliga maktspel.

Metanivå och narrativ blandas ihop och gränsen mellan karaktärernas upplevelser och intentioner existerar på samma nivå som relationen mellan tittare och manusförfattare. Fokuseringen på ett överflöde av oberäknerlig information utan trovärdig avsändare reflekterar också i mycket den mediemiljö som tittarna befinner sig i. Ett myller av information från olika källor med otydlig avsändare reflekterar vår vardagliga mediesituation.

Precis som Lost utspelar sig på en isolerad ö med sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden är tv-serien i sig en isolerad berättelse men som har sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden. Lost är en berättelse som utspelar sig genom olika medier. Live-rollspel har används vid flera tillfällen, ledtrådar kan sökas genom telefonnummer och hemsidor för exempelvis det fiktiva flygbolaget Oceanic Airlines (ett namn som förekommer i flera filmer och serier ) och på väldigt aktiva forum och bloggar där det ryktas om att manusförfattare plockar upp spekulationer på hur serien ska utvecklas och infogar i berättelsen. Eller är det i själva verket manusförfattarna som skriver på forumet och sedan “inspireras” av sina egna förslag? Låtsas de vara vanliga tittare och påverkar därmed publikens perception av serien och leder dem på villovägar? Intressant är också användandet av medier i serien och hur de relaterar till andra historier. På youtube har det dykt upp längre versioner av de gamla filmklipp som karaktärerna i serien hittar på ön. I serien förekommer också ofta “riktiga” romaner vars titlar och innehåll kan ge ledtrådar till historien.

Verkligheten för en Lost-anhängare är sannerligen inte enkel att hantera. Vad ska man tro och tycka? Om berättelsen, om hur produceras, om all annan information som kommer från media och andra källor man normalt litar på. Vem är egentligen delaktig i att skapa Lost? Kanske är det vi själva som håller på att bli författarna. Kanske kan vi bara lite på den verklighet och den fiktion som vi producerar själva - vilka Vi nu är…